Reserapport från Uganda

Här kan en läsa den reserapport jag skrev till skolan, från mina utbytesstudier i Uganda. För den som följt min blogg är det inte jättemycket nytt, men kanske något.

Jag planerar att resa tillbaka i februari och göra datainsamling till min uppsats    i Uganda. Längtar!

Blockad 14/10

Idag var det dags igen. Migrationsverket och polisen skulle deportera 25 flyktingar till Afghanistan, från flyktingfängelset i Märsta. Jag och vänner åkte dit, för att förhindra, försvåra, fördyra, fördröja deportationen och visa vårt stöd för de utvisningshotade.

Det var ungefär som vanligt. Aktivister undervisade polisen om lagen. Poliser stod och hånlog. Vi stod på varsin sida avspärrningarna och blängde och ifrågasatte varandras motiv.

wpid-wp-1413309012101.jpeg

 

Någon byggde en barrikad.

wpid-wp-1413310714257.jpeg

Jag såg en man i arbetskläder som stod och tittade på vår barrikad. Jag gick fram mot honom.
”Vad händer?”, frågade han.
”Det är en tvångsutvisning till Afghanistan, vi försöker stoppa den.”
”Jag kommer från Afghanistan.”
Han fortsatte med att berätta att det händer ofta, många blir utvisade, en god vän till honom som bott i Sverige i åtta år. Han berättade att han inte får kontakt med dem längre.

image

En buss kom och verkade köra ut på andra sidan. En aktivist sprang igenom avspärrningen, sprang mot andra sidan. En polis vrålade ”spreja den jäveln!”.

Någon rev sönder avspärrningen. En polis ställde sig och knöt ihop den. Jag mötte hans blick och rev sönder den på ett annat ställe. Han kom och tog mig, drog bort mig till polisbilen. ”Det där var väl väldigt onödigt!”. Jag svarade att det tyckte jag inte alls. De frågade om mitt namn och jag svarade med mitt förnamn. De frågade om mitt efternamn, mitt födelsedatum och jag sa att jag inte ville svara. De verkade väldigt frustrerade och oförstående.
”Bara säg när du är född!”
”Näe, jag vill inte.”
”Har du leg?”
”Nej”
”Men säg när du är född bara, annars kommer vi bara leta igenom din väska!”
”Ja varsågoda, jag har ju inget att förlora på att det här tar lång tid”.
Där delade poliserna en blick och jag tror att de skrattade lite uppgivet också. De letade inte igenom min väska (jag hade leg där såklart).

Jag blev tagen enligt PL-13 och ivägkörd av två poliser till Upplands väsby. Vi hann med ett långt bra samtal om motiv, etik, och sånt. De verkade också tycka att det var onödigt att jag gjort som jag gjort, och jag sa att det tycker jag inte alls, vi är ju fler aktivister än vad ni är poliser och nu sitter två poliser i en bil med mig.

Jag frågade om de inte tycker att det är en hemskt jobbig arbetsuppgift detta? Föraren svarade med eftertryck
”Jo, jag tycker att det är skitjobbigt, jag tycker att det är helt fel att någon ska få sitta och bestämma vem som ska få stanna och vem som ska åka”.
Men han sa att han inte kunde tacka nej till vissa arbetsuppgifter och att han tycker att han gör mycket gott som polis också. Jag har förståelse för att en kan tänka så. Jag sa att jag önskar att poliser åtminstone skulle protestera, åtminstone skriva debattinlägg i polistidningen om att de inte vill delta i jakt på papperslösa eller tvångsdeportationer, sådär som läkare gjort om att inte få ge vård till papperslösa. Han tycktes ta det under övervägande.

De körde lite vilse.

wpid-wp-1413310741404.jpeg

De lämnade mig på en busstation, där jag fick vänta tio minuter.

image

När jag klev på bussen träffade jag dessa hjältar, Sara och Becci. De hade tyckt så synd om mig som blev bortskjutsad ensam, att de skrikit ”men ta oss också!”. Jag har alltså aldrig talat med någon av dem tidigare. Poliserna ignorerade dem, så då drog Sara sönder avspärrningen. Poliserna puttade våldsamt ner henne på marken, men tog henne inte. DÅ RESTE HON SIG OCH REV SÖNDER AVSPÄRRNINGEN IGEN. Och så hade de båda blivit skjutsade till Upplands väsby, de också (men deras poliser hade inte kört vilse).

Nu är jag på väg hem och känner den där märkliga blandningen av hopplöshet och hopp, förtvivlan och gemenskap. Tack Sara och Becci. Tack alla aktivistvänner, ni som var på plats och ni som var där i hjärtat. Vi var där, vi försvårade, vi fördyrade, fördröjde. Tack.

Avacado från Uganda

image

Köpte en avacado i Uganda, åt den och planterade kärnan när jag kom hem (såhär). Nu har jag ett litet ugandiskt avacadoträd i mitt köksfönster, det gör mig glad.

Balkongodlingen – juni 2014

I år har vi grönaste balkongen hittills. Jag var i Uganda hela mars, så därför hann jag inte fröså, utan köpte istället plantor från online-handelsträdgården klostra.se. Det funkade väldigt bra.

image

Vi har squash, gurka, sockerärt, brytböna, tomat, basilika och buskkrasse.

image

Vaxböna och gurka i bakgrunden. Jag råkade sätta Harrys himla gurkplanta i den stora hinken och min kära squash i den lilla, himla misstag.

image

Sedan förra året har vi övervintrad mynta, timjan, gräslök, smultron, citronmeliss och jordgubbar.

image

Och en fin planta grönkål som dock verkligen vill blomma nu.

image

Jag fyller petflaskor med vatten och bokashivätska och ställer dem uppochner i jorden som ett slags enkelt bevattningssystem.

image

Nästa år ska jag ha mer blommor tror jag. Jag gillar blommor.

Krönika i Arbetsterapeuten

Jag har skrivit en krönika till arbetsterapeuternas facktidning, om en dags praktik i Uganda. Fånigt roligt det här att publiceras i en faktisk fysisk tidning! Texten kan ni läsa här.

imageimage

En vecka i Sverige

Nu har jag varit hemma i nästan en vecka, och gjort praktik på Huddinge sjukhus. Vädret har ju varit löjligt deppigt med tokgrå himmel och vassa vindar, men det finns ju annat här att glädjas över: kärlek, lösgodis och påskliljor till exempel.

image

På praktiken har jag en hjälpsam och pedagogisk – och närvarande – handledare som stöttar mig i mötet med patienter och ser till att jag tänker rätt i beslut om interventioner. Det finns datoriserade journalsystem – jag slipper gå till ett annat hus för att leta upp journaler där sidor fattas och läkares handstilar är oläsliga. Jag kommer inte behöva göra något som jag inte känner mig säker på att jag klarar. De allra flesta patienterna talar mitt modersmål. Det är bra saker.

image

Hejdå Kampala.

Nu åker jag snart härifrån, planet går i gryningen och jag är i Sverige vid fem imorgon eftermiddag. 

Här är en ostrukturerad lista på saker jag kommer sakna med Kampala: 

- Att religion får ta plats. Älskar de muslimska böneutropen. Älskar att så många går i kyrkan och att religionen finns hela tiden i språket – god bless, I’ll pray for you, osv.

- Gatumaten. Chapati, rolex,  majskolv, friterad kassava. 

- Frukten. Speciellt ananasen, som är så himla söt och inte alls fräter i munnen som den som en köper i Sverige. Och bananerna! Det finns fyra sorters söta bananer har Isak berättat för mig, och så matbananen över det.

- Det visuella plottret – alla människor, alla färger, affärerna som har speciella namn och hemmålade loggor och andra väggmålningar. Så himla långt ifrån konsum och H&M.  

- Solen, värmen, de varma vindarna, ljuset. Det är så obegripligt att jag bor i kalla, mörka Sverige med de isande vindarna och den tunga molniga himlen.

- Att jag kan somna en sväng i soffan på kontoret under lunchen på praktiken (medan D tittar på sina såpor) utan att det känns som en konstig grej.

- De små kulturella grejerna som påminner om att könsroller verkligen är en social konstruktion – att män regelbundet går på manikyr, att den medelålders tjocka mannen dansar helt fantastiskt utlevande på bröllopet och ingen skrattar åt honom utan alla bara beundrar det. 

- Träden. Kullarna. Horisonten.

- Att det odlas savoykål, tomat, kassava och majs i en rabatt bredvid Ham towers.

- De fantastiskt fula fåglarna marabustorkar. De finns i stor mängd på universitetsområdet, och rotar ibland i sopor vid wandegeya-rondellen om mornarna.

- Känslan av att saker löser sig och att det mesta är okej. Folk stannar hemma för att det regnar. Folk kommer för sent. Det är helt plötsligt registrering på sjukhuset så att ungefär all vårdpersonal förlorar 1-3 arbetsdagar. Jag kommer en timme tidigt till ett möte, och till en annan plats än avtalat. Det är som det är. ”Antingen kommer hon, eller så kommer hon inte.” Ingenting är särskilt upprörande. Jag behöver mer av det i mitt liv.

Hejdå Kampala, jag tror att vi ses igen.

några gånger då det verkligen kändes

Min vän Anneli skriver om några gånger då det verkligen kändes och utmanar andra att göra detsamma. Eftersom mitt liv är Uganda just nu kommer mina gånger från de senaste fyra veckorna.

– Min första praktik på CP-kliniken, en orolig förälder och en butter treåring. Jag förstår inte att föräldern berättar (på luganda) att barnet är asocialt, inte leker, inte skrattar, inte pratar – så jag möter ett barn som börjar möta min blick, börjar leka, börjar skratta och säger ”piira” (boll), och får höra efteråt att det helt förändrade förälderns syn på barnet. När jag går förbi senare leker de tillsammans.

– Sista dagen på psykiatrin, jag säger till B att jag kommer sakna henne, hon säger att hon kommer sakna mig också, att jag är den första av min sort (utbytesstudent) som pratat med henne. Hon säger ”du ska väl inte gå utan juice?” och jag sätter mig igen och väntar på att få en kopp.

– Jag åker bil med Isak, vi har varit hos hans familj i en förort där det är lervägar och strömavbrott. Vi är uppe på en kulle och åker neråt, det är skymning och ett åskväder i fjärran, Kampala är fullt av kullar och grönska, vägen är röd och jag vill verkligen inte bo i Sverige.

– En patient som varit apatisk, passiv och inte kunnat tala griper tag i min arm och säger ”you dont go”. Jag sätter mig. Jag lyckas inte förstå om hen vill något mer än så, men åh, hen lyckades uttrycka vilja, hen tog ett intiativ.

– En annan psykiatrisk patient som knappt kan stå upp, förmodligen på grund av medicinering, stirrar på mig, följer efter mig. Jag blir först rädd att hen ska attackera mig men hen säger ”Help me! Forgive me! Help me!” och det finns ingenting jag kan göra för att hjälpa.

– Jag ligger sömnlös i gryningen, min första natt i Kampala, och plötsligt hörs ett böneutrop från moskén på andra sidan gatan. Det är det vackraste böneutrop jag hört, ännu mer en sång än de jag lyssnat på andra sömnlösa gryningar i Gambia, och det känns som ett välkommen.

Bulumi – smärta

Idag lärde jag mig hur en säger smärta på luganda – ”bulumi”, och det är ganska talande för dagen som varit Jag försov mig två och en halv timme och missade därmed min tur till Mukisa. Gick istället till sjukhuset och var på arbetsterapikliniken tillsammans med den amerikanska arbetsterapeuten S.

Hon hade först en patient som hade blivit överfallen och skuren med kniv – över ansiktet, bröstet, ryggen, och över ena handen så att alla extensorerna gick av. Den arbetsterapeutiska behandlingen fokuserade på handens funktion. Patienten kommer till kliniken varje vecka och gör övningar tillsammans med terapeuten, och har även övningar som hon ska göra själv varje dag, flera gånger per dag, med och utan hjälpmedel. Ett vanligt problem här är att patienterna inte gör övningarna mellan tillfällena – det är ett problem även i Sverige, men ändå i mindre skala. Men den här patienten gör sina övningar och har verkligen kommit otroligt långt på de tre månaderna sedan attacken.

Därefter gick vi till brännskadeavdelningen. Jag hade hört andra utbytesstudenter berätta om den, så jag trodde att jag var förberedd, men det var trots detta en väldigt stark upplevelse. Jag är inte så känslig för synintryck (förutom om det handlar om skadade naglar) och inte rädd för blod, men efter bara några minuter på avdelningen så var jag tvungen att sätta mig för att allting snurrade. Jag tror att det till stor del berodde på lukten, en obeskrivlig, mycket genomträngande lukt. Lägg till att det var otroligt fullt på avdelningen (män, kvinnor och barn), varmt och kvalmigt, och att folk hade väldigt allvarliga skador… Jag fick sätta mig ner flera gånger under timmarna vi var där, men undvek åtminstone att svimma.

Patienterna hade (föga förvånande) väldigt ont. Orsakerna till skadorna var också tunga – flera stycken berodde på attacker med syra, av anhöriga eller de folksamlingar som ger sig på misstänkta brottslingar – så kallad mob justice. Flera barn hade ramlat in i eldar.

Imorgon ska jag tillbaka. S sa åt mig att äta och dricka mycket både ikväll och imorgonbitti för att undvika svimningar. Hon är väldigt snäll och säger att självklart får jag gå när jag vill. Jag vill vara tydlig med att det är mitt eget val att vara här, både här som i sjukvården, här i Uganda, här på brännskadeavdelningen. Det är inte synd om mig.

Sula bulungi.

Mina första hejdån

Den här helgen var min sista helg i Kampala, och idag gick jag min sista dag på psykiatriska avdelningen. Helgen tillbringades till stor del med trevliga svenska läkarstudenten K som kom hit för en vecka sedan. I lördags var vi på hantverksmarknaden, och i söndags på en lokal marknad tillsammans med Isak. Jag har köpt bisarrt mycket tyger! Flera tyger med grönsakstryck. Hemskt glad över dem. På hantverksmarknaden köpte jag smycken, mestadels halsband av sådana där papperspärlor som jag lärde mig göra. De är otroligt billiga (några kronor styck) med tanke på hur väldigt lång tid det tar att göra bara en pärla. Såklart går det snabbare när en kan det på riktigt jämfört med mina första försök – men ÄNDÅ!

Souvenirer.

Souvenirer.

Det kändes tungt att säga hejdå till B och till patienterna och att dricka min sista kopp juice. Jag är väldigt dålig på hejdå. Det vore bra om jag kunde få lite hemlängtan nu. Jag längtar efter nära och kära såklart men i övrigt är det liksom ingenting jag saknar här. Jag är en ganska orolig och stressad människa i Sverige, och av någon anledning minskar det väldigt påtagligt när jag är någonstans med varma vindar och en lugnare vardagstakt.

Hejdå arbetsterapikontoret <3

Hejdå arbetsterapikontoret <3

Imorgon ska jag tillbaka till Mukisa foundation och se hur arbetsterapeuterna där jobbar med barn med autism. Onsdag och torsdag ska jag vara ner på arbetsterapikliniken på nya Mulago, torsdag cp-klinik som vanligt.