En vecka i Sverige

Nu har jag varit hemma i nästan en vecka, och gjort praktik på Huddinge sjukhus. Vädret har ju varit löjligt deppigt med tokgrå himmel och vassa vindar, men det finns ju annat här att glädjas över: kärlek, lösgodis och påskliljor till exempel.

image

På praktiken har jag en hjälpsam och pedagogisk – och närvarande – handledare som stöttar mig i mötet med patienter och ser till att jag tänker rätt i beslut om interventioner. Det finns datoriserade journalsystem – jag slipper gå till ett annat hus för att leta upp journaler där sidor fattas och läkares handstilar är oläsliga. Jag kommer inte behöva göra något som jag inte känner mig säker på att jag klarar. De allra flesta patienterna talar mitt modersmål. Det är bra saker.

image

Hejdå Kampala.

Nu åker jag snart härifrån, planet går i gryningen och jag är i Sverige vid fem imorgon eftermiddag. 

Här är en ostrukturerad lista på saker jag kommer sakna med Kampala: 

- Att religion får ta plats. Älskar de muslimska böneutropen. Älskar att så många går i kyrkan och att religionen finns hela tiden i språket – god bless, I’ll pray for you, osv.

- Gatumaten. Chapati, rolex,  majskolv, friterad kassava. 

- Frukten. Speciellt ananasen, som är så himla söt och inte alls fräter i munnen som den som en köper i Sverige. Och bananerna! Det finns fyra sorters söta bananer har Isak berättat för mig, och så matbananen över det.

- Det visuella plottret – alla människor, alla färger, affärerna som har speciella namn och hemmålade loggor och andra väggmålningar. Så himla långt ifrån konsum och H&M.  

- Solen, värmen, de varma vindarna, ljuset. Det är så obegripligt att jag bor i kalla, mörka Sverige med de isande vindarna och den tunga molniga himlen.

- Att jag kan somna en sväng i soffan på kontoret under lunchen på praktiken (medan D tittar på sina såpor) utan att det känns som en konstig grej.

- De små kulturella grejerna som påminner om att könsroller verkligen är en social konstruktion – att män regelbundet går på manikyr, att den medelålders tjocka mannen dansar helt fantastiskt utlevande på bröllopet och ingen skrattar åt honom utan alla bara beundrar det. 

- Träden. Kullarna. Horisonten.

- Att det odlas savoykål, tomat, kassava och majs i en rabatt bredvid Ham towers.

- De fantastiskt fula fåglarna marabustorkar. De finns i stor mängd på universitetsområdet, och rotar ibland i sopor vid wandegeya-rondellen om mornarna.

- Känslan av att saker löser sig och att det mesta är okej. Folk stannar hemma för att det regnar. Folk kommer för sent. Det är helt plötsligt registrering på sjukhuset så att ungefär all vårdpersonal förlorar 1-3 arbetsdagar. Jag kommer en timme tidigt till ett möte, och till en annan plats än avtalat. Det är som det är. ”Antingen kommer hon, eller så kommer hon inte.” Ingenting är särskilt upprörande. Jag behöver mer av det i mitt liv.

Hejdå Kampala, jag tror att vi ses igen.

några gånger då det verkligen kändes

Min vän Anneli skriver om några gånger då det verkligen kändes och utmanar andra att göra detsamma. Eftersom mitt liv är Uganda just nu kommer mina gånger från de senaste fyra veckorna.

- Min första praktik på CP-kliniken, en orolig förälder och en butter treåring. Jag förstår inte att föräldern berättar (på luganda) att barnet är asocialt, inte leker, inte skrattar, inte pratar – så jag möter ett barn som börjar möta min blick, börjar leka, börjar skratta och säger ”piira” (boll), och får höra efteråt att det helt förändrade förälderns syn på barnet. När jag går förbi senare leker de tillsammans.

- Sista dagen på psykiatrin, jag säger till B att jag kommer sakna henne, hon säger att hon kommer sakna mig också, att jag är den första av min sort (utbytesstudent) som pratat med henne. Hon säger ”du ska väl inte gå utan juice?” och jag sätter mig igen och väntar på att få en kopp.

- Jag åker bil med Isak, vi har varit hos hans familj i en förort där det är lervägar och strömavbrott. Vi är uppe på en kulle och åker neråt, det är skymning och ett åskväder i fjärran, Kampala är fullt av kullar och grönska, vägen är röd och jag vill verkligen inte bo i Sverige.

- En patient som varit apatisk, passiv och inte kunnat tala griper tag i min arm och säger ”you dont go”. Jag sätter mig. Jag lyckas inte förstå om hen vill något mer än så, men åh, hen lyckades uttrycka vilja, hen tog ett intiativ.

- En annan psykiatrisk patient som knappt kan stå upp, förmodligen på grund av medicinering, stirrar på mig, följer efter mig. Jag blir först rädd att hen ska attackera mig men hen säger ”Help me! Forgive me! Help me!” och det finns ingenting jag kan göra för att hjälpa.

- Jag ligger sömnlös i gryningen, min första natt i Kampala, och plötsligt hörs ett böneutrop från moskén på andra sidan gatan. Det är det vackraste böneutrop jag hört, ännu mer en sång än de jag lyssnat på andra sömnlösa gryningar i Gambia, och det känns som ett välkommen.

Bulumi – smärta

Idag lärde jag mig hur en säger smärta på luganda – ”bulumi”, och det är ganska talande för dagen som varit Jag försov mig två och en halv timme och missade därmed min tur till Mukisa. Gick istället till sjukhuset och var på arbetsterapikliniken tillsammans med den amerikanska arbetsterapeuten S.

Hon hade först en patient som hade blivit överfallen och skuren med kniv – över ansiktet, bröstet, ryggen, och över ena handen så att alla extensorerna gick av. Den arbetsterapeutiska behandlingen fokuserade på handens funktion. Patienten kommer till kliniken varje vecka och gör övningar tillsammans med terapeuten, och har även övningar som hon ska göra själv varje dag, flera gånger per dag, med och utan hjälpmedel. Ett vanligt problem här är att patienterna inte gör övningarna mellan tillfällena – det är ett problem även i Sverige, men ändå i mindre skala. Men den här patienten gör sina övningar och har verkligen kommit otroligt långt på de tre månaderna sedan attacken.

Därefter gick vi till brännskadeavdelningen. Jag hade hört andra utbytesstudenter berätta om den, så jag trodde att jag var förberedd, men det var trots detta en väldigt stark upplevelse. Jag är inte så känslig för synintryck (förutom om det handlar om skadade naglar) och inte rädd för blod, men efter bara några minuter på avdelningen så var jag tvungen att sätta mig för att allting snurrade. Jag tror att det till stor del berodde på lukten, en obeskrivlig, mycket genomträngande lukt. Lägg till att det var otroligt fullt på avdelningen (män, kvinnor och barn), varmt och kvalmigt, och att folk hade väldigt allvarliga skador… Jag fick sätta mig ner flera gånger under timmarna vi var där, men undvek åtminstone att svimma.

Patienterna hade (föga förvånande) väldigt ont. Orsakerna till skadorna var också tunga – flera stycken berodde på attacker med syra, av anhöriga eller de folksamlingar som ger sig på misstänkta brottslingar – så kallad mob justice. Flera barn hade ramlat in i eldar.

Imorgon ska jag tillbaka. S sa åt mig att äta och dricka mycket både ikväll och imorgonbitti för att undvika svimningar. Hon är väldigt snäll och säger att självklart får jag gå när jag vill. Jag vill vara tydlig med att det är mitt eget val att vara här, både här som i sjukvården, här i Uganda, här på brännskadeavdelningen. Det är inte synd om mig.

Sula bulungi.

Mina första hejdån

Den här helgen var min sista helg i Kampala, och idag gick jag min sista dag på psykiatriska avdelningen. Helgen tillbringades till stor del med trevliga svenska läkarstudenten K som kom hit för en vecka sedan. I lördags var vi på hantverksmarknaden, och i söndags på en lokal marknad tillsammans med Isak. Jag har köpt bisarrt mycket tyger! Flera tyger med grönsakstryck. Hemskt glad över dem. På hantverksmarknaden köpte jag smycken, mestadels halsband av sådana där papperspärlor som jag lärde mig göra. De är otroligt billiga (några kronor styck) med tanke på hur väldigt lång tid det tar att göra bara en pärla. Såklart går det snabbare när en kan det på riktigt jämfört med mina första försök – men ÄNDÅ!

Souvenirer.

Souvenirer.

Det kändes tungt att säga hejdå till B och till patienterna och att dricka min sista kopp juice. Jag är väldigt dålig på hejdå. Det vore bra om jag kunde få lite hemlängtan nu. Jag längtar efter nära och kära såklart men i övrigt är det liksom ingenting jag saknar här. Jag är en ganska orolig och stressad människa i Sverige, och av någon anledning minskar det väldigt påtagligt när jag är någonstans med varma vindar och en lugnare vardagstakt.

Hejdå arbetsterapikontoret <3

Hejdå arbetsterapikontoret <3

Imorgon ska jag tillbaka till Mukisa foundation och se hur arbetsterapeuterna där jobbar med barn med autism. Onsdag och torsdag ska jag vara ner på arbetsterapikliniken på nya Mulago, torsdag cp-klinik som vanligt.

Middag med en fd barnsoldat

IMG_0871
På den psykiatriska avdelningen på Mulago har jag träffat Ponsiano. Han är en psykologstudent som skriver sin master om trauma och anknytning på Makerere University. Han är en lugn, vänlig och intelligent man som bjöd mig på middag ikväll, och han är också före detta barnsoldat.

Ponsiano växte upp i norra Uganda och blev som sextonåring kidnappad av Konys Lord’s resistance army. Efter ett år lyckades han fly efter en strid. Pojkar från samma by som fångades samtidigt som honom, är nu efterlysta som högt uppsatta personer inom Lord’s resistance army. Ponsiano utbildar sig till psykolog för att kunna hjälpa andra som varit med om samma och värre saker, och vill när han är färdig starta en organisation som ska hjälpa unga som varit kidnappade eller födda i fångenskap. Flickor kidnappades och hölls som sexslavar, och barnen de födde blir ofta utstötta i samhällena eftersom de anses ha faderns ‘spirit’ i sig. Ponsiano berättade att det generellt är lättare för pojkar som varit kidnappade att accepteras tillbaka i samhället än flickorna och deras eventuella barn, och att han därför vill rikta sig speciellt mot dessa grupper – men det behövs också en helhetssyn. Hela samhället är djupt sårat och måste få vård. Ponsianos masteruppsats handlar om hur en skadad anknytning påverkar andra relationer. Han studerar både personer som vuxit upp i fångenskap, och sådana som vuxit upp i samma område – inte i fångenskap, men ständigt på flykt från gerillagrupperna.

Jag berättar det här för att Ponsiano vill ha hjälp. Psykologi är en ny vetenskap i Uganda och det är svårt att få pengar till projekt inom mental hälsa – Uganda har många svåra sjukdomar som kräver mycket resurser(såsom HIV – över sju procent av befolkningen är smittade). Därför söker Ponsiano internationella organisationer som kan tänkas hjälpa till att finansiera uppstart och drift av hans projekt. Han frågade mig om jag visste någon lämplig, och jag svarade att jag ska googla och jag ska fråga alla kloka och kunniga personer jag känner. Visst har ni förslag på organisationer han kan vända sig till? Kommentera här eller maila mig (matilda.utbult(snabel-a)gmail.com) så vidarebefodrar jag tipsen.

Mukisa foundation och psykutbildning

Idag var jag på studiebesök på Mukisa Foundation, en tysk-ugandisk organisation med verksamhet för barn med funktionsnedsättningar (cp, autism, utvecklingsstörning, hydrocefalus med mera). De har skola för både yngre och äldre barn, där de bland annat lär ut hantverk, och arbetsterapi och fysioterapi.
IMG_0864
Bland annat denna sortens stickning. Känner du igen den Jenny? :)

Idag hade de workshop om CP för cirka 30 föräldrar, i den stora trädgården med gungor, en gåställning, trädkoja och studsmatta. Arbetsterapeuter, fysioterapeuter och några som förmodligen var sjuksköterska/läkare höll föreläsningar på luganda om orsaker och följder av cerebral pares. Det är annars väldigt stora brister i informationen till patienter och anhöriga här. Väldigt stora. I onsdags upptäckte jag att två av mina patienter, båda unga intelligenta personer med bipolär sjukdom, som båda hade varit inlagda på sjukhuset flera gånger vid episoder, inte hade en aning om vad de hade för diagnos eller vad det innebar. Åh vad jag önskar att jag hade förstått det tidigare, då hade jag ägnat massor av tid att berätta för mina patienter om deras diagnoser!

20140326_1121551
Foto stulet från studentkoordinatorernas blogg. Jag framför OT school.
Det blir inte jättemånga bilder på mig härifrån annars visst.

Avdelningsrundor och juice

Jag har varit ensam på praktiken nu i några dagar och det funkar märkligt bra. Igår och idag har jag varit med på avdelningsrundorna, vilket har varit väldigt lärorikt – jag har fått se patienter som varit för sjuka för arbetsterapi och fått höra läkarna och psykologernas resonemang. Speciellt skönt var det idag, när en sträng överläkare var här och ifrågasatte de satta diagnoserna – ”vad är bevisen för att den här patienten har schizofreni….?”.

Jag skrev häromdagen att min första egna patient fått diagnosen schizofreni, vilket gjorde mig nedslagen. Idag kollade jag hens journal igen och nu står där ”Ingen schizofreni – neuropsykiatriskt tillstånd??”. Jag blev väldigt glad och lättad, för det stämmer betydligt bättre överrens med min bild av patienten. Hen har också gjort stora framsteg de senaste dagarna (utan arbetsterapi – förutom instruktionerna jag gett hens familj).

Kanske är det här min sista dag på psykiatrin, vilket känns väldigt konstigt. Imorgon är det cp-klinik, på fredag ska jag hälsa på en skola för barn med funktionshinder (hoppas jag, peppar peppar osv), och nästa vecka ska jag vara på arbetsterapikliniken nere på nya Mulago (där cp-kliniken är – psykiatrin ligger i gamla Mulago). På måndag kanske jag går till psykiatrin en sista gång, vi får se. Sen åker jag hem nästa fredag. Så himla snart.

När jag skriver att jag är ensam på kliniken så menar jag bara att jag är ensam arbetsterapeut. Kära B, arbetsterapiassistent, vaktmästare och juiceförsäljare är här. Hon uppmuntrar mig när jag försovit mig (”Bra jobbat att du kom hit!”), serverar mig en stor kopp juice varje dag (och låter mig inte betala), ser till att jag får vara med på avdelningsrundan och lär mig nya ord på luganda. Jag kommer sakna B.

IMG_0840

Preventivmedel och annan magi

Jag och min handledare pratar om hur lång tid fem år (en läkarutbildning) är. Han säger att det inte är så lång tid, journalboken han håller i påbörjades för fem år sedan och han minns fortfarande patienterna i början. Jag säger att för mig känns det väldigt länge – för fem år sedan bodde jag fortfarande hemma hos min pappa och hade just blivit tillsammans med min sambo… Handledaren frågar om vi fortfarande är tillsammans, om vi planerar att gifta oss och om vi har några barn. När jag svarar nekande på den sistnämnda ser han konfunderad ut, och säger ”No child? But you have been together for five years? How do you manage that?”. Jag svarar tveksamt att jo, vi använder ju preventivmedel… ”Ahaaa. Here it is hard. Usually if you have been together for three years you have a child.”

Väldigt tacksam för ungdomsmottagningar, sexualupplysning och subventionerade preventivmedel för unga!

Ett brudpar och en hundraåring

IMG_0823
Jag har haft en helg med vila och ett oväntat bröllopsbesök. På lördagen åkte jag ner till köpcentret Garden city, åt en likadan frukt-frukost som för två veckor sen, och gick till ett ”fitness centre” där de hade ett erbjudande om massage och tillträde till pool för 40 000 shillings – typ hundra spänn. Bra för min spända kropp och mitt trötta huvud. Jag simmade en timme, ensam i poolen, mulet men varmt, ett lätt duggregn ibland. Bredvid poolen ligger Kampalas golfbana. Jag har övervägt att börja golfa bara för att få gå runt på golfbanan, jag saknar verkligen parker här i Kampala. Skog och gräs och tystnad.
IMG_0825
På söndag hade jag och Isak sagt att vi skulle ses, men vid 14 tänkte jag att det nog inte skulle bli nåt eftersom han inte hört av sig. Vid 14:30 svarade han dock på mitt sms att han skulle hämta upp mig om en halvtimme. Så vid tre traskade jag ner och blev upplockad. I bilen berättar Isak att hans kusin gifter sig idag, och föreslår att vi ska åka dit. Jag säger att jag ju verkligen inte är klädd för bröllop – men han säger att det är lugnt, eftersom jag är vit så accepteras lite vadsomhelst. Så vi åker på bröllop! Isaks familj är muslimer, och enligt ugandisk muslimsk tradition firas bröllop i flera steg – först en fest där brudgummens familj kommer till brudens familj, presenter utdelas (inte bara till brudparet utan även mellan familjerna). På den här festen gavs bland annat rissäckar, två kor, en tupp och paraplyer. Festen firades på gårdsplanen, med drömmiga partytält med färgglada lampor a la Tove Jansson.

IMG_0838
Bruden bytte kläder minst fyra gånger. Kvinnor och män gjorde små parader/uppvisningar där de överlämnade gåvor (och dansade och mimade till musiken). Vi serverades läsk och kaffebönor (som vi åt likson som de är) och små foliekartonger med mat. Jag begrep naturligtvis ingenting av det som sas, men smittades av de många skratten, beundrade alla kläder och HATTAR (åh den som ändå levde i ett land med hattkultur!!). Jag fick hälsa på Isaks mormor som enligt uppgift är över 100 år gammal (men det är ju inte så noga med födelsedagar här, så det är ingen som vet exakt). Hon blev mycket förtjust och vi dansade lite ihop på stolen. Det tycks vara väldigt uppskattat när jag dansar, hur litet det än är.
IMG_0837
Vid åttatiden så skedde själva vigseln. Så är det inte alltid, fick jag höra – ibland tar det några dagar, en vecka mellan besöket hos brudens föräldrar (”the introduction”) och vigseln. Direkt efteråt åkte halva festen, inklusive mig, ungefär en timme för att komma till makens familj, där det skedde lite ytterligare festligheter i samma stil och mer mat serverades (som åts med fingrarna – utan möjlighet att tvätta händerna med tvål först. Min mage verkar dock ha klarat det, peppar peppar!).

Det var så himla fint att bli välkomnad på ett bröllop bara sådär. Gästfrihet är bäst.