Ett brudpar och en hundraåring

IMG_0823
Jag har haft en helg med vila och ett oväntat bröllopsbesök. På lördagen åkte jag ner till köpcentret Garden city, åt en likadan frukt-frukost som för två veckor sen, och gick till ett ”fitness centre” där de hade ett erbjudande om massage och tillträde till pool för 40 000 shillings – typ hundra spänn. Bra för min spända kropp och mitt trötta huvud. Jag simmade en timme, ensam i poolen, mulet men varmt, ett lätt duggregn ibland. Bredvid poolen ligger Kampalas golfbana. Jag har övervägt att börja golfa bara för att få gå runt på golfbanan, jag saknar verkligen parker här i Kampala. Skog och gräs och tystnad.
IMG_0825
På söndag hade jag och Isak sagt att vi skulle ses, men vid 14 tänkte jag att det nog inte skulle bli nåt eftersom han inte hört av sig. Vid 14:30 svarade han dock på mitt sms att han skulle hämta upp mig om en halvtimme. Så vid tre traskade jag ner och blev upplockad. I bilen berättar Isak att hans kusin gifter sig idag, och föreslår att vi ska åka dit. Jag säger att jag ju verkligen inte är klädd för bröllop – men han säger att det är lugnt, eftersom jag är vit så accepteras lite vadsomhelst. Så vi åker på bröllop! Isaks familj är muslimer, och enligt ugandisk muslimsk tradition firas bröllop i flera steg – först en fest där brudgummens familj kommer till brudens familj, presenter utdelas (inte bara till brudparet utan även mellan familjerna). På den här festen gavs bland annat rissäckar, två kor, en tupp och paraplyer. Festen firades på gårdsplanen, med drömmiga partytält med färgglada lampor a la Tove Jansson.

IMG_0838
Bruden bytte kläder minst fyra gånger. Kvinnor och män gjorde små parader/uppvisningar där de överlämnade gåvor (och dansade och mimade till musiken). Vi serverades läsk och kaffebönor (som vi åt likson som de är) och små foliekartonger med mat. Jag begrep naturligtvis ingenting av det som sas, men smittades av de många skratten, beundrade alla kläder och HATTAR (åh den som ändå levde i ett land med hattkultur!!). Jag fick hälsa på Isaks mormor som enligt uppgift är över 100 år gammal (men det är ju inte så noga med födelsedagar här, så det är ingen som vet exakt). Hon blev mycket förtjust och vi dansade lite ihop på stolen. Det tycks vara väldigt uppskattat när jag dansar, hur litet det än är.
IMG_0837
Vid åttatiden så skedde själva vigseln. Så är det inte alltid, fick jag höra – ibland tar det några dagar, en vecka mellan besöket hos brudens föräldrar (”the introduction”) och vigseln. Direkt efteråt åkte halva festen, inklusive mig, ungefär en timme för att komma till makens familj, där det skedde lite ytterligare festligheter i samma stil och mer mat serverades (som åts med fingrarna – utan möjlighet att tvätta händerna med tvål först. Min mage verkar dock ha klarat det, peppar peppar!).

Det var så himla fint att bli välkomnad på ett bröllop bara sådär. Gästfrihet är bäst.

Ensam på praktiken

Idag kom jag till praktiken och fick veta att min handledare inte skulle komma idag. D var inte heller där – arbetsterapeutassistenten B kommenterade det med ”either she will come, or she will not come”. Handledaren hade hälsat att jag skulle fortsätta med min patient. Innan jag hann göra det knackade det dock på dörren, och där stod en treåring med familj. Treåringen hade varit fått remiss till öppenpsykiatrin för bedömning men väl framme fått höra att idag tar öppenpsykiatrin inte emot barn. En av skötarna tog ner dem till oss på arbetsterapin, och jag hörde mig själv säga att jag kunde göra en bedömning. Det gjorde jag också, och därefter gick jag upp till öppenpsyk och lyckades få till ett läkarbesök för familjen samma dag ändå.

När de var klara kom de ner till mig en sväng till och berättade att de fått tid för speech therapy – om två månader. Jag gav dem lite tips om språkinlärning utifrån mina mycket, mycket små kunskaper – att härma barnets ljud, leka mycket, prata mycket, benämna saker… Det är klart att det hade varit bättre om en riktigt kunnig person hade kunnat ge dem tips, men nu fanns det faktiskt inte någon sådan tillgänglig. Jag hörde den amerikanska arbetsterapeuten S resonera på samma sätt igår om ortoserna hon gjorde för ben och fötter – hon har inte mycket erfarenhet av det och i USA är det sjukgymnasterna som gör det, men om hon inte gör det här så gör ingen det. Det får mig att våga mer, men det är väldigt tungt att se bristen på resurser och patienternas behov. Å andra sidan tyngdes jag av samma saker när jag gjorde praktik på ett äldreboende i Stockholm i höstas…

Det var en tung dag på praktiken visst. Jag träffade ”min” patient och det visade sig att hen fått diagnosen schizofren, vilket förvisso är en helt annan diagnos här än i Sverige men ändå känns (för mig) helt fel. Nästan alla inlagda på våra avdelningar får diagnosen schizofren och/eller psykos. ”Psykoserna” kan också se annorlunda ut än de diagnoskriterier vi följer i Sverige – det verkar mest handla om att personer betett sig på ett sätt som bryter mot konventioner än att de faktiskt haft förändrad verklighetsuppfattning (även om det finns sådana patienter också såklart). Äsch, jag är ingen psykiater så jag borde inte uttala mig om detta, men jag har väldigt svårt att tro att antipsykotiska läkemedel ska hjälpa min patient… Jag gav vårdnadshavarna instruktioner om att fortsätta läsa, öva tal och att gå på promenader så ofta som de orkar, och sen gick jag hem.

Jag är fortfarande lite huvudvärkig, jag nyser och känner mig rätt utmattad. Det blir bra med helg nu. Det är fortfarande väldigt varmt. Jag har bara två veckor kvar. Bara en vecka kvar på psykiatrin. Tiden går så himla snabbt.

Både igår och idag har bilister vinkat mig över gatan (när de krypkör över övergångsstället, nån halvmeter bakom bilen framför). Det har jag annars bara sett folk göra för barn. Det känns fint på något sätt.

Några gånger har jag lyssnat på Godmorgon världen på väg till och från praktiken, med mina stora gula hörlurar (nästan ingen har hörlurar här, och om de har det så är det den lilla in-ear-varianten, så jag sticker ut, men det gör jag ju ändå). Idag hade programmen tagit slut när jag skulle gå hem, så jag lyssnade på P3s vetenskapshumorprogram Institutet. Det ledde till att jag var en vit person som gick ensam med stora konstiga hörlurar och dessutom fnissade högt för mig själv… Nå ja, jag bjuder på det.

Sådana här listor på egenskaper utifrån bokstäverna i ens namn minns jag att vi gjorde i grundskolan... :)

Sådana här listor på egenskaper utifrån bokstäverna i ens namn minns jag att vi gjorde i grundskolan… 🙂

Sula bulungi.

Mpulira ebbugumu

Torsdag och CP-klinik. Idag fick jag vara med och göra ortoser/spjälor för fot och ben till en flicka med allvarliga felställningar. Det var intressant att se – och det är lite skönt som omväxling att arbeta med S, den amerikanska arbetsterapeuten, som inte heller pratar speciellt mycket Luganda. I övrigt fick jag göra pilatesboll-övningarna med ett barn med downs syndrom, ställa två barn i ståställningen, och se ett buk-bråck för första gången. Idag var det mer skratt än gråt på kliniken!

I övrig har det hänt en del på ”vanliga” praktiken de senaste dagarna– jag tog själv intiativ till att göra en bedömning av en patient helt ensamt, vilket jag skrev om häromdagen, och har även behandlat patienten ensam. Jag bad min handledare att träffa patienten idag när jag är borta, också för att se om hen agerar annorlunda mot en svart arbetsterapeut (hen pratar nämligen mycket mindre med mig än med familjen – jag undrar om det beror på att jag är vit, kvinna, arbetsterapeut eller bara allmänt läskig?). Någon sekund senare insåg jag att jag bett min handledare att göra något – vilket ju känns lite ombytta roller – men han tog det bra.

Under lunchen igår nämnde min handledare i förbigående att den sista veckan av min praktik kommer han att vara borta. Hoppsan. D kommer också ha slutat då. Om det skulle hänt i Sverige (vilket det såklart aldrig skulle) så hade jag nog blivit himla nervös, men här kändes det – helt okej. Min handledare kommer vara borta min sista praktikvecka. Det löser sig! Jag kommer dock inte att vara kvar på psykiatrin alldeles ensam (tänker jag nu iallafall), så idag har jag frågat på arbetsterapikliniken nere på Nya Mulago om jag får vara där någon extra dag, vilket jag fick okej på, och så hoppas jag på ett studiebesök på en skola för funktionsnedsatta barn. Det löser sig.

En sak som är farlig här är att jämföra vad saker kostar. Igårkväll hade jag huvudvärk och ville inte gå ut för att skaffa mat – så jag beställde från en indisk restaurang. Det kostade 75 svenska kronor, för en paneer butter masala, naan, läsk och hemkörning. Tokbilligt med svenska mått mätt men här är det en förmögenhet. 10 luncher på sjukhuset! 75 (!!) chapatis! Men jag är glad att jag satsade denna förmögenhet, det var väldigt god mat och speciellt med tanke på att den räckte även till lunch idag så var det ju verkligen inte dyrt. Egentligen.


Jag har haft fortsatt huvudvärk idag, knaprar ipren och häller i mig tusen liter vatten. Det är väldigt varmt nu, det vore fint med ett regn. Ikväll tänkte jag gå på bio här i huset, det är nämligen rabatt-kväll på biografen och de visar Veronica Mars-filmen. 10 000 Ugandiska shillings = 20 chapati. Det får det vara värt.

Siiba bulungi (ha en trevlig dag)!
(Åh, och rubriken betyder: jag är varm!)

Dressing smart

Jag är inte så intresserad av kläder. Därför kändes det väldigt otippat när jag idag fick den andra komplimangen för min klädsel på mina 2 ½ veckor här i Kampala! Första gången var det från en främmande tjej som gillade min gröna kjol – en kjol som jag själv älskar, den är lång och vid och sval och lätt att gå i.

IMG_0524

Idag kom det från B som jobbar på arbetsterapi-kontoret på psykiatrin. Hon är en medelålders kvinna som verkar fungera som alltiallo, vårdbiträde och arbetsterapiassistent, lokalvårdare och diverse, samtidigt som hon har en liten saftbutik under lunchen nere på Nya Mulago. Lite mystiskt är det hur hon hinner med allting. B talar utmärkt engelska men nästan aldrig när någon annan är närvarande, då talar hon desto mer, men alltid på luganda. Idag utbrast hon när jag bytte från läkarrocken tillbaka till min gröna skjorta: ”You dress so smart!” (ett väldigt vanligt uttryck här, ”dressing smart”, det syns både i tidningar och i regler för restauranger). Jag förstod först inte att det var mig hon menade för det var så otippat, men det var det, hon intygade att hon verkligen gillade min klädsel. Himla roligt. Så här får ni dagens outfit:
IMG_0743
Skjorta från fjällräven, linne, kjol som jag sytt själv av fantastiskt tyg från Gambia med skrivmaskiner på. Solglasögon på huvudet, sandaler på fötterna och armband som jag fått av en vän i Gambia.

(Bilderna i inlägget är för övrigt tagna med ca två veckors mellanrum. Visst syns det lite?)

Videor från Kampala

Jag har spelat in två korta videoklipp.
Den här paraden, som på något sätt hänger ihop med valet av Guild President vid Makerere University, har förgyllt mina vardagskvällar under hela vistelsen. Det låter som att de är i mitt rum ungefär, och det pågår i flera timmar. Varje dag. Idag är kårvalet och jag hoppas, hoppas, hoppas, hoppas att det innebär att det är slut med paraderna efter det.

Såhär ser trafiken ut vid Wandegeya-rondellen en kväll.

Idag var en bra dag på praktiken. Jag gjorde ensam en bedömning av en patient med en socialarbetare (som råkade ha tid över) som tolk, vilket funkade helt fantastiskt bra – vilken skillnad att ha någon som faktiskt översätter det personen säger, och inte bara det som hen uppfattat som relevant. Eller ja, jag vet ju inte exakt hur hon översatte, men det kändes mycket mer uttömmande. Sedan tog samtalet ungefär dubbelt så lång tid som det brukar ta här, och jag samlade in betydligt mer information än normalt. Dessutom kändes klientens problematik som någonting som jag faktiskt har en ide om hur det kan behandlas. Mycket uppmuntrande!

Sula bulungi.

Praktikdag vid poolen

Idag kom inte D till sjukhuset, och min handledare tyckte inte att det fanns något lämpligt för mig att göra då riktigt, så jag fick läsläxa: imorgon ska jag presentera arbetsterapi-interventioner vid depression. Jag gick till arbetsterapi-skolan och lånade en till bok i ämnet, åkte till Sheraton och läste boken vid deras pool. Det är inte synd om mig, tralalala.
IMG_0726 IMG_0727
Boken var 24 år gammal, vilket framförallt märktes i kapitlet om arbetsterapi och datorer…
Sula bulungi!

Utflykt till Entebbe

Idag åkte jag och Isak på utflykt till Entebbe, en grannstad (förorterna har vuxit ihop – det finns inget obebyggt område mellan Kampala och Entebbe, utan gränsen går mellan två stadsdelar). Vi åt på en liten lokal restaurang någonstans i mitten, jag åt rollex. Det är fint, det var absolut inget problem att jag gick till chapati-ståndet utanför restaurangen och beställde mat därifrån och sedan åt vid deras bord. Restaurangen hade jordstampat golv och halva plåtväggar. En av gästerna blev lite upprörd för att jag inte åt den ”riktiga” lokala maten, men han nöjde sig när jag sa att jag åt den maten varje dag som lunch på sjukhuset, och att jag speciellt uppskattar matoken (en potatismosliknande rätt gjord på matbanan). Det kändes ungefär som när jag på marknaden igår sa att jag kände igen ett slags bär som används i matlagning i Gambia också – Isak och hans bror såg skeptiska ut – tills jag sa ”You use them in food, they’re kinda sour?” och Isaks bror höjde på ögonbrynen och sa ”I guess you _do_ know them!”. Jag tycker mycket om de där små sakerna som ger mycket respekt – som att svara ”wanjee?” (”ja, vad är det?”, fast artigt) när någon säger ”muzungu!” (”vit person”). 

IMG_0651

Hursomhelst, vi var på väg till Entebbes zoo (eller egentligen: Uganda Wildlife Education Centre), som ett är ett fint zoo med bra bevara-arter-tänk och relativt bra inhägnader. Där fanns hur mycket apor som helst, en lös kamel, en lös elefant, giraffer, slöa lejon, och pärlhönor som hälsade till Marita. Där fanns också lite växter, såsom physalis, och så fick jag se Victoriasjön. Åh vatten <3

Efter zootur och en stund på stranden åkte vi förbi Isaks föräldrar, som bor i en förort till Kampala. Där var det bykänsla, med strömavbrott, tusen människor som vill hälsa och barn som börjar gråta för att jag är vit. Jag fick äntligen tag på en majskolv och smakade på grillad matbanan. Gott!

IMG_0725 IMG_0722

 

En finfin söndag. Imorgon praktik igen. Sula bulungi!

Två veckor i Kampala

Idag har jag varit två veckor i den här märkliga staden. Det känns som att jag varit här alltid och ingen tid samtidigt. Snart är jag igenom halva resan, vilket känns helt absurt. Skulle inte fem veckor vara länge??

 IMG_0605

Igår regnade det när jag vaknade. Min ugandiska studentkamrat på praktiken, D, skrev på facebook att hon inte tänkte lämna sängen ”until further notice” – på grund av regnet. Jag kände mig mycket osäker på om det var skämt eller allvar, men när jag kom till avdelningen var hon inte där. Handledar-J kom efter en timme, men ville inte ens försöka hämta någon patient – ingen vill ju gå upp när det regnar! Jag föreslog att vi kunde locka dem med te, vilket han tyckte var en utmärkt ide – förutom att det inte fanns nåt socker. Då går det ju inte!

 IMG_0607

Istället gick vi (efter att han hade läst tidningen i 1 1/2 timme) till ryggmärgsskade-avdelningen för att göra några överflyttningar av patienter till rullstol. Deras tekniker kändes väldigt, väldigt långt ifrån överflyttningsworkshoppen vi hade på Dalens Sjukhus under förra kursen – jag kände mig orolig både för patienternas och personalens ergonomi…
På ryggmärgsavdelningen var vi ungefär en timme, sedan gick J för att hämta ut pengar och jag gick tillbaka till mentalavdelningen där arbetsterapi-kontoret finns – och slumrade i soffan där i en timme. Sedan kom J tillbaka, vi åt lunch, han visade mig hur han journalför arbetet med ryggmärgsskadade (ännu mindre än med de psykiatriska klienterna) och sedan kollade vi på TV tills klockan blev tre, vädret lättade och vi gick hem. Ja, så kan en dag på praktiken också se ut. Ingen vill ju gå upp när det är regn!

 IMG_0621

På kvällen tog Isak med mig till en föreställning med traditionella ugandiska danser.  Bland annat en grymt imponerande dans med krukor balanserande på huvudet… På vägen dit åt jag min första Rollex – chapatirulle med stekt ägg, tomater och lök. Mycket gott, mycket billigt och mycket ugandiskt. Efter föreställningen gick vi till en klubb, men dansgolvet hann inte komma igång förrän tant Matilda var på tok för trött och ville åka hem.

IMG_0622

Lördagen inleddes med chapati med tomat och lök, kaffe och ananas. Jag åt i sängen och tittade på ER. Sedan gick jag ut på terassen och satt i solen en stund, och blev mycket trött – så jag gick tillbaka till sängen och sov i två timmar till. En lördagförmiddag helt i min smak. Därefter hämtade Isak upp mig, vi åkte tillsammans med hans bror till Kampalas stora moské – sponsrad av Ghadaffi och med ett torn som fungerar som Kampalas bästa utkikspunkt. Det är galet hur stor den här staden är! Älskar kullarna.

Efter moskén åkte vi till en marknad där Isaks mor jobbar – köpte avacado och frukt, träffade massa folk, såg tusen saker. Marknaden påminde mycket om marknaderna i Gambia – ett myller av folk och djur (levande och döda). Kryddor och bönor säljs i säckar bredvid teknikprylar, porslin, grönsaker, kläder, kött. Ovana ljud och dofter.

Det är fint att höra Isak berätta för sin bror om IKEA som det förlovade landet (pizza för fem kronor och läsk som en får ta hur mycket en vill av!) och all spårbunden trafik i Sverige (tunnelbanan, pendeln, roslagsbanan – men tvärbanan tyckte han inte om). Förmodligen skulle Kampalabor tycka att jag väljer att berätta om helt absurda grejer här på bloggen (jag har roat genom att fota mat och regn…).

Sula bulungi.

Barnklinik och chapati

Idag var jag på arbetsterapi-klinikens mottagning för barn med CP (och diverse). När jag kom dit vid nio var dörren låst och ingen där – förutom trettiotalet familjer som väntade. Strax efter mig kom den amerikanska arbetsterapeuten S. Hon ska bo här i två år – hon följer med sin pojkvän som placeras på olika ställen i världen av sitt jobb. För en sån livsstil är verkligen arbetsterapi perfekt. S ringde upp de andra arbetsterapeuterna, som visade sig sitta fast i registreringen som jag berättade om igår – de kunde inte komma och visste inte hur lång tid det skulle ta. Vi gick och hämtade nyckeln, fick efter många försök upp dörren, och började ta emot patienter. Barn efter barn, med CP, autism, downs syndrom, utvecklingsstörning, Erbs palsy… Många fler patienter än vad jag sett hittills på praktiken sammanlagt. Skratt och gråt. Svåra problem och stora framsteg. Ortoser, ståställning, range of motion, bålstabilitetsövningar.

Efter några timmar kom de andra två arbetsterapeuterna, och vid tvåtiden frågade en av dem ”Matilda, are you OK?”. Jag försökte säga att ”I’m fine”, men han accepterade det inte riktigt det som svar ”you look weak! Are you not hungry?”. Jag erkände att jag nog borde äta. Han frågade ”Will you be OK if you eat our local food?”, vilket jag stolt svarade ja på (peppar peppar ta i trä!) och han ledde mig till rummet bredvid där jag serverades ris med ärt-sås. Det är så otroligt praktiskt här att standardmaten här är vegetarisk. Det jag fick äta var arbetsterapiklinikens lunch, som jag förstod det, och när jag frågade vad jag skulle betala så visade köks-kvinnan mig var jag kunde tvätta händerna, så antingen fick jag maten gratis eller så stal jag den…

Efter maten gick jag tillbaka för några fler timmars arbete. Jag följde de olika arbetsterapeuternas arbete beroende på vilka klienter de hade (för att få se så mycket olika som möjligt och beroende på var jag kunde göra mest nytta). Eftersom det bara funnits en arbetsterapeut under förmiddagen så var det otroligt många patienter kvar under eftermiddagen, och mottagningen drog över från 15 till 16:30. De första familjerna hade kommit till sjukhuset vid 6 på morgonen – de som behandlades sist hade kommit vid nio. Både arbetsterapeuter och klienter var trötta, och sista timmen var väldigt tårfylld.

När jag frågade om jag kunde komma tillbaka nästa vecka så tittade arbetsterapeuterna chockat på mig – ”Do you WANT to?!”. Jag sa att ja, det vill jag gärna – det är tungt och otroligt intensivt, men jag lär mig massor (idag spände jag fast ett barn i ståställningen för första gången, exempelvis). Arbetet de gör är väldigt värdefullt, och på ett sätt väldigt otacksamt (det går inte att förklara för ett litet barn varför det är viktigt att ta ut rörligheten i en led, eller belasta muskler, eller motverka felställningar, fastän det gör ont). Jag imponeras mycket av arbetsterapeuternas empati, värme och samspel med barnen. Att de orkar möta, trösta, leka med varje barn och att de inte trubbats av efter allt gråtande de måste lyssnat på.

Jag är fullständigt utmattad, så jag köpte chapati, banan och ananas på hemvägen och tänkte äta det till mellanmål, middag, kvällsmacka och eventuellt även frukost. I övrigt ska jag tvätta lite kläder i handfatet och titta på ER fram till läggdags, är planen.

IMG_0600

2 chapati: 2 kr. Ananas: 6 kr. Bananer: 3 kr.

Sula bulungi.

Ugandaregn

Den här dagen har varit lite märklig. Jag vaknade i gryningen av åska och regn, men när jag gick upp vid sju var det bara några vattenpölar kvar, vägen till sjukhuset var lite lerig. Dagen var varm och tryckande. Morgonen gick åt till samtal med D och handledar-J (som inte har tagit upp homosexualitet sedan i söndags, tack och lov). Vi pratade om skillnader mellan arbetsterapins förutsättningar i Uganda och Sverige – hur vi väldigt mycket utgår (åtminstone i utbildningen) från forskning. Allt ska vara evidensbaserat och mätbart. Här är det mer fokus på att göra nånting utifrån de förutsättningar som finns, och utbildningen går ut mycket på att skapa kreativa arbetsterapeuter som kan göra mycket med lite och använda sig av de resurser som finns. J var lite besviken på att vi använt ungefär samma saker för våra interventioner den senaste veckan, och beslöt att varje vecka ska jag och D presentera 2 klientfall var. Det ska bli intressant. Jag märker att jag har spontant lättare att i efterhand motivera ur ett arbetsterapeutiskt perspektiv varför vi använt en viss terapiform/ett visst spel än D (även om det delvis är efterhandskonstruktioner). Däremot har jag mycket svårare att välja intervention – det känns mest som att jag hittar på! Jag vill gå in på Pubmed och läsa artiklar för att hitta *rätt*… D är mycket mer avslappnad i det och får mer gjort.
IMG_0586

Idag går alla (5000) anställda till lönekontoret på sjukhuset för att visa att de inte är ”ghost workers” – folk som slutat men fortfarande finns kvar i lönelistorna och får lön. Samtidigt strejkar vårdpersonal i Uganda för att de inte har fått lön på tre månader…

Innan lunch hade vi en session med två av klienterna vi träffade igår – de fick spela alfapet ihop, vilket fungerade riktigt bra (om jag får säga det själv).

Därefter gick jag till arbetsterapi-skolan för att träffa utbytesansvariga, fick en rundvandring i skollokalerna (en slöjdlokal och två klassrum), och lånade en bok om arbetsterapi och mental ohälsa.

Sedan började det spöregna på ett sätt som det aldrig gör i Sverige, på ett sätt som jag nog inte sett sedan jag var i Gambia under regnperioden för tio+ år sedan. Regn som gör att en helt enkelt får stanna där en är, regn som gör det svårt att höra vad någon säger, ett molntäcke som gör dagen mörk. Jag är fånigt förtjust i den sortens väder, att fångas, begränsas. Det får mig att känna mig liten och maktlös på ett sätt som gör mig väldigt lugn.

Jag filmade regnet lite – det här pågick alltså i 1 1/2 timme:

När jag väl kunnat ta mig hem så träffade jag Isak, en ugandier som bott i Sverige i två år och är en vän till en vän. En fantastisk kontakt! Vi åt god mat, pratade om Sverige (det han saknar mest är VÄDRET! Tokfrans) och Uganda, planerade framtida utflykter och drack Stoneys.

Sula bulungi!