Gambia

För ett gäng år sedan planerade jag och Harry att flytta till Gambia ett drygt halvår. Det blev inte av, men det var det här jag längtade efter:

Fantastiskt mycket fågelkvitter och vackra fåglar. Röd sand under mina fötter. Sol. Det mycket lugnare tempot – ”gambian time” där allting löser sig, det är inte jättebråttom till någonting. Havet, milslånga sandstränder där man antingen kan sätta sig på en restaurang och äta gott och dricka läsk bland några andra turister eller promenera bort någon kilometer eller två och hitta en alldeles egen plats där ingen kommer förbi. Fatou Bintos fantastiska bönröra. Vår hemliga plats på baksidan av huset (en liten del av verandan som inte syns när man går på vägen, där vi brukar sitta och läsa eller jobba när vi vill vara ifred). Platsen vid brunnen där jag brukar sitta tidiga mornar och egoposa och lyssna på fågelkvittret och se solen gå upp över trädtopparna. Promenaderna till den närmsta grannbyn som är kristen, där man får se små griskultingar springa omkring. Allmänt alla djuren, alla katter och hundar som brukar dras till mig när jag är där.  Cashewfrukt och jordnötter och jordnötssås och apelsiner, mango, papaya, och småbananer som smakar otroligt mycket. Och sist men inte minst alla trevliga människor! N’famara och hans varma leende! Spela sjuan med Ebou som alltid försöker fuska. Prata med gester och bristfällig mandinka med gamla gamla släktingar, och med bristfällig franska med N’famaras vackra senegalesiska hustru Fatou.

Den 15e ska jag och pappa åka dit igen, till Gambia, till den lilla byn där pappa har ett hus i vänners fruktträdgård. En vecka av värme och d-vitamin, jordnötter och vänner vi inte träffat på länge. Det blir fintfintfint.

2 reaktion på “Gambia

  1. Jag minns när jag besökte huset flera år sen, och de hade lagt vita stenar efter hela grusgången in från vägen där det stod Welcome Matilda, du var inte så gammal då!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *