Hejdå Kampala.

Nu åker jag snart härifrån, planet går i gryningen och jag är i Sverige vid fem imorgon eftermiddag. 

Här är en ostrukturerad lista på saker jag kommer sakna med Kampala: 

– Att religion får ta plats. Älskar de muslimska böneutropen. Älskar att så många går i kyrkan och att religionen finns hela tiden i språket – god bless, I’ll pray for you, osv.

– Gatumaten. Chapati, rolex,  majskolv, friterad kassava. 

– Frukten. Speciellt ananasen, som är så himla söt och inte alls fräter i munnen som den som en köper i Sverige. Och bananerna! Det finns fyra sorters söta bananer har Isak berättat för mig, och så matbananen över det.

– Det visuella plottret – alla människor, alla färger, affärerna som har speciella namn och hemmålade loggor och andra väggmålningar. Så himla långt ifrån konsum och H&M.  

– Solen, värmen, de varma vindarna, ljuset. Det är så obegripligt att jag bor i kalla, mörka Sverige med de isande vindarna och den tunga molniga himlen.

– Att jag kan somna en sväng i soffan på kontoret under lunchen på praktiken (medan D tittar på sina såpor) utan att det känns som en konstig grej.

– De små kulturella grejerna som påminner om att könsroller verkligen är en social konstruktion – att män regelbundet går på manikyr, att den medelålders tjocka mannen dansar helt fantastiskt utlevande på bröllopet och ingen skrattar åt honom utan alla bara beundrar det. 

– Träden. Kullarna. Horisonten.

– Att det odlas savoykål, tomat, kassava och majs i en rabatt bredvid Ham towers.

– De fantastiskt fula fåglarna marabustorkar. De finns i stor mängd på universitetsområdet, och rotar ibland i sopor vid wandegeya-rondellen om mornarna.

– Känslan av att saker löser sig och att det mesta är okej. Folk stannar hemma för att det regnar. Folk kommer för sent. Det är helt plötsligt registrering på sjukhuset så att ungefär all vårdpersonal förlorar 1-3 arbetsdagar. Jag kommer en timme tidigt till ett möte, och till en annan plats än avtalat. Det är som det är. ”Antingen kommer hon, eller så kommer hon inte.” Ingenting är särskilt upprörande. Jag behöver mer av det i mitt liv.

Hejdå Kampala, jag tror att vi ses igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *