några gånger då det verkligen kändes

Min vän Anneli skriver om några gånger då det verkligen kändes och utmanar andra att göra detsamma. Eftersom mitt liv är Uganda just nu kommer mina gånger från de senaste fyra veckorna.

– Min första praktik på CP-kliniken, en orolig förälder och en butter treåring. Jag förstår inte att föräldern berättar (på luganda) att barnet är asocialt, inte leker, inte skrattar, inte pratar – så jag möter ett barn som börjar möta min blick, börjar leka, börjar skratta och säger ”piira” (boll), och får höra efteråt att det helt förändrade förälderns syn på barnet. När jag går förbi senare leker de tillsammans.

– Sista dagen på psykiatrin, jag säger till B att jag kommer sakna henne, hon säger att hon kommer sakna mig också, att jag är den första av min sort (utbytesstudent) som pratat med henne. Hon säger ”du ska väl inte gå utan juice?” och jag sätter mig igen och väntar på att få en kopp.

– Jag åker bil med Isak, vi har varit hos hans familj i en förort där det är lervägar och strömavbrott. Vi är uppe på en kulle och åker neråt, det är skymning och ett åskväder i fjärran, Kampala är fullt av kullar och grönska, vägen är röd och jag vill verkligen inte bo i Sverige.

– En patient som varit apatisk, passiv och inte kunnat tala griper tag i min arm och säger ”you dont go”. Jag sätter mig. Jag lyckas inte förstå om hen vill något mer än så, men åh, hen lyckades uttrycka vilja, hen tog ett intiativ.

– En annan psykiatrisk patient som knappt kan stå upp, förmodligen på grund av medicinering, stirrar på mig, följer efter mig. Jag blir först rädd att hen ska attackera mig men hen säger ”Help me! Forgive me! Help me!” och det finns ingenting jag kan göra för att hjälpa.

– Jag ligger sömnlös i gryningen, min första natt i Kampala, och plötsligt hörs ett böneutrop från moskén på andra sidan gatan. Det är det vackraste böneutrop jag hört, ännu mer en sång än de jag lyssnat på andra sömnlösa gryningar i Gambia, och det känns som ett välkommen.

En reaktion på “några gånger då det verkligen kändes

  1. Pingback: Några gånger när det verkligen kändes | Ulv i Människokläder

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *