Arbetsterapi, aktivitet och aktivitetsgap

Arbetsterapi är inte helt lätt att förklara. Enligt wikipedia är arbetsterapi “den vetenskap som studerar människans förmåga att utföra arbetssysslor eller andra aktiviteter i vardagliga livet”. Arbetsterapi syftar alltså till att människor ska kunna vara delaktiga i de aktiviteter som är viktiga för dem, och insatserna kan vara väldigt olika – från förskrivning av rullstolar och rullatorer, till hjälp att strukturera vardagen med kalender, till anpassning av arbetsplatsen, till gruppaktiviteter som hantverksgrupper, arbetsträning, osv. Arbetsterapi kan alltså ha aktivitet både som mål och som metod.

arbetsterapi

Aktivitet (engelska occupation) används inom arbetsterapi som ett begrepp som innefattar alla typer av uppgifter som människor sysselsätter sig med.  I det arbetsterapeutiska ramverket Model of Human Occupation delas människans aktiviteter upp i kategorierna det dagliga livets aktiviteter, lek och produktivitet). Inom arbetsterapi ses människan som en aktivitetsvarelse som behöver vara delaktig i aktivitet för att må bra. Delaktighet förutsätter dock inte utförande, en person kan känna sig delaktig i en aktivitet utan att själv vara den som agerar.

Faktorer som exempelvis funktionsvariation och sjukdom kan leda till att en inte kan utföra alla de aktiviteter en vill göra. Aktivitetsgap (occupational gaps) är alltså när det finns en skillnad mellan vad en vill göra, och vad en faktiskt gör. Occupational Gaps Questionnaire [OGQ] utvecklades för att undersöka i vilken grad personer deltar i de aktiviteter i dagliga livet som de vill önskar delta i, och det är det instrument jag kommer att använda för mitt projekt. OGQ består av frågorna “utför du aktiviteten?” och “vill du utföra aktiviteten?” för 30 aktiviteter – exempelvis: handla, sköta hemmets ekonomi, ha en hobby, läsa böcker, umgås med släkt och vänner, delta i föreningsverksamhet, resa, arbeta, ge hjälp och stöd till andra. Om svaret skiljer sig på de två frågorna, så finns ett aktivitetsgap. Värt att komma ihåg här är alltså att en person kan svara nej på båda frågorna – men ändå anse sig delaktig i aktiviteten. OGQ mäter skillnaden mellan vad en utför och vad en vill utföra.

arbetsterapi2

För att få ett referensvärde att förstå funktionsvarierade och patientgruppers resultat utifrån så måste instrumentet testas på normalpopulation (det vill säga, ett slumpmässigt urval av hela befolkningen – inte en speciell patientgrupp). I en studie från Sverige visade sig en vuxen ur normalpopulationen ha ungefär 3 aktivitetsgap enligt OGQ, med ganska stora skillnader beroende på ålder – där yngre generellt hade fler aktivitetsgap än äldre.

OGQ har nyligen genomgått en kulturell översättning till ugandiska förhållanden, och det jag ska göra i mitt projekt är att göra en undersökning på (engelskspråkig och skrivkunnig) normalpopulation i Uganda. Jag kommer alltså att dela ut formuläret på olika offentliga platser i storstad och landsbygd, och hoppas att många vill fylla i det. Därefter kommer jag att analysera resultatet, och förhoppningsvis jämföra det med normalpopulationsstudien ifrån Sverige.

Så. Blev det lite mer begripligt?

arbetsterapi2

”Today you don’t even look tired!”

Mulen morgon på sjukhusområdet.

Mulen morgon på sjukhusområdet.

Idag är jag glad, jag har sovit gott och ser allting med ett glad-filter (”Today you don’t even look tired!”, sa D). Jag köpte en chapati på vägen till sjukhuset, min första här i Uganda. Den kostade 500 shilling – typ en krona. Gott. Så gott att jag inte hann fota förrän den var slut. D hade tagit med sig friterad, saltad kassava, vilket också var jättegott. Bra med fet salt mat, eftersom jag har lite problem med aptiten. Nå – jag blev så förtjust i chapati att jag gick och köpte en till lunch också, och åt den med bönor och tomatsallad. Gott. Sju kronor.

Det finns många saker jag vill visa er (men som jag inte vill fota). 
– Mannen som gick med en säck kol som var lika stor som honom själv på axlarna – det såg ut som något ur Star wars – som att en rymdmask använde honom som riddjur, ungefär.
– Den kvinnliga trafikpolisen vid rondellen vid sjukhuset, som med visselpipa och världens pondus bara kliver ut i trafiken och stoppar bilarna.
– Kvinnorna som sitter damsadel på motorcyklarna. Helt livsfarligt. 
– Hur det vid tidningsstånden om morgnarna står 7-8 personer och läser löpsedlarna. Kampalaborna verkar generellt vara ett politiskt intresserat folk, det är mycket tidningsläsande och många politiska diskussioner.
– Och – ursäkta klichén – alla vackra, färgglada kläder. Igår såg jag en kvinna med en underbar klänning med stora bilder av jungfru Maria, jag blev mycket avundsjuk.
Jag blir glad av att känna igen växter, som cassava och papaya. Ett träd utanför ”min” mental ward har börjat blomma, lila, väldigt vackert.

Några har reagerat på det här med att spela kort och andra spel – är det verkligen arbetsterapi? Och ja, absolut, vill jag säga. Det kanske inte är det mest sofistikerade, men utifrån förutsättningarna (såsom brist på gemensamt språk) vill jag mena att det är väldigt bra. Sällskapsspel övar exempelvis koncentration, arbetsminne och finmotorik (bra vid avgiftning/abstinens eller återhämtning efter exempelvis psykos). Dessutom – eller framförallt – ger det klienten chansen att vara något annat än patient en stund. Genom att lära sig något nytt, bli bättre, vinna så kan självbilden förändras. Genom att jag som terapeut visar intresse och att jag tycker att det är roligt att spela med klienten så kan jag också bidra till en förändrad självbild. Att engageras i aktivitet kan även bidra till bättre sömn och minskad smärta – speciellt vid flow.

När jag var klar på sjukhuset så tog jag en taxi till en restaurang som jag läst skulle ha en jättefin, lugn trädgård – vilket visade sig vara en takterass med lite växter mitt inne i innerstan. Avgaser och trafikbuller och skyhöga priser (erhm… med ugandiska mått mätt…). Jag tog en Stoney (min nya favoritdricka i hela världen, en ingefäraläsk med skyhög sockernivå och mycket intensiv ingefärasmak) och läste lite, och sen tog jag buss hem. Under bussresan kom en liten regnskur. Jag hoppas att det kommer mer, det känns som att det skulle behövas ett ordentligt regn.

Sula bulungi.

Papperspärlor och fyra-i-rad

Måndag och andra veckans praktik påbörjad. Under förmiddagen fick jag och D lära oss att göra papperspärlor, vilket var betydligt svårare än jag trodde. En börjar med att mycket noggrant rita upp långsmala trekanter på det tidningspapper som en ska använda, klipper ut, och rullar sedan pappret hårt, hårt på en nål. Sista snutten klistrar en fast. Instruktionerna var – ”It has to hurt in the fingers, that way you know you’re doing it hard enough”. Mina blev ofta för lösa.

Hantverk inom arbetsterapi är mycket vanligt här. I Sverige används kreativ aktivitet framförallt för de psykiska effekterna (social interaktion, distraktion från smärta/negativa tankar, förändra självbild osv). Här har det dessutom en väldigt praktisk tillämpning – det kan vara ett sätt att försörja sig eller bidra till familjen, för funktionsnedsatta som kanske aldrig haft något annat sätt. Arbetsterapeuter hjälper ibland (har jag fått berättat för mig) även till med att starta upp en försäljning av sakerna som skapats – vävda mattor, stickade halsdukar, halsband…

På eftermiddagen hade jag en klient. Vi spelade kort och fyra-i-rad, som ett sätt att öva exempelvis uppmärksamhet, logiskt tänkande och finmotorik. Det känns väldigt ovant att helt självständigt bestämma och genomföra behandling – idag dessutom helt utan förberedelse och utan att ha ett gemensamt språk med klienten. Men det gick bra. Det går bra.