Examensarbete: vecka 3

Dags för veckorapport, den första från Uganda! Den här veckan inleddes med den långa resan till Kampala (åkte hemifrån 9 på morgonen, kom fram till boendet vid sextiden morgonen därefter), och inleddes med en stressad måndag med stor oro över det här med etiskt godkännande. När jag på måndagskvällen träffade Julius och vi bestämde att han skulle göra ansökan, och att jag kunde börja med datainsamlingen så länge, så kändes det lättare.

tisdag och onsdag gjorde jag datainsamling, och det var kul men fullständigt utmattande. Jag samlade in totalt 50 enkäter på dessa två dagar (plus 8 stycken till med för bristfällig data), vilket känns väldigt bra. Nu känner jag dock att jag bör lämna universitetsområdet för att få lite respondenter som inte är studenter, och det känns läskigt. Förmodligen kommer det också vara betydligt mer ansträngande och tidskrävande (studenter är ju liksom garanterat engelskspråkiga, läskunniga och relativt positivt inställda till vetenskap).

wpid-img-20150225-wa0000.jpg

Införande av data på cafe där servitören hälsade mig med ”It’s been a long time!”. Det var fint, med tanke på att det var rätt exakt ett år sen, och jag var inte där SÅÅ många gånger under förra resan. Här har de världens största cappucino!

torsdagen hade vi handledningstillfälle. Dessvärre strulade nätet (reservnätet, i väntan på att de ska få ordning på det riktiga wifit som _ska_ funka) så jag kunde bara vara med en del via skype. Jag fick lite nya anvisningar om saker att lägga till i bakgrunden, så det blir tillbaka till sökdatabaserna någon dag rätt snart. Vi stannade hemma hela torsdagen, satt på balkongen och pluggade (eller försökte plugga). Vi var båda rätt utslagna efter två intensiva dagar med datainsamling i stan, men på kvällskvisten lyckades jag iallafall samla koncentrationen och föra in de sista enkäterna, så att alla 50 insamlade var införda. Hurra!

wpid-wp-1425047489599.jpeg

Fina balkongen.

fredagen gjorde jag datainsamling på köpcentret Garden City. Det gick bra, men tog nog lite längre tid per enkät. Jag fick in 24 stycken, med större spridning i ålder, och fler som arbetade (på universitetsområdet fick jag naturligtvis väääldigt stor andel studenter i 20-års-åldern). Sen kom pappa och min plusbrorsa Daniel hit! Pepp! Ikväll har vi blivit bjudna på examensfest som är här på gården där vi bor.

Sammanfattningsvis så slutar den här veckan lugnare än den förra. 

Jag har modifierat min tidsplan en smula, för att ge mig själv lite mer tid för datainsamling, och lite mindre tid för skrivande. Deadlinen 7 mars för datainsamling har varit en väldig stressfaktor. Det känns lättare att stressa med skrivande än med datainsamling, för mig, men egentligen hoppas jag såklart att jag inte kommer att behöva stressa överhuvudtaget. 

Såhär ser min tidsplan ut nu:
23 februari – 15 mars: Hitta deltagare (ca 250 stycken), göra datainsamling, föra in data, skriva klart bakgrund och metod.
15 mars – 1 april: Sammanställning av data, statistiska analyser, skriva resultat.
1-10 april: Skriva diskussion, slutsats, inledning.
11 april: Resa till Sverige.
12-13 april: Sammanställa och finputsa uppsats.
14 april: Första inlämning av uppsats.
16 april: Slutgiltig inlämning av uppsats.

Nästa vecka ska jag alltså fortsätta med datainsamling, på lite olika platser. Förhoppningsvis fortsätta få ökad spridning åldersmässigt.

Trevlig helg!

Examensarbete: vecka ett

Här kommer en dag-för-dag-rapport av vad jag gjort denna första vecka på examensarbetet. Jag förväntar mig som sagt att ni agerar handledare och ger beröm när jag är flitig och skäll när jag gör ingenting. Ok? Ok.

Måndag: Första dagen på kursen! Jag hade möte med internationella koordinatorn på KI och fixade försäkring. Jag letade lite litteratur och la ganska mycket tid på allmän uppstrukturering och att göra-listor. Jag sammanställde det ugandiska OGQ-formuläret och de sociodemografiska frågorna (frågor om kön, ålder, bostadsort, sysselsättning och sånt). Vi hade också första handledningstillfället i handledningsgruppen.

Tisdag: Jag publicerade ett blogginlägg där jag försökte förklara arbetsterapi, aktivitet och aktivitetsgap, för att ge en grundförståelse för vad det är jag håller på med egentligen. Jag fick en vän att fylla i den ugandiska versionen av OGQ, inklusive de sociodemografiska frågorna, och tog tid på hur lång tid det tog: drygt 6 minuter. Jag väljer utifrån detta att skriva i följebrevet att det tar ungefär 10 minuter att fylla i. Därefter testade jag hur lång tid det tar för mig att registrera svaren från pappersenkäten i datorn: 4 minuter 51 sekunder. Det var ju inte alltför lång tid.

Onsdag: Onsdagen tillbringades på skolans bibliotek, där jag började på litteraturöversikt och att skriva bakgrunden till arbetet (en vetenskaplig version av den här texten, ungefär). Jag hade också möte med en vän som är statistiknörd och som handledde mig i kursen i medicinsk forskning som jag gick häromsommaren. Jag har också varit lärarassistent när han ledde den här MOOC-kursen i statistik med R. Med grund i detta skulle en ju kunna tro att jag har full koll på det här med statistik, men jag känner mig fortfarande en smula panikslagen. Mötet var dock givande, vi (mest han…) spånade på metoder för att analysera datat. Det finns dock mer arbete att göra här…

Formeln för att räkna ut konfidensintervall. Joråsatteh.

Formeln för att räkna ut konfidensintervall. Joråsatteh.

Torsdag: På torsdagen tog jag största delen av dagen ledigt från exjobbet och ägnade mig istället åt jobb med Kooperativet Levande Video – kanske enda livesändningsföretaget med en arbetsterapeut i staben? Vi är nystartade och hade möte där vi mest bestämde massa saker. Sånt är viktigt. Därefter utvecklade jag mitt excel-ark där jag ska fylla i enkätsvaren, med fancy funktioner som räknar ut automagiskt hur många aktivitetsgap en person har, och sånt. Jag gjorde även en exempelpopulation med slumpmässiga svar, som jag ska använda för att testa lite olika beräkningar och sånt, förhoppningsvis med hjälp av samma favoritstatistiker som jag träffade igår.

Det blir roligare bilder i inläggen när jag kommit till Uganda, jag lovar!

Det blir roligare bilder i inläggen när jag kommit till Uganda, jag lovar!

Fredag: Fredagen var en trött dag. Jag har läst artiklar och fortsatt skriva på bakgrund och metod, och sen var dagen typ slut.

Sammanfattning: Jo, jag har skött mig den här första veckan. Saker tar inte riktigt den tiden jag tror att de ska ta (vissa går snabbare och andra långsammare), vilket är rätt frustrerande.

Nästa vecka ska jag: Testa beräkningar på min exempelpopulation, göra lite grafer och sånt. Skriva klart bakgrund och metod. Skriva ut alla papper som ska med till Uganda (250 enkäter och lika många följebrev) och försöka få tag på ett antal skrivunderlägg och skitmånga pennor. Och såklart packa väskan, packa undan lite av mina saker så att lägenheten är fin för andrahandshyresgästerna, och sen, på söndagen, åka till Uganda!

Arbetsterapi, aktivitet och aktivitetsgap

Arbetsterapi är inte helt lätt att förklara. Enligt wikipedia är arbetsterapi “den vetenskap som studerar människans förmåga att utföra arbetssysslor eller andra aktiviteter i vardagliga livet”. Arbetsterapi syftar alltså till att människor ska kunna vara delaktiga i de aktiviteter som är viktiga för dem, och insatserna kan vara väldigt olika – från förskrivning av rullstolar och rullatorer, till hjälp att strukturera vardagen med kalender, till anpassning av arbetsplatsen, till gruppaktiviteter som hantverksgrupper, arbetsträning, osv. Arbetsterapi kan alltså ha aktivitet både som mål och som metod.

arbetsterapi

Aktivitet (engelska occupation) används inom arbetsterapi som ett begrepp som innefattar alla typer av uppgifter som människor sysselsätter sig med.  I det arbetsterapeutiska ramverket Model of Human Occupation delas människans aktiviteter upp i kategorierna det dagliga livets aktiviteter, lek och produktivitet). Inom arbetsterapi ses människan som en aktivitetsvarelse som behöver vara delaktig i aktivitet för att må bra. Delaktighet förutsätter dock inte utförande, en person kan känna sig delaktig i en aktivitet utan att själv vara den som agerar.

Faktorer som exempelvis funktionsvariation och sjukdom kan leda till att en inte kan utföra alla de aktiviteter en vill göra. Aktivitetsgap (occupational gaps) är alltså när det finns en skillnad mellan vad en vill göra, och vad en faktiskt gör. Occupational Gaps Questionnaire [OGQ] utvecklades för att undersöka i vilken grad personer deltar i de aktiviteter i dagliga livet som de vill önskar delta i, och det är det instrument jag kommer att använda för mitt projekt. OGQ består av frågorna “utför du aktiviteten?” och “vill du utföra aktiviteten?” för 30 aktiviteter – exempelvis: handla, sköta hemmets ekonomi, ha en hobby, läsa böcker, umgås med släkt och vänner, delta i föreningsverksamhet, resa, arbeta, ge hjälp och stöd till andra. Om svaret skiljer sig på de två frågorna, så finns ett aktivitetsgap. Värt att komma ihåg här är alltså att en person kan svara nej på båda frågorna – men ändå anse sig delaktig i aktiviteten. OGQ mäter skillnaden mellan vad en utför och vad en vill utföra.

arbetsterapi2

För att få ett referensvärde att förstå funktionsvarierade och patientgruppers resultat utifrån så måste instrumentet testas på normalpopulation (det vill säga, ett slumpmässigt urval av hela befolkningen – inte en speciell patientgrupp). I en studie från Sverige visade sig en vuxen ur normalpopulationen ha ungefär 3 aktivitetsgap enligt OGQ, med ganska stora skillnader beroende på ålder – där yngre generellt hade fler aktivitetsgap än äldre.

OGQ har nyligen genomgått en kulturell översättning till ugandiska förhållanden, och det jag ska göra i mitt projekt är att göra en undersökning på (engelskspråkig och skrivkunnig) normalpopulation i Uganda. Jag kommer alltså att dela ut formuläret på olika offentliga platser i storstad och landsbygd, och hoppas att många vill fylla i det. Därefter kommer jag att analysera resultatet, och förhoppningsvis jämföra det med normalpopulationsstudien ifrån Sverige.

Så. Blev det lite mer begripligt?

arbetsterapi2

Välkommen till uppsatsbloggen!

Om 18 dagar åker jag till Uganda. Jag ska vara där i sju veckor, och skriva mitt examensarbete i arbetsterapi. Kursen börjar på måndag, så det här är en liten tjuvstart. Mitt projekt har som syfte att undersöka vilka aktivitetsgap som upplevs av engelskspråkig normalpopulation i stad och landsbygd i Uganda.

En kamel vid victoriasjön.

Jag kommer att skriva ett blogginlägg snart där jag berättar lite mer om arbetsterapi, aktivitetsgap och instrumentet jag ska använda. Den korta versionen är: aktivitetsgap är glappet mellan vad du gör, och vad du vill göra. Rent praktiskt kommer mitt projekt gå till så att jag på offentliga platser i Uganda ställer mig och delar ut ett formulär som jag ber människor – vuxna, engelskspråkiga, läskunniga ugandier – att fylla i. Resultaten gör jag sedan statistiska analyser på, och jämför med en normalpopulationsstudie från Sverige.

IMG_0623

Älskade Kampala.

Jag kommer att använda bloggen som en slags extra handledare – jag rapporterar vad jag gör, sätter deadlines åt mig själv, och ni får se till att övervaka mig och se till att jag gör det jag ska. Och så blir det nog en hel del resedagbok här också.

IMG_0651

Rolex – chapati med ägg. Snabbmat som jag längtar efter.

Förra gången jag var i Uganda reste jag ju själv. Den här gången kommer jag ha sällskap sex av sju veckor, vilket känns jättekul. Projektet är dock enbart mitt.

Så. Frågor på det? Kommer ni vilja läsa min uppsatsblogg?

En vecka i Sverige

Nu har jag varit hemma i nästan en vecka, och gjort praktik på Huddinge sjukhus. Vädret har ju varit löjligt deppigt med tokgrå himmel och vassa vindar, men det finns ju annat här att glädjas över: kärlek, lösgodis och påskliljor till exempel.

image

På praktiken har jag en hjälpsam och pedagogisk – och närvarande – handledare som stöttar mig i mötet med patienter och ser till att jag tänker rätt i beslut om interventioner. Det finns datoriserade journalsystem – jag slipper gå till ett annat hus för att leta upp journaler där sidor fattas och läkares handstilar är oläsliga. Jag kommer inte behöva göra något som jag inte känner mig säker på att jag klarar. De allra flesta patienterna talar mitt modersmål. Det är bra saker.

image

Bulumi – smärta

Idag lärde jag mig hur en säger smärta på luganda – ”bulumi”, och det är ganska talande för dagen som varit Jag försov mig två och en halv timme och missade därmed min tur till Mukisa. Gick istället till sjukhuset och var på arbetsterapikliniken tillsammans med den amerikanska arbetsterapeuten S.

Hon hade först en patient som hade blivit överfallen och skuren med kniv – över ansiktet, bröstet, ryggen, och över ena handen så att alla extensorerna gick av. Den arbetsterapeutiska behandlingen fokuserade på handens funktion. Patienten kommer till kliniken varje vecka och gör övningar tillsammans med terapeuten, och har även övningar som hon ska göra själv varje dag, flera gånger per dag, med och utan hjälpmedel. Ett vanligt problem här är att patienterna inte gör övningarna mellan tillfällena – det är ett problem även i Sverige, men ändå i mindre skala. Men den här patienten gör sina övningar och har verkligen kommit otroligt långt på de tre månaderna sedan attacken.

Därefter gick vi till brännskadeavdelningen. Jag hade hört andra utbytesstudenter berätta om den, så jag trodde att jag var förberedd, men det var trots detta en väldigt stark upplevelse. Jag är inte så känslig för synintryck (förutom om det handlar om skadade naglar) och inte rädd för blod, men efter bara några minuter på avdelningen så var jag tvungen att sätta mig för att allting snurrade. Jag tror att det till stor del berodde på lukten, en obeskrivlig, mycket genomträngande lukt. Lägg till att det var otroligt fullt på avdelningen (män, kvinnor och barn), varmt och kvalmigt, och att folk hade väldigt allvarliga skador… Jag fick sätta mig ner flera gånger under timmarna vi var där, men undvek åtminstone att svimma.

Patienterna hade (föga förvånande) väldigt ont. Orsakerna till skadorna var också tunga – flera stycken berodde på attacker med syra, av anhöriga eller de folksamlingar som ger sig på misstänkta brottslingar – så kallad mob justice. Flera barn hade ramlat in i eldar.

Imorgon ska jag tillbaka. S sa åt mig att äta och dricka mycket både ikväll och imorgonbitti för att undvika svimningar. Hon är väldigt snäll och säger att självklart får jag gå när jag vill. Jag vill vara tydlig med att det är mitt eget val att vara här, både här som i sjukvården, här i Uganda, här på brännskadeavdelningen. Det är inte synd om mig.

Sula bulungi.

Mina första hejdån

Den här helgen var min sista helg i Kampala, och idag gick jag min sista dag på psykiatriska avdelningen. Helgen tillbringades till stor del med trevliga svenska läkarstudenten K som kom hit för en vecka sedan. I lördags var vi på hantverksmarknaden, och i söndags på en lokal marknad tillsammans med Isak. Jag har köpt bisarrt mycket tyger! Flera tyger med grönsakstryck. Hemskt glad över dem. På hantverksmarknaden köpte jag smycken, mestadels halsband av sådana där papperspärlor som jag lärde mig göra. De är otroligt billiga (några kronor styck) med tanke på hur väldigt lång tid det tar att göra bara en pärla. Såklart går det snabbare när en kan det på riktigt jämfört med mina första försök – men ÄNDÅ!

Souvenirer.

Souvenirer.

Det kändes tungt att säga hejdå till B och till patienterna och att dricka min sista kopp juice. Jag är väldigt dålig på hejdå. Det vore bra om jag kunde få lite hemlängtan nu. Jag längtar efter nära och kära såklart men i övrigt är det liksom ingenting jag saknar här. Jag är en ganska orolig och stressad människa i Sverige, och av någon anledning minskar det väldigt påtagligt när jag är någonstans med varma vindar och en lugnare vardagstakt.

Hejdå arbetsterapikontoret <3

Hejdå arbetsterapikontoret <3

Imorgon ska jag tillbaka till Mukisa foundation och se hur arbetsterapeuterna där jobbar med barn med autism. Onsdag och torsdag ska jag vara ner på arbetsterapikliniken på nya Mulago, torsdag cp-klinik som vanligt.