Mukisa foundation och psykutbildning

Idag var jag på studiebesök på Mukisa Foundation, en tysk-ugandisk organisation med verksamhet för barn med funktionsnedsättningar (cp, autism, utvecklingsstörning, hydrocefalus med mera). De har skola för både yngre och äldre barn, där de bland annat lär ut hantverk, och arbetsterapi och fysioterapi.
IMG_0864
Bland annat denna sortens stickning. Känner du igen den Jenny? 🙂

Idag hade de workshop om CP för cirka 30 föräldrar, i den stora trädgården med gungor, en gåställning, trädkoja och studsmatta. Arbetsterapeuter, fysioterapeuter och några som förmodligen var sjuksköterska/läkare höll föreläsningar på luganda om orsaker och följder av cerebral pares. Det är annars väldigt stora brister i informationen till patienter och anhöriga här. Väldigt stora. I onsdags upptäckte jag att två av mina patienter, båda unga intelligenta personer med bipolär sjukdom, som båda hade varit inlagda på sjukhuset flera gånger vid episoder, inte hade en aning om vad de hade för diagnos eller vad det innebar. Åh vad jag önskar att jag hade förstått det tidigare, då hade jag ägnat massor av tid att berätta för mina patienter om deras diagnoser!

20140326_1121551
Foto stulet från studentkoordinatorernas blogg. Jag framför OT school.
Det blir inte jättemånga bilder på mig härifrån annars visst.

Barnklinik och chapati

Idag var jag på arbetsterapi-klinikens mottagning för barn med CP (och diverse). När jag kom dit vid nio var dörren låst och ingen där – förutom trettiotalet familjer som väntade. Strax efter mig kom den amerikanska arbetsterapeuten S. Hon ska bo här i två år – hon följer med sin pojkvän som placeras på olika ställen i världen av sitt jobb. För en sån livsstil är verkligen arbetsterapi perfekt. S ringde upp de andra arbetsterapeuterna, som visade sig sitta fast i registreringen som jag berättade om igår – de kunde inte komma och visste inte hur lång tid det skulle ta. Vi gick och hämtade nyckeln, fick efter många försök upp dörren, och började ta emot patienter. Barn efter barn, med CP, autism, downs syndrom, utvecklingsstörning, Erbs palsy… Många fler patienter än vad jag sett hittills på praktiken sammanlagt. Skratt och gråt. Svåra problem och stora framsteg. Ortoser, ståställning, range of motion, bålstabilitetsövningar.

Efter några timmar kom de andra två arbetsterapeuterna, och vid tvåtiden frågade en av dem ”Matilda, are you OK?”. Jag försökte säga att ”I’m fine”, men han accepterade det inte riktigt det som svar ”you look weak! Are you not hungry?”. Jag erkände att jag nog borde äta. Han frågade ”Will you be OK if you eat our local food?”, vilket jag stolt svarade ja på (peppar peppar ta i trä!) och han ledde mig till rummet bredvid där jag serverades ris med ärt-sås. Det är så otroligt praktiskt här att standardmaten här är vegetarisk. Det jag fick äta var arbetsterapiklinikens lunch, som jag förstod det, och när jag frågade vad jag skulle betala så visade köks-kvinnan mig var jag kunde tvätta händerna, så antingen fick jag maten gratis eller så stal jag den…

Efter maten gick jag tillbaka för några fler timmars arbete. Jag följde de olika arbetsterapeuternas arbete beroende på vilka klienter de hade (för att få se så mycket olika som möjligt och beroende på var jag kunde göra mest nytta). Eftersom det bara funnits en arbetsterapeut under förmiddagen så var det otroligt många patienter kvar under eftermiddagen, och mottagningen drog över från 15 till 16:30. De första familjerna hade kommit till sjukhuset vid 6 på morgonen – de som behandlades sist hade kommit vid nio. Både arbetsterapeuter och klienter var trötta, och sista timmen var väldigt tårfylld.

När jag frågade om jag kunde komma tillbaka nästa vecka så tittade arbetsterapeuterna chockat på mig – ”Do you WANT to?!”. Jag sa att ja, det vill jag gärna – det är tungt och otroligt intensivt, men jag lär mig massor (idag spände jag fast ett barn i ståställningen för första gången, exempelvis). Arbetet de gör är väldigt värdefullt, och på ett sätt väldigt otacksamt (det går inte att förklara för ett litet barn varför det är viktigt att ta ut rörligheten i en led, eller belasta muskler, eller motverka felställningar, fastän det gör ont). Jag imponeras mycket av arbetsterapeuternas empati, värme och samspel med barnen. Att de orkar möta, trösta, leka med varje barn och att de inte trubbats av efter allt gråtande de måste lyssnat på.

Jag är fullständigt utmattad, så jag köpte chapati, banan och ananas på hemvägen och tänkte äta det till mellanmål, middag, kvällsmacka och eventuellt även frukost. I övrigt ska jag tvätta lite kläder i handfatet och titta på ER fram till läggdags, är planen.

IMG_0600

2 chapati: 2 kr. Ananas: 6 kr. Bananer: 3 kr.

Sula bulungi.

Praktik på barnkliniken

Den tredje dagens praktik tillbringade jag på Arbetsterapiklinikens mottagning för barn med CP-skada. Den tog plats i ett litet rum med plastmadrasser, där tre arbetsterapeuter satt med varsitt barn och vårdhavare. Barnen hade väldigt olika nivåer av funktionsnedsättning, och dagen var full av såväl hjärtskärande gråt som glittrande skratt. Varje barn fick lång tid med sin arbetsterapeut, och det gjordes övningar av olika slag för att ta ut rörelsen i varje led för att förhindra felställningar. Med pilatesbollar, dynor, gåbord, ståställningar och leksaker övades balans, muskler och reaktioner på rörelse.

Jag fick arbeta tillsammans med en (färdig) arbetsterapeut idag, vilket gav lite inblick i hur det kan vara att gå med handledare här. Jag fick många svåra och otippade medicinska frågor (men det var okej att jag inte alltid kunde svara).

Jag börjar uppfatta lite fler ord på luganda, vilket känns roligt. Idag var sista lugandalektionen – jag vill ha mer! En intressant sak med luganda apropå vård är att det finns bara ett ord för alla sorters vårdgivare – sjuksköterskor, läkare, arbetsterapeuter och tandläkare heter musawo, och även jag som student räknas som sådan.

Dagen bjöd på väldigt starka upplevelser, både jobbiga och otroligt positiva. Jag hade (minst) ett patientmöte idag som jag tror att jag kommer minnas i hela mitt liv. Lek kan verkligen vara ett fantastiskt verktyg för re- och habilitering. Jag har lärt mig mycket – om rörelseomfång och CP, hur pilatesbollar kan användas för träning inom många områden (med små barn!), att malaria är en vanlig orsak till CP i Uganda och att boll heter akapiira på luganda.

Nu: sula bulungi (godnatt).

David, 5 år

(Foto: Charlotte Madestam, Vimmerby Tidning)

”David Bajric är en 5-årig pojke som är CP-skadad och har bl.a. epilepsi. Han och hans familj är romer från Bosnien som är utvisningshotade. David är i behov av behandling, daglig vård, rehabilitering m.m. och om det tas ifrån honom och han blir utvisad så kan hans hälsa få allvarliga skador som kan leda till döden. Fr.o.m. den 9 november och framåt finns det ett par inbokade undersökningar och fortsatt rehabilitering om det bara går att stoppa utvisningen. David kan inte klara sig utan den vård han har tillgång till här i Sverige, detta intygas av bl.a. barnöverläkare m.m. och tyvärr kan denna vård inte tillgodoses för David i Bosnien. Pappan kan inte försörja sin familj, de har ingen bostad att återvända till, ingen mat och han kan inte ge David den vård han behöver eftersom han inte kommer att få något jobb i Bosnien på grund av att familjen är romer. David behöver er hjälp för att få fortsatt vård och för att få fortsätta leva. På bilden kan man se David Bajric tillsammans med Sahra Jama, prästerna Emma Thorén och Anton Hultgren, som tillsammans kämpar för David. Vi hoppas att vi blir många fler som vill kämpa tillsammans.  Snälla folk, David behöver all hjälp. Hjälp oss att hjälpa honom ♥ ”
(Text från namninsamlingen)

Här kan ni skriva på namninsamling.
@SahraJama1 är en av de som kämpar för David och som går att kontakta på twitter.