Mina första hejdån

Den här helgen var min sista helg i Kampala, och idag gick jag min sista dag på psykiatriska avdelningen. Helgen tillbringades till stor del med trevliga svenska läkarstudenten K som kom hit för en vecka sedan. I lördags var vi på hantverksmarknaden, och i söndags på en lokal marknad tillsammans med Isak. Jag har köpt bisarrt mycket tyger! Flera tyger med grönsakstryck. Hemskt glad över dem. På hantverksmarknaden köpte jag smycken, mestadels halsband av sådana där papperspärlor som jag lärde mig göra. De är otroligt billiga (några kronor styck) med tanke på hur väldigt lång tid det tar att göra bara en pärla. Såklart går det snabbare när en kan det på riktigt jämfört med mina första försök – men ÄNDÅ!

Souvenirer.

Souvenirer.

Det kändes tungt att säga hejdå till B och till patienterna och att dricka min sista kopp juice. Jag är väldigt dålig på hejdå. Det vore bra om jag kunde få lite hemlängtan nu. Jag längtar efter nära och kära såklart men i övrigt är det liksom ingenting jag saknar här. Jag är en ganska orolig och stressad människa i Sverige, och av någon anledning minskar det väldigt påtagligt när jag är någonstans med varma vindar och en lugnare vardagstakt.

Hejdå arbetsterapikontoret <3

Hejdå arbetsterapikontoret <3

Imorgon ska jag tillbaka till Mukisa foundation och se hur arbetsterapeuterna där jobbar med barn med autism. Onsdag och torsdag ska jag vara ner på arbetsterapikliniken på nya Mulago, torsdag cp-klinik som vanligt.

Mukisa foundation och psykutbildning

Idag var jag på studiebesök på Mukisa Foundation, en tysk-ugandisk organisation med verksamhet för barn med funktionsnedsättningar (cp, autism, utvecklingsstörning, hydrocefalus med mera). De har skola för både yngre och äldre barn, där de bland annat lär ut hantverk, och arbetsterapi och fysioterapi.
IMG_0864
Bland annat denna sortens stickning. Känner du igen den Jenny? 🙂

Idag hade de workshop om CP för cirka 30 föräldrar, i den stora trädgården med gungor, en gåställning, trädkoja och studsmatta. Arbetsterapeuter, fysioterapeuter och några som förmodligen var sjuksköterska/läkare höll föreläsningar på luganda om orsaker och följder av cerebral pares. Det är annars väldigt stora brister i informationen till patienter och anhöriga här. Väldigt stora. I onsdags upptäckte jag att två av mina patienter, båda unga intelligenta personer med bipolär sjukdom, som båda hade varit inlagda på sjukhuset flera gånger vid episoder, inte hade en aning om vad de hade för diagnos eller vad det innebar. Åh vad jag önskar att jag hade förstått det tidigare, då hade jag ägnat massor av tid att berätta för mina patienter om deras diagnoser!

20140326_1121551
Foto stulet från studentkoordinatorernas blogg. Jag framför OT school.
Det blir inte jättemånga bilder på mig härifrån annars visst.

Avdelningsrundor och juice

Jag har varit ensam på praktiken nu i några dagar och det funkar märkligt bra. Igår och idag har jag varit med på avdelningsrundorna, vilket har varit väldigt lärorikt – jag har fått se patienter som varit för sjuka för arbetsterapi och fått höra läkarna och psykologernas resonemang. Speciellt skönt var det idag, när en sträng överläkare var här och ifrågasatte de satta diagnoserna – ”vad är bevisen för att den här patienten har schizofreni….?”.

Jag skrev häromdagen att min första egna patient fått diagnosen schizofreni, vilket gjorde mig nedslagen. Idag kollade jag hens journal igen och nu står där ”Ingen schizofreni – neuropsykiatriskt tillstånd??”. Jag blev väldigt glad och lättad, för det stämmer betydligt bättre överrens med min bild av patienten. Hen har också gjort stora framsteg de senaste dagarna (utan arbetsterapi – förutom instruktionerna jag gett hens familj).

Kanske är det här min sista dag på psykiatrin, vilket känns väldigt konstigt. Imorgon är det cp-klinik, på fredag ska jag hälsa på en skola för barn med funktionshinder (hoppas jag, peppar peppar osv), och nästa vecka ska jag vara på arbetsterapikliniken nere på nya Mulago (där cp-kliniken är – psykiatrin ligger i gamla Mulago). På måndag kanske jag går till psykiatrin en sista gång, vi får se. Sen åker jag hem nästa fredag. Så himla snart.

När jag skriver att jag är ensam på kliniken så menar jag bara att jag är ensam arbetsterapeut. Kära B, arbetsterapiassistent, vaktmästare och juiceförsäljare är här. Hon uppmuntrar mig när jag försovit mig (”Bra jobbat att du kom hit!”), serverar mig en stor kopp juice varje dag (och låter mig inte betala), ser till att jag får vara med på avdelningsrundan och lär mig nya ord på luganda. Jag kommer sakna B.

IMG_0840

Preventivmedel och annan magi

Jag och min handledare pratar om hur lång tid fem år (en läkarutbildning) är. Han säger att det inte är så lång tid, journalboken han håller i påbörjades för fem år sedan och han minns fortfarande patienterna i början. Jag säger att för mig känns det väldigt länge – för fem år sedan bodde jag fortfarande hemma hos min pappa och hade just blivit tillsammans med min sambo… Handledaren frågar om vi fortfarande är tillsammans, om vi planerar att gifta oss och om vi har några barn. När jag svarar nekande på den sistnämnda ser han konfunderad ut, och säger ”No child? But you have been together for five years? How do you manage that?”. Jag svarar tveksamt att jo, vi använder ju preventivmedel… ”Ahaaa. Here it is hard. Usually if you have been together for three years you have a child.”

Väldigt tacksam för ungdomsmottagningar, sexualupplysning och subventionerade preventivmedel för unga!

Ett brudpar och en hundraåring

IMG_0823
Jag har haft en helg med vila och ett oväntat bröllopsbesök. På lördagen åkte jag ner till köpcentret Garden city, åt en likadan frukt-frukost som för två veckor sen, och gick till ett ”fitness centre” där de hade ett erbjudande om massage och tillträde till pool för 40 000 shillings – typ hundra spänn. Bra för min spända kropp och mitt trötta huvud. Jag simmade en timme, ensam i poolen, mulet men varmt, ett lätt duggregn ibland. Bredvid poolen ligger Kampalas golfbana. Jag har övervägt att börja golfa bara för att få gå runt på golfbanan, jag saknar verkligen parker här i Kampala. Skog och gräs och tystnad.
IMG_0825
På söndag hade jag och Isak sagt att vi skulle ses, men vid 14 tänkte jag att det nog inte skulle bli nåt eftersom han inte hört av sig. Vid 14:30 svarade han dock på mitt sms att han skulle hämta upp mig om en halvtimme. Så vid tre traskade jag ner och blev upplockad. I bilen berättar Isak att hans kusin gifter sig idag, och föreslår att vi ska åka dit. Jag säger att jag ju verkligen inte är klädd för bröllop – men han säger att det är lugnt, eftersom jag är vit så accepteras lite vadsomhelst. Så vi åker på bröllop! Isaks familj är muslimer, och enligt ugandisk muslimsk tradition firas bröllop i flera steg – först en fest där brudgummens familj kommer till brudens familj, presenter utdelas (inte bara till brudparet utan även mellan familjerna). På den här festen gavs bland annat rissäckar, två kor, en tupp och paraplyer. Festen firades på gårdsplanen, med drömmiga partytält med färgglada lampor a la Tove Jansson.

IMG_0838
Bruden bytte kläder minst fyra gånger. Kvinnor och män gjorde små parader/uppvisningar där de överlämnade gåvor (och dansade och mimade till musiken). Vi serverades läsk och kaffebönor (som vi åt likson som de är) och små foliekartonger med mat. Jag begrep naturligtvis ingenting av det som sas, men smittades av de många skratten, beundrade alla kläder och HATTAR (åh den som ändå levde i ett land med hattkultur!!). Jag fick hälsa på Isaks mormor som enligt uppgift är över 100 år gammal (men det är ju inte så noga med födelsedagar här, så det är ingen som vet exakt). Hon blev mycket förtjust och vi dansade lite ihop på stolen. Det tycks vara väldigt uppskattat när jag dansar, hur litet det än är.
IMG_0837
Vid åttatiden så skedde själva vigseln. Så är det inte alltid, fick jag höra – ibland tar det några dagar, en vecka mellan besöket hos brudens föräldrar (”the introduction”) och vigseln. Direkt efteråt åkte halva festen, inklusive mig, ungefär en timme för att komma till makens familj, där det skedde lite ytterligare festligheter i samma stil och mer mat serverades (som åts med fingrarna – utan möjlighet att tvätta händerna med tvål först. Min mage verkar dock ha klarat det, peppar peppar!).

Det var så himla fint att bli välkomnad på ett bröllop bara sådär. Gästfrihet är bäst.

Ensam på praktiken

Idag kom jag till praktiken och fick veta att min handledare inte skulle komma idag. D var inte heller där – arbetsterapeutassistenten B kommenterade det med ”either she will come, or she will not come”. Handledaren hade hälsat att jag skulle fortsätta med min patient. Innan jag hann göra det knackade det dock på dörren, och där stod en treåring med familj. Treåringen hade varit fått remiss till öppenpsykiatrin för bedömning men väl framme fått höra att idag tar öppenpsykiatrin inte emot barn. En av skötarna tog ner dem till oss på arbetsterapin, och jag hörde mig själv säga att jag kunde göra en bedömning. Det gjorde jag också, och därefter gick jag upp till öppenpsyk och lyckades få till ett läkarbesök för familjen samma dag ändå.

När de var klara kom de ner till mig en sväng till och berättade att de fått tid för speech therapy – om två månader. Jag gav dem lite tips om språkinlärning utifrån mina mycket, mycket små kunskaper – att härma barnets ljud, leka mycket, prata mycket, benämna saker… Det är klart att det hade varit bättre om en riktigt kunnig person hade kunnat ge dem tips, men nu fanns det faktiskt inte någon sådan tillgänglig. Jag hörde den amerikanska arbetsterapeuten S resonera på samma sätt igår om ortoserna hon gjorde för ben och fötter – hon har inte mycket erfarenhet av det och i USA är det sjukgymnasterna som gör det, men om hon inte gör det här så gör ingen det. Det får mig att våga mer, men det är väldigt tungt att se bristen på resurser och patienternas behov. Å andra sidan tyngdes jag av samma saker när jag gjorde praktik på ett äldreboende i Stockholm i höstas…

Det var en tung dag på praktiken visst. Jag träffade ”min” patient och det visade sig att hen fått diagnosen schizofren, vilket förvisso är en helt annan diagnos här än i Sverige men ändå känns (för mig) helt fel. Nästan alla inlagda på våra avdelningar får diagnosen schizofren och/eller psykos. ”Psykoserna” kan också se annorlunda ut än de diagnoskriterier vi följer i Sverige – det verkar mest handla om att personer betett sig på ett sätt som bryter mot konventioner än att de faktiskt haft förändrad verklighetsuppfattning (även om det finns sådana patienter också såklart). Äsch, jag är ingen psykiater så jag borde inte uttala mig om detta, men jag har väldigt svårt att tro att antipsykotiska läkemedel ska hjälpa min patient… Jag gav vårdnadshavarna instruktioner om att fortsätta läsa, öva tal och att gå på promenader så ofta som de orkar, och sen gick jag hem.

Jag är fortfarande lite huvudvärkig, jag nyser och känner mig rätt utmattad. Det blir bra med helg nu. Det är fortfarande väldigt varmt. Jag har bara två veckor kvar. Bara en vecka kvar på psykiatrin. Tiden går så himla snabbt.

Både igår och idag har bilister vinkat mig över gatan (när de krypkör över övergångsstället, nån halvmeter bakom bilen framför). Det har jag annars bara sett folk göra för barn. Det känns fint på något sätt.

Några gånger har jag lyssnat på Godmorgon världen på väg till och från praktiken, med mina stora gula hörlurar (nästan ingen har hörlurar här, och om de har det så är det den lilla in-ear-varianten, så jag sticker ut, men det gör jag ju ändå). Idag hade programmen tagit slut när jag skulle gå hem, så jag lyssnade på P3s vetenskapshumorprogram Institutet. Det ledde till att jag var en vit person som gick ensam med stora konstiga hörlurar och dessutom fnissade högt för mig själv… Nå ja, jag bjuder på det.

Sådana här listor på egenskaper utifrån bokstäverna i ens namn minns jag att vi gjorde i grundskolan... :)

Sådana här listor på egenskaper utifrån bokstäverna i ens namn minns jag att vi gjorde i grundskolan… 🙂

Sula bulungi.

Mpulira ebbugumu

Torsdag och CP-klinik. Idag fick jag vara med och göra ortoser/spjälor för fot och ben till en flicka med allvarliga felställningar. Det var intressant att se – och det är lite skönt som omväxling att arbeta med S, den amerikanska arbetsterapeuten, som inte heller pratar speciellt mycket Luganda. I övrigt fick jag göra pilatesboll-övningarna med ett barn med downs syndrom, ställa två barn i ståställningen, och se ett buk-bråck för första gången. Idag var det mer skratt än gråt på kliniken!

I övrig har det hänt en del på ”vanliga” praktiken de senaste dagarna– jag tog själv intiativ till att göra en bedömning av en patient helt ensamt, vilket jag skrev om häromdagen, och har även behandlat patienten ensam. Jag bad min handledare att träffa patienten idag när jag är borta, också för att se om hen agerar annorlunda mot en svart arbetsterapeut (hen pratar nämligen mycket mindre med mig än med familjen – jag undrar om det beror på att jag är vit, kvinna, arbetsterapeut eller bara allmänt läskig?). Någon sekund senare insåg jag att jag bett min handledare att göra något – vilket ju känns lite ombytta roller – men han tog det bra.

Under lunchen igår nämnde min handledare i förbigående att den sista veckan av min praktik kommer han att vara borta. Hoppsan. D kommer också ha slutat då. Om det skulle hänt i Sverige (vilket det såklart aldrig skulle) så hade jag nog blivit himla nervös, men här kändes det – helt okej. Min handledare kommer vara borta min sista praktikvecka. Det löser sig! Jag kommer dock inte att vara kvar på psykiatrin alldeles ensam (tänker jag nu iallafall), så idag har jag frågat på arbetsterapikliniken nere på Nya Mulago om jag får vara där någon extra dag, vilket jag fick okej på, och så hoppas jag på ett studiebesök på en skola för funktionsnedsatta barn. Det löser sig.

En sak som är farlig här är att jämföra vad saker kostar. Igårkväll hade jag huvudvärk och ville inte gå ut för att skaffa mat – så jag beställde från en indisk restaurang. Det kostade 75 svenska kronor, för en paneer butter masala, naan, läsk och hemkörning. Tokbilligt med svenska mått mätt men här är det en förmögenhet. 10 luncher på sjukhuset! 75 (!!) chapatis! Men jag är glad att jag satsade denna förmögenhet, det var väldigt god mat och speciellt med tanke på att den räckte även till lunch idag så var det ju verkligen inte dyrt. Egentligen.


Jag har haft fortsatt huvudvärk idag, knaprar ipren och häller i mig tusen liter vatten. Det är väldigt varmt nu, det vore fint med ett regn. Ikväll tänkte jag gå på bio här i huset, det är nämligen rabatt-kväll på biografen och de visar Veronica Mars-filmen. 10 000 Ugandiska shillings = 20 chapati. Det får det vara värt.

Siiba bulungi (ha en trevlig dag)!
(Åh, och rubriken betyder: jag är varm!)

Dressing smart

Jag är inte så intresserad av kläder. Därför kändes det väldigt otippat när jag idag fick den andra komplimangen för min klädsel på mina 2 ½ veckor här i Kampala! Första gången var det från en främmande tjej som gillade min gröna kjol – en kjol som jag själv älskar, den är lång och vid och sval och lätt att gå i.

IMG_0524

Idag kom det från B som jobbar på arbetsterapi-kontoret på psykiatrin. Hon är en medelålders kvinna som verkar fungera som alltiallo, vårdbiträde och arbetsterapiassistent, lokalvårdare och diverse, samtidigt som hon har en liten saftbutik under lunchen nere på Nya Mulago. Lite mystiskt är det hur hon hinner med allting. B talar utmärkt engelska men nästan aldrig när någon annan är närvarande, då talar hon desto mer, men alltid på luganda. Idag utbrast hon när jag bytte från läkarrocken tillbaka till min gröna skjorta: ”You dress so smart!” (ett väldigt vanligt uttryck här, ”dressing smart”, det syns både i tidningar och i regler för restauranger). Jag förstod först inte att det var mig hon menade för det var så otippat, men det var det, hon intygade att hon verkligen gillade min klädsel. Himla roligt. Så här får ni dagens outfit:
IMG_0743
Skjorta från fjällräven, linne, kjol som jag sytt själv av fantastiskt tyg från Gambia med skrivmaskiner på. Solglasögon på huvudet, sandaler på fötterna och armband som jag fått av en vän i Gambia.

(Bilderna i inlägget är för övrigt tagna med ca två veckors mellanrum. Visst syns det lite?)

Videor från Kampala

Jag har spelat in två korta videoklipp.
Den här paraden, som på något sätt hänger ihop med valet av Guild President vid Makerere University, har förgyllt mina vardagskvällar under hela vistelsen. Det låter som att de är i mitt rum ungefär, och det pågår i flera timmar. Varje dag. Idag är kårvalet och jag hoppas, hoppas, hoppas, hoppas att det innebär att det är slut med paraderna efter det.

Såhär ser trafiken ut vid Wandegeya-rondellen en kväll.

Idag var en bra dag på praktiken. Jag gjorde ensam en bedömning av en patient med en socialarbetare (som råkade ha tid över) som tolk, vilket funkade helt fantastiskt bra – vilken skillnad att ha någon som faktiskt översätter det personen säger, och inte bara det som hen uppfattat som relevant. Eller ja, jag vet ju inte exakt hur hon översatte, men det kändes mycket mer uttömmande. Sedan tog samtalet ungefär dubbelt så lång tid som det brukar ta här, och jag samlade in betydligt mer information än normalt. Dessutom kändes klientens problematik som någonting som jag faktiskt har en ide om hur det kan behandlas. Mycket uppmuntrande!

Sula bulungi.

Praktikdag vid poolen

Idag kom inte D till sjukhuset, och min handledare tyckte inte att det fanns något lämpligt för mig att göra då riktigt, så jag fick läsläxa: imorgon ska jag presentera arbetsterapi-interventioner vid depression. Jag gick till arbetsterapi-skolan och lånade en till bok i ämnet, åkte till Sheraton och läste boken vid deras pool. Det är inte synd om mig, tralalala.
IMG_0726 IMG_0727
Boken var 24 år gammal, vilket framförallt märktes i kapitlet om arbetsterapi och datorer…
Sula bulungi!