Mina första hejdån

Den här helgen var min sista helg i Kampala, och idag gick jag min sista dag på psykiatriska avdelningen. Helgen tillbringades till stor del med trevliga svenska läkarstudenten K som kom hit för en vecka sedan. I lördags var vi på hantverksmarknaden, och i söndags på en lokal marknad tillsammans med Isak. Jag har köpt bisarrt mycket tyger! Flera tyger med grönsakstryck. Hemskt glad över dem. På hantverksmarknaden köpte jag smycken, mestadels halsband av sådana där papperspärlor som jag lärde mig göra. De är otroligt billiga (några kronor styck) med tanke på hur väldigt lång tid det tar att göra bara en pärla. Såklart går det snabbare när en kan det på riktigt jämfört med mina första försök – men ÄNDÅ!

Souvenirer.

Souvenirer.

Det kändes tungt att säga hejdå till B och till patienterna och att dricka min sista kopp juice. Jag är väldigt dålig på hejdå. Det vore bra om jag kunde få lite hemlängtan nu. Jag längtar efter nära och kära såklart men i övrigt är det liksom ingenting jag saknar här. Jag är en ganska orolig och stressad människa i Sverige, och av någon anledning minskar det väldigt påtagligt när jag är någonstans med varma vindar och en lugnare vardagstakt.

Hejdå arbetsterapikontoret <3

Hejdå arbetsterapikontoret <3

Imorgon ska jag tillbaka till Mukisa foundation och se hur arbetsterapeuterna där jobbar med barn med autism. Onsdag och torsdag ska jag vara ner på arbetsterapikliniken på nya Mulago, torsdag cp-klinik som vanligt.

Praktikdag vid poolen

Idag kom inte D till sjukhuset, och min handledare tyckte inte att det fanns något lämpligt för mig att göra då riktigt, så jag fick läsläxa: imorgon ska jag presentera arbetsterapi-interventioner vid depression. Jag gick till arbetsterapi-skolan och lånade en till bok i ämnet, åkte till Sheraton och läste boken vid deras pool. Det är inte synd om mig, tralalala.
IMG_0726 IMG_0727
Boken var 24 år gammal, vilket framförallt märktes i kapitlet om arbetsterapi och datorer…
Sula bulungi!

Två veckor i Kampala

Idag har jag varit två veckor i den här märkliga staden. Det känns som att jag varit här alltid och ingen tid samtidigt. Snart är jag igenom halva resan, vilket känns helt absurt. Skulle inte fem veckor vara länge??

 IMG_0605

Igår regnade det när jag vaknade. Min ugandiska studentkamrat på praktiken, D, skrev på facebook att hon inte tänkte lämna sängen ”until further notice” – på grund av regnet. Jag kände mig mycket osäker på om det var skämt eller allvar, men när jag kom till avdelningen var hon inte där. Handledar-J kom efter en timme, men ville inte ens försöka hämta någon patient – ingen vill ju gå upp när det regnar! Jag föreslog att vi kunde locka dem med te, vilket han tyckte var en utmärkt ide – förutom att det inte fanns nåt socker. Då går det ju inte!

 IMG_0607

Istället gick vi (efter att han hade läst tidningen i 1 1/2 timme) till ryggmärgsskade-avdelningen för att göra några överflyttningar av patienter till rullstol. Deras tekniker kändes väldigt, väldigt långt ifrån överflyttningsworkshoppen vi hade på Dalens Sjukhus under förra kursen – jag kände mig orolig både för patienternas och personalens ergonomi…
På ryggmärgsavdelningen var vi ungefär en timme, sedan gick J för att hämta ut pengar och jag gick tillbaka till mentalavdelningen där arbetsterapi-kontoret finns – och slumrade i soffan där i en timme. Sedan kom J tillbaka, vi åt lunch, han visade mig hur han journalför arbetet med ryggmärgsskadade (ännu mindre än med de psykiatriska klienterna) och sedan kollade vi på TV tills klockan blev tre, vädret lättade och vi gick hem. Ja, så kan en dag på praktiken också se ut. Ingen vill ju gå upp när det är regn!

 IMG_0621

På kvällen tog Isak med mig till en föreställning med traditionella ugandiska danser.  Bland annat en grymt imponerande dans med krukor balanserande på huvudet… På vägen dit åt jag min första Rollex – chapatirulle med stekt ägg, tomater och lök. Mycket gott, mycket billigt och mycket ugandiskt. Efter föreställningen gick vi till en klubb, men dansgolvet hann inte komma igång förrän tant Matilda var på tok för trött och ville åka hem.

IMG_0622

Lördagen inleddes med chapati med tomat och lök, kaffe och ananas. Jag åt i sängen och tittade på ER. Sedan gick jag ut på terassen och satt i solen en stund, och blev mycket trött – så jag gick tillbaka till sängen och sov i två timmar till. En lördagförmiddag helt i min smak. Därefter hämtade Isak upp mig, vi åkte tillsammans med hans bror till Kampalas stora moské – sponsrad av Ghadaffi och med ett torn som fungerar som Kampalas bästa utkikspunkt. Det är galet hur stor den här staden är! Älskar kullarna.

Efter moskén åkte vi till en marknad där Isaks mor jobbar – köpte avacado och frukt, träffade massa folk, såg tusen saker. Marknaden påminde mycket om marknaderna i Gambia – ett myller av folk och djur (levande och döda). Kryddor och bönor säljs i säckar bredvid teknikprylar, porslin, grönsaker, kläder, kött. Ovana ljud och dofter.

Det är fint att höra Isak berätta för sin bror om IKEA som det förlovade landet (pizza för fem kronor och läsk som en får ta hur mycket en vill av!) och all spårbunden trafik i Sverige (tunnelbanan, pendeln, roslagsbanan – men tvärbanan tyckte han inte om). Förmodligen skulle Kampalabor tycka att jag väljer att berätta om helt absurda grejer här på bloggen (jag har roat genom att fota mat och regn…).

Sula bulungi.

Barnklinik och chapati

Idag var jag på arbetsterapi-klinikens mottagning för barn med CP (och diverse). När jag kom dit vid nio var dörren låst och ingen där – förutom trettiotalet familjer som väntade. Strax efter mig kom den amerikanska arbetsterapeuten S. Hon ska bo här i två år – hon följer med sin pojkvän som placeras på olika ställen i världen av sitt jobb. För en sån livsstil är verkligen arbetsterapi perfekt. S ringde upp de andra arbetsterapeuterna, som visade sig sitta fast i registreringen som jag berättade om igår – de kunde inte komma och visste inte hur lång tid det skulle ta. Vi gick och hämtade nyckeln, fick efter många försök upp dörren, och började ta emot patienter. Barn efter barn, med CP, autism, downs syndrom, utvecklingsstörning, Erbs palsy… Många fler patienter än vad jag sett hittills på praktiken sammanlagt. Skratt och gråt. Svåra problem och stora framsteg. Ortoser, ståställning, range of motion, bålstabilitetsövningar.

Efter några timmar kom de andra två arbetsterapeuterna, och vid tvåtiden frågade en av dem ”Matilda, are you OK?”. Jag försökte säga att ”I’m fine”, men han accepterade det inte riktigt det som svar ”you look weak! Are you not hungry?”. Jag erkände att jag nog borde äta. Han frågade ”Will you be OK if you eat our local food?”, vilket jag stolt svarade ja på (peppar peppar ta i trä!) och han ledde mig till rummet bredvid där jag serverades ris med ärt-sås. Det är så otroligt praktiskt här att standardmaten här är vegetarisk. Det jag fick äta var arbetsterapiklinikens lunch, som jag förstod det, och när jag frågade vad jag skulle betala så visade köks-kvinnan mig var jag kunde tvätta händerna, så antingen fick jag maten gratis eller så stal jag den…

Efter maten gick jag tillbaka för några fler timmars arbete. Jag följde de olika arbetsterapeuternas arbete beroende på vilka klienter de hade (för att få se så mycket olika som möjligt och beroende på var jag kunde göra mest nytta). Eftersom det bara funnits en arbetsterapeut under förmiddagen så var det otroligt många patienter kvar under eftermiddagen, och mottagningen drog över från 15 till 16:30. De första familjerna hade kommit till sjukhuset vid 6 på morgonen – de som behandlades sist hade kommit vid nio. Både arbetsterapeuter och klienter var trötta, och sista timmen var väldigt tårfylld.

När jag frågade om jag kunde komma tillbaka nästa vecka så tittade arbetsterapeuterna chockat på mig – ”Do you WANT to?!”. Jag sa att ja, det vill jag gärna – det är tungt och otroligt intensivt, men jag lär mig massor (idag spände jag fast ett barn i ståställningen för första gången, exempelvis). Arbetet de gör är väldigt värdefullt, och på ett sätt väldigt otacksamt (det går inte att förklara för ett litet barn varför det är viktigt att ta ut rörligheten i en led, eller belasta muskler, eller motverka felställningar, fastän det gör ont). Jag imponeras mycket av arbetsterapeuternas empati, värme och samspel med barnen. Att de orkar möta, trösta, leka med varje barn och att de inte trubbats av efter allt gråtande de måste lyssnat på.

Jag är fullständigt utmattad, så jag köpte chapati, banan och ananas på hemvägen och tänkte äta det till mellanmål, middag, kvällsmacka och eventuellt även frukost. I övrigt ska jag tvätta lite kläder i handfatet och titta på ER fram till läggdags, är planen.

IMG_0600

2 chapati: 2 kr. Ananas: 6 kr. Bananer: 3 kr.

Sula bulungi.

Praktik, dag 2

Vaknade vid halvåtta, tog en dusch (i kallt vatten med mycket lågt tryck – insåg att jag redan vant mig vid det), åt frukost: kaffe, digestivekex och några små, underbara bananer. Läste bloggar, repeterade lugandafraser, och promenerade sedan till sjukhuset. Från mitt rum till avdelningen tar det cirka 40 minuter att gå, varav drygt 10 inne på själva sjukhusområdet. Det är inte en speciellt trevlig promenadväg, den följer stora vägar (vilket innebär avgaser som stundtals svider väldigt påtagligt i halsen) och har fyra stora läskiga övergångsställen vid rondeller. Men temperaturen är behaglig på morgonen, ljuset är milt och det är spännande att se på alla människor som rör sig. Det är ett myller av folk som är på väg, chaufförer som raggar passagerare, försäljare av frukt, smycken, telefonkort, chapati, skor, kläder, tidningar.

På praktiken var jag med när D gjorde en bedömning av en patient, och pratade länge med en annan AT-student från Kampala, som går sista året. Vi gick igenom de spel och instrument de hade för interventioner – vilket inte var speciellt mycket. Det var inga specifika arbetsterapeutiska instrument, utan saker som alfapet, spelkort (för att öva minne, sortera, särskilja färger), kalaha, och ett spel som hette Keys to recovery där klienten får reflektera över olika frågor om sjukdom, beroende och handlingar. Vi diskuterade problem som finns för arbetsterapeuter – att folk inte vet vad arbetsterapi innebär, att sjuk/undersköterskor får göra jobb som ”borde” vara vårat, och att vi får göra jobb som ”borde” vara fysioterapeuters. Lustigt att vissa saker är så väldigt lika…

För övrigt är all vård på Mulago gratis – även för icke-medborgare. Föredömligt.

På luganda-lektionen gick vi igenom ett gäng olika sjukdomar, hälsningsfraser och fraser som ”varsågod och sitt”. Det allra mest givande från lektionerna har varit de saker som läraren lärt oss om ugandisk kultur – som att det är otroligt oartigt att bara vända sig mot någon som sagt ens namn – en måste säga ”wanje” (ungefär ”ja”, fast inte som motsatsen till nej, det heter ”jee”). Annars är det ungefär som att en säger ”Ja, om du nu ska slösa min tid, skynda dig och säga det du ska!”. Idag tog läraren också upp att det är oartigt att titta folk i direkt i ögonen när en pratar med dem – en skön kontrast till det ständigt återkommande ”ögonkontakt är respektfullt och visar att en lyssnar” i Sverige…

Kvällen tillbringades på rummet, stundtals med öronproppar då det vid 19-tiden låter som en karneval utanför mitt fönster (dock en osynlig karneval, mycket förvirrande). Andra utbytesstudenter dansade salsa, jag bloggade, åt nudlar och chattade. Imorgon ska vi vara med på barn-kliniken!

IMG_0486

Godnatt.

Första praktiken!

Mulago är ett helt enormt sjukhus. Via internationella kontoret kom jag till min handledare en timme tidigare och en annan plats än avtalat. Ingen verkade tycka att det var det minsta konstigt.

Jag ska göra min praktik inom psykiatri, vilket känns svårt och intressant och fantastiskt. Det är ju psykiatri jag vill jobba med i framtiden. Att alla patienter inte talar engelska (eller snarare, att jag inte talar luganda) blir ju dock ett ännu större problem när problemen är kognitiv/emotionella, snarare än fysiska. Men! Det är det nog värt.

Jag kommer att göra praktik tillsammans med D, en ugandisk arbetsterapeutstudent, inne på sitt andra år precis som jag. Hon verkar dock betydligt mer van vid att ha egna patienter än jag är – vilket är bra, eftersom det verkar som att hon och jag kommer att ha patienter ihop, med handledaren som någon som vi träffar mellan patienterna, rapporterar till och ja – får handledning av, bara inte på samma sätt som i Sverige. Med tanke på att det går tusen patienter på varje arbetsterapeut på sjukhuset, så känns det ändå begripligt, och som att vi faktiskt kan göra nytta även om vi inte är färdigutbildade. Men ja – det blir D som drar det tunga lasset.
IMG_0519

Jag gick som sagt till internationella kontoret innan praktiken, och fick veta att det skulle börja en luganda-kurs samma dag. Tre lektioner, idag och kommande två dagar. Det var jag och fyra läkarstudenter från Holland, och en lärare som skrattade fantastiskt och ofta – bland annat av hur en av läkarstudenterna uttalade nze (jag heter) – ”Hahaha! Du låter som ett litet barn! Småbarn kan säga så, ‘nje’, när de inte utvecklat förmågan att uttala Z. Hahaha!”. Nå – det var ett vänligt skratt, smittande och ofta återkommande.

Nze Matilda. Nva Sweden. Mbeera makerere. Ndi musawo.

Jag hann inte vara på praktiken särskilt länge idag, vi träffade bara en patient (tänkte vänta med att skriva något om patienterna tills jag har träffat många och kan uttala mig generellt). I övrigt fick jag en rundtur på sjukhusområdet, träffade massa ansvariga, åt lunch med D i personalmatsalen (jag var skeptisk till att äta ”lokal mat” så snart efter min turistmageomgång, men som D sa: ”this is the food you will be eating the following weeks, your stomach better get used to it!”). Maten var god, vegansk, proteinrik och kostade under sju kronor.

IMG_0518

Apropå vegansk så sa D till handledare J att jag var vegetarian – varpå han sa att det var han också, och att han tyckte att det var ovanligt med vita som var vegetarianer! D frågade om jag var en ”strict” vegetarian – vilket jag trodde betydde att inte äta kyckling/fisk – men här betyder strict vegetarian vegan! Vilken enorm skillnad från Gambia, där vegetarianskap är en mycket okänd företeelse (har skrivit om att vara vegetarian i Gambia här). Det vegetariska utbudet är stort på varenda restaurangmeny jag sett – betydligt bättre än snittet i Stockholm… Det finns även en specifikt vegetarisk restaurang, Tomato, här i Kampala, som jag ämnar söka upp någon dag. Om jag inte lever enbart på ananas resten av vistelsen. Så himla god ananas här.

 IMG_0520

Det blev ett ostrukturerat blogginlägg idag – det har varit en ostrukturerad dag, och jag är tämligen utmattad. Imorgon praktik från klockan nio (peppar peppar). Godnatt!

Praktik i Uganda

Den 28 februari åker jag till Uganda!

Jag ska göra 5 veckors praktik inom arbetsterapi på  universitetssjukhuset i Kampala. Om jag får tid och energi över skulle jag vilja besöka funktionshindersorganisationer och aktivister, lära mig lite luganda, och allmänt uppleva östafrikansk storstad. Jag har ambitionen att blogga flitigt.

Om nån har tips på folk jag borde träffa, mat jag borde äta eller saker jag borde se, så får ni jättegärna höra av er!