Etik-ansökan och datainsamling

Blogginlägg skrivet tisdagkväll, då nätet strejkade.

Så, det känns som att det har gått ungefär en vecka sedan jag bloggade senast (igår morse).

Jag fick ett möte med Julius, som är ansvarig för OGQ-projektet i Uganda, på måndagkvällen. Vi bestämde att han ska lägga till mitt projekt som ett tillägg till hans mycket större projekt, som han redan fått etiskt godkännande för – och bara göra en liten tilläggsansökan. Han sa att det inte lär bli klart på två veckor, men att jag kan börja med datainsamlingen redan innan. Han frågade om jag trodde att de skulle sätta mig i fängelse för det, och sa att han inte visste någon som åkt fast för det (att börja med datainsamling innan en fått etiskt godkännande, alltså). Jag vet inte riktigt om han skämtade – jag hoppas det.

Så idag började jag med min datainsamling! Jag och Johanna åkte in till Makerere universitetsområde, och gick till den stora gräsmattan utanför biblioteket. Där hade vi sett igår att det sitter många studenter och hänger. Johanna satte sig i skuggan under ett träd och pluggade, och jag gick fram till alla som såg sysslolösa ut (i början, och sedan även sådana som såg lite upptagna ut), frågade dem om jag fick störa. Det fick jag oftast, så då presenterade jag mig och sa att jag var en svensk student som gör ett projekt här, och att jag letade efter deltagare. Jag berättade att projektet handlade om vad en gör och vad en vill göra, att en skulle fylla i ett formulär och att en får en penna för besväret. De allra, allra flesta sa ja och fyllde snällt i formuläret – det var faktiskt mycket lättare än jag trodde, och jag fick slut på enkäter – jag hade “bara” med mig 34 stycken. Mycket nöjd!

wpid-wp-1424862049863.jpeg

När jag började kolla igenom enkäterna någonstans halvvägs märkte jag dock att jag varit för dålig på att förklara exakt hur en skulle göra, så det är 8 av de insamlade enkäterna som har många saknade svar. Därefter började jag dels förklara noggrannare, och kolla igenom enkäterna när jag tar in dem, för att försäkra mig om att alla frågor är besvarade. Typiskt bra nybörjarlärdom.

Jag reser med min syster Johanna, som pluggar hälsovetenskap på distans och således lika gärna kan göra det från Uganda som från Stockholm. Hon är typ bästa resesällskapet någonsin, hon njuter precis som jag av kaoset, solen, att plugga i skuggan under ett träd, att äta frukt och gatumat, och att vara ensam. Igårkväll blev middagen – vår första middag i Uganda – exakt samma som den sista jag åt innan jag åkte hem förra gången: rolex (chapati med stekt ägg) och stoney (ingefärsläsk). Och så köpte vi bisarra mängder frukt…

wpid-wp-1424862064241.jpeg

Jag är så otroligt glad att vara tillbaka i Kampala. Jag mår väldigt bra av solen, värmen, ljudet av syrsor och känslan av att allting löser sig.

Internet på vårt boende funkar sporadiskt, men är väldigt bra när det väl funkar – jag kunde skypea i 40 minuter med bra bild utan problem. Nu har det dock inte funkat sen imorse. Känns som att jag kanske bör skaffa ett backup-nät.

En annan väldigt rolig sak som hände idag är att jag fick mail från institutionen om min arga krönika i tidskriften Arbetsterapeuten, där utbildningsansvarig skrev att min krönika väckt många bra samtal i lärarkåren och att de ska gå vidare med frågan. De bjöd in mig till vidare samtal i ämnet i höst. Hurra!

Avdelningsrundor och juice

Jag har varit ensam på praktiken nu i några dagar och det funkar märkligt bra. Igår och idag har jag varit med på avdelningsrundorna, vilket har varit väldigt lärorikt – jag har fått se patienter som varit för sjuka för arbetsterapi och fått höra läkarna och psykologernas resonemang. Speciellt skönt var det idag, när en sträng överläkare var här och ifrågasatte de satta diagnoserna – ”vad är bevisen för att den här patienten har schizofreni….?”.

Jag skrev häromdagen att min första egna patient fått diagnosen schizofreni, vilket gjorde mig nedslagen. Idag kollade jag hens journal igen och nu står där ”Ingen schizofreni – neuropsykiatriskt tillstånd??”. Jag blev väldigt glad och lättad, för det stämmer betydligt bättre överrens med min bild av patienten. Hen har också gjort stora framsteg de senaste dagarna (utan arbetsterapi – förutom instruktionerna jag gett hens familj).

Kanske är det här min sista dag på psykiatrin, vilket känns väldigt konstigt. Imorgon är det cp-klinik, på fredag ska jag hälsa på en skola för barn med funktionshinder (hoppas jag, peppar peppar osv), och nästa vecka ska jag vara på arbetsterapikliniken nere på nya Mulago (där cp-kliniken är – psykiatrin ligger i gamla Mulago). På måndag kanske jag går till psykiatrin en sista gång, vi får se. Sen åker jag hem nästa fredag. Så himla snart.

När jag skriver att jag är ensam på kliniken så menar jag bara att jag är ensam arbetsterapeut. Kära B, arbetsterapiassistent, vaktmästare och juiceförsäljare är här. Hon uppmuntrar mig när jag försovit mig (”Bra jobbat att du kom hit!”), serverar mig en stor kopp juice varje dag (och låter mig inte betala), ser till att jag får vara med på avdelningsrundan och lär mig nya ord på luganda. Jag kommer sakna B.

IMG_0840

Videor från Kampala

Jag har spelat in två korta videoklipp.
Den här paraden, som på något sätt hänger ihop med valet av Guild President vid Makerere University, har förgyllt mina vardagskvällar under hela vistelsen. Det låter som att de är i mitt rum ungefär, och det pågår i flera timmar. Varje dag. Idag är kårvalet och jag hoppas, hoppas, hoppas, hoppas att det innebär att det är slut med paraderna efter det.

Såhär ser trafiken ut vid Wandegeya-rondellen en kväll.

Idag var en bra dag på praktiken. Jag gjorde ensam en bedömning av en patient med en socialarbetare (som råkade ha tid över) som tolk, vilket funkade helt fantastiskt bra – vilken skillnad att ha någon som faktiskt översätter det personen säger, och inte bara det som hen uppfattat som relevant. Eller ja, jag vet ju inte exakt hur hon översatte, men det kändes mycket mer uttömmande. Sedan tog samtalet ungefär dubbelt så lång tid som det brukar ta här, och jag samlade in betydligt mer information än normalt. Dessutom kändes klientens problematik som någonting som jag faktiskt har en ide om hur det kan behandlas. Mycket uppmuntrande!

Sula bulungi.

Praktik, dag 2

Vaknade vid halvåtta, tog en dusch (i kallt vatten med mycket lågt tryck – insåg att jag redan vant mig vid det), åt frukost: kaffe, digestivekex och några små, underbara bananer. Läste bloggar, repeterade lugandafraser, och promenerade sedan till sjukhuset. Från mitt rum till avdelningen tar det cirka 40 minuter att gå, varav drygt 10 inne på själva sjukhusområdet. Det är inte en speciellt trevlig promenadväg, den följer stora vägar (vilket innebär avgaser som stundtals svider väldigt påtagligt i halsen) och har fyra stora läskiga övergångsställen vid rondeller. Men temperaturen är behaglig på morgonen, ljuset är milt och det är spännande att se på alla människor som rör sig. Det är ett myller av folk som är på väg, chaufförer som raggar passagerare, försäljare av frukt, smycken, telefonkort, chapati, skor, kläder, tidningar.

På praktiken var jag med när D gjorde en bedömning av en patient, och pratade länge med en annan AT-student från Kampala, som går sista året. Vi gick igenom de spel och instrument de hade för interventioner – vilket inte var speciellt mycket. Det var inga specifika arbetsterapeutiska instrument, utan saker som alfapet, spelkort (för att öva minne, sortera, särskilja färger), kalaha, och ett spel som hette Keys to recovery där klienten får reflektera över olika frågor om sjukdom, beroende och handlingar. Vi diskuterade problem som finns för arbetsterapeuter – att folk inte vet vad arbetsterapi innebär, att sjuk/undersköterskor får göra jobb som ”borde” vara vårat, och att vi får göra jobb som ”borde” vara fysioterapeuters. Lustigt att vissa saker är så väldigt lika…

För övrigt är all vård på Mulago gratis – även för icke-medborgare. Föredömligt.

På luganda-lektionen gick vi igenom ett gäng olika sjukdomar, hälsningsfraser och fraser som ”varsågod och sitt”. Det allra mest givande från lektionerna har varit de saker som läraren lärt oss om ugandisk kultur – som att det är otroligt oartigt att bara vända sig mot någon som sagt ens namn – en måste säga ”wanje” (ungefär ”ja”, fast inte som motsatsen till nej, det heter ”jee”). Annars är det ungefär som att en säger ”Ja, om du nu ska slösa min tid, skynda dig och säga det du ska!”. Idag tog läraren också upp att det är oartigt att titta folk i direkt i ögonen när en pratar med dem – en skön kontrast till det ständigt återkommande ”ögonkontakt är respektfullt och visar att en lyssnar” i Sverige…

Kvällen tillbringades på rummet, stundtals med öronproppar då det vid 19-tiden låter som en karneval utanför mitt fönster (dock en osynlig karneval, mycket förvirrande). Andra utbytesstudenter dansade salsa, jag bloggade, åt nudlar och chattade. Imorgon ska vi vara med på barn-kliniken!

IMG_0486

Godnatt.

Första praktiken!

Mulago är ett helt enormt sjukhus. Via internationella kontoret kom jag till min handledare en timme tidigare och en annan plats än avtalat. Ingen verkade tycka att det var det minsta konstigt.

Jag ska göra min praktik inom psykiatri, vilket känns svårt och intressant och fantastiskt. Det är ju psykiatri jag vill jobba med i framtiden. Att alla patienter inte talar engelska (eller snarare, att jag inte talar luganda) blir ju dock ett ännu större problem när problemen är kognitiv/emotionella, snarare än fysiska. Men! Det är det nog värt.

Jag kommer att göra praktik tillsammans med D, en ugandisk arbetsterapeutstudent, inne på sitt andra år precis som jag. Hon verkar dock betydligt mer van vid att ha egna patienter än jag är – vilket är bra, eftersom det verkar som att hon och jag kommer att ha patienter ihop, med handledaren som någon som vi träffar mellan patienterna, rapporterar till och ja – får handledning av, bara inte på samma sätt som i Sverige. Med tanke på att det går tusen patienter på varje arbetsterapeut på sjukhuset, så känns det ändå begripligt, och som att vi faktiskt kan göra nytta även om vi inte är färdigutbildade. Men ja – det blir D som drar det tunga lasset.
IMG_0519

Jag gick som sagt till internationella kontoret innan praktiken, och fick veta att det skulle börja en luganda-kurs samma dag. Tre lektioner, idag och kommande två dagar. Det var jag och fyra läkarstudenter från Holland, och en lärare som skrattade fantastiskt och ofta – bland annat av hur en av läkarstudenterna uttalade nze (jag heter) – ”Hahaha! Du låter som ett litet barn! Småbarn kan säga så, ‘nje’, när de inte utvecklat förmågan att uttala Z. Hahaha!”. Nå – det var ett vänligt skratt, smittande och ofta återkommande.

Nze Matilda. Nva Sweden. Mbeera makerere. Ndi musawo.

Jag hann inte vara på praktiken särskilt länge idag, vi träffade bara en patient (tänkte vänta med att skriva något om patienterna tills jag har träffat många och kan uttala mig generellt). I övrigt fick jag en rundtur på sjukhusområdet, träffade massa ansvariga, åt lunch med D i personalmatsalen (jag var skeptisk till att äta ”lokal mat” så snart efter min turistmageomgång, men som D sa: ”this is the food you will be eating the following weeks, your stomach better get used to it!”). Maten var god, vegansk, proteinrik och kostade under sju kronor.

IMG_0518

Apropå vegansk så sa D till handledare J att jag var vegetarian – varpå han sa att det var han också, och att han tyckte att det var ovanligt med vita som var vegetarianer! D frågade om jag var en ”strict” vegetarian – vilket jag trodde betydde att inte äta kyckling/fisk – men här betyder strict vegetarian vegan! Vilken enorm skillnad från Gambia, där vegetarianskap är en mycket okänd företeelse (har skrivit om att vara vegetarian i Gambia här). Det vegetariska utbudet är stort på varenda restaurangmeny jag sett – betydligt bättre än snittet i Stockholm… Det finns även en specifikt vegetarisk restaurang, Tomato, här i Kampala, som jag ämnar söka upp någon dag. Om jag inte lever enbart på ananas resten av vistelsen. Så himla god ananas här.

 IMG_0520

Det blev ett ostrukturerat blogginlägg idag – det har varit en ostrukturerad dag, och jag är tämligen utmattad. Imorgon praktik från klockan nio (peppar peppar). Godnatt!

Första intrycken av Kampala

Så – nu har jag varit en och en halv dag i Kampala. Det känns som betydligt mer! Efter att ha postat blogginlägget igår så sov jag några timmar på Edge house. Därefter promenerade jag ner till köpcentret Ham towers  som ligger precis utanför universitetsgrindarna. En måste dock passera en av de stora, galet trafikerade gatorna för att komma dit. Jag frågade en person – ”Hur går en över? Finns det något övergångsställe?” – och fick till svar ”No, it works, just be steady, you can cross”. Jag stod en stund och försökte be steady, men till slut gick jag fram till en kvinna och frågade om hon skulle gå över och om jag fick gå med henne. Hon tog mig i handen och ledde mig över. Jag har fortsatt med den taktiken när jag ska gå över stora gator, men känner att snart kommer jag nog vara mer steady. Jag åt frukost-lunch-pizza och drack kaffe.

Frukostlunch

Det hade blivit strul med mitt boende, som jag skrev här hade jag blivit lovad ett enkelrum men personen som bodde i ”mitt” rum hade bestämt sig dagen innan jag kom att stanna i 10 dagar till. Men fantastiska Lucy på Edge fixade studentpris på ett helt bisarrt fint rum (egen toalett och dusch – och balkong!) högst upp i köpcentret Ham towers. Världens tursammaste otur!

På de få timmar jag var på Edge house igår hann jag träffa flera fantastiskt snälla och omhändertagande utbytesstudenter från Sverige, Australien, USA och Belgien. Jag hängde med dem till en craft market. Det fanns väldigt mycket fina grejer, mer och mindre turistigt hantverk. Jag planerar att återkomma. Promenerade hem därifrån tillsammans med två mycket trevliga fysioterapeutstudenter från KI, som också bloggar från sin resa. Flyttade över till nya boendet, och tillbringade kvällen där.

Universitetsområdet utifrån

Universitetsområdet från min balkong

Kampala har en fuktig värme som skiljer sig väldigt från den torra värmen jag är van vid från Gambia. Det har kommit två små regnskurar, och inatt en ordentlig åskskur. Jag tycker om det. Jag tycker om himlen, solen, den röda sanden, att det blåser, att det är kulligt.

På universitetsområdet

På universitetsområdet

Återigen en jämförelse med Gambia: folk är mycket mindre på, jag får mycket färre frågor och kommentarer, och om en tackar nej (exempelvis till att åka motorcykeltaxi) så respekterar de det genast. Jag har förvisso ingen erfarenhet av hur det är i Gambias universitetsområden, jag har mest levt byliv där, men utifrån vad jag sett är det en väldigt tydlig skillnad. Jag känner mig inte särskilt annorlunda när jag promenerar på gatorna i Kampala, lite vilse och osäker såklart, men på ungefär samma sätt som jag tror att jag skulle göra ensam i Paris eller New york. I Gambia känner jag mig betydligt mer som en främling, trots att jag varit där en hel del.

Idag har jag packat upp mitt bagage, och därefter promenerat ner mot de stora gatorna i jakt på ett ugandiskt simkort. Jag tycker fortfarande att det är sjukt obehagligt att gå över gatan, så det blev lite slumpmässigt – jag gick den vägen där det var lättast att korsa.
1932295_10152082672418512_2078140732_n
Jag köpte dagstidningen Daily Monitor, som jag fått tips om är fristående och bra, speciellt söndagsupplagan. Jag satte mig på en billig restaurang med utsikt över en liten gata, åt lunch och läste tidningen. Där stod en hel del om antigay-lagarna – nästan uteslutande ur vinkeln att det är en maktkamp mellan väst och Uganda. Vad är viktigast – bistånd eller självständighet? Det fanns också ett intressant reportage om hur det går till att skaffa ugandiskt pass, en stor intervju om två ugandiska artister som gift sig (de svarade intressant nog helt olika på vissa frågor – exempelvis hade mannen planerat bröllopet i 2 1/2 år och kvinnan bara i ett halvår, och de hade spenderat helt olika summor på bröllopet). Tidningen innehöll också tips om hur en kan hjälpa sina barn med morgonrutiner (en mamma hade gjort ett laminerat bildschema till sin lättdistraherade son – arbetsterapeutstudenten jublar!), och intervjuer med en student som säljer chapati och en servitris som beskriver sin dag. En läsvärd tidning helt enkelt, en ny vinkel av landet. Åh – och dessutom innehöll den en krönika från en ugandier som bor utomlands och som skrev ungefär ”Ni skämmer ut mig med de nya lagarna – jag hade precis börjat slippa prata om Idi Amin och nu måste jag hela tiden prata om minikjolar hela tiden, sluta!”.

Jag fortsatte min promenad, hittade ett simkort, fick manikyr + pedikyr på en  liten gata – bredvid mig satt en medelålders man i kostym och fick samma behandling som jag (fast utan nagellack). Det var mycket trevligt. Därefter tog jag en minibuss tillbaka till Wandegeya, den stora rondellen i närheten och fick sällskap till universitetsområdet med en trevlig ung kvinna som arbetar i supermarketen i huset där jag bor. Nu är jag hemma – har skrivit ett   toklångt blogginlägg och planerar att gå ner och handla vatten, galgar och kaffe. Får se vad som händer ikväll – imorgon börjar praktiken!

Praktik i Uganda

Den 28 februari åker jag till Uganda!

Jag ska göra 5 veckors praktik inom arbetsterapi på  universitetssjukhuset i Kampala. Om jag får tid och energi över skulle jag vilja besöka funktionshindersorganisationer och aktivister, lära mig lite luganda, och allmänt uppleva östafrikansk storstad. Jag har ambitionen att blogga flitigt.

Om nån har tips på folk jag borde träffa, mat jag borde äta eller saker jag borde se, så får ni jättegärna höra av er!