Postcard from a week in Uganda

Last week I had a short, intense visit back to Uganda. It was a week of firsts: first occupational therapy congress, first time doing an oral presentation at a congress, first time in Gulu, first time on a boda-boda (I’m sorry mom).

image
The OTARG congress was very interesting and I learnt alot. Highlights included a talk on OT and politics, another on treatment for kids with neurodevelopmental conditions in Rwanda, and Julius Kamwesigas presentation on his research of the use of mobile phones as assistive technology among stroke patients and their caretakers in Uganda. The results showed that the mobile phone was used as an extension to the body, used for example for structuring routines, enabling communication and participating in activities. It also enabled the caretakers to feel secure. These results reminded me so very much of what I’ve seen among my patients (kids with neurodevelopmental conditions, such as adhd and autism, in Sweden), which is so fascinating.  I would love to read more studies about the use of mobile phones as assistive technology among different patient groups!

After the congress I went to Gulu with my dear friend Ponsiano, the psychologist I met at Mulago mental health ward my first time in Uganda. We arrived late at night with the bus and this is when I had my first boda-boda (motorcycle) ride in Uganda – breaking my promise to my mom to avoid them. However, there really were no cars available and the man who was supposed to pick us had to drive a nun to the hospital. I really can’t argue with his priorities there…

imageimage

Ponsiano took me to Murchison Falls national park for a lovely lunch, looking at hippos hanging out mostly under water in the Nile. We also hung out with the people he lives with in Gulu: a priest, a seminarian, and a kitten. Even though I should probably have gotten used to it by now, I still get this unreal feeling when eating breakfast with two catholic priests and one priest-student and one of the topics of conversation is breast-feeding in public (they were very upset by the fact that many europeans think that you should cover up or do it in restrooms), and the laughs are loud and many. I also have to mention one of my favourite things about Uganda again: the certainty that there will be some vegetarian food to eat. Everywhere. Always. With beans, and peas, vegetables and stews of amaranthus spinach. Lovely.

 

image

The week ended too soon, but on my last day Ponsiano drove me all the way to the airport in his car – lovingly called “the wheelbarrow”. It was an all-day adventure, and a really nice way to get to see more of the road. We gave some maize to some of the baboons sitting on the road by the Nile. I love monkeys and I fear them.

image

Now I’m back in Sweden. I hope I’ll be able to go back to Uganda again this spring, and hopefully longer than a week. I’m really happy for this week though, thanks to everyone I met <3

Occupational gaps in Ugandan general population – my bachelors thesis

So, I am officially finished with my bachelor’s thesis! Today I did the final modifications and sent it in, and so it’s time to publish it here. It’s about occupational gaps – the difference between what you want to do and what you actually do. I wrote a basic introduction to the concepts, in Swedish, here.

Screen Shot 2015-05-01 at 12.30.52Click here to download the report as PDF!

The data collection was made in different parts of the country – in a marketplace, a church, at the beach, at a shopping mall and in a university area. 

Acknowledgements 

First: thanks to each and every one who filled out the questionnaire. The Ugandan general population were so much friendlier and willing to help than I could ever imagine – altthough I have been here before. Webale nyo! Webale muno! Apwoyo matek!

Thanks to Johanna Dalunde Eriksson for company during data collection, for books, klumpen, and your encouraging faith in me, and Mats Utbult for pens, printing and company to Lira. Thanks to Nils Bryntesson for delivery of headphone cable and other life necessities. Thanks to Liv Thalén for SPSS and statistics assistance, and to Ellen Kendall for proofreading. TACK.

Apwoyo matek to Ponsiano Okalo for generous hospitality (thrice) and amazing help with data collection.

Webale nyo nyo nyo to Zarie, Zakia, Gertrude, Dennis and Hatim, my caretakers and friends at Kathy Gardens. Thank you for letting me go with the internet on my excursions, for all the carrying of jerrycans, for food and data collection help and everything else.

Thanks also to Mandana Fallahpour for supervision and my peers in the supervision group for support and good discussions. Thanks to Susanne Guidetti for connecting me with Gunilla and Julius, Gunilla Eriksson for OGQ and help, Andreas Montelius for statistics help, and Julius Tunga Kamwesiga for help with application for ethical approval. Tack, webale nyo!

Papperspärlor och fyra-i-rad

Måndag och andra veckans praktik påbörjad. Under förmiddagen fick jag och D lära oss att göra papperspärlor, vilket var betydligt svårare än jag trodde. En börjar med att mycket noggrant rita upp långsmala trekanter på det tidningspapper som en ska använda, klipper ut, och rullar sedan pappret hårt, hårt på en nål. Sista snutten klistrar en fast. Instruktionerna var – ”It has to hurt in the fingers, that way you know you’re doing it hard enough”. Mina blev ofta för lösa.

Hantverk inom arbetsterapi är mycket vanligt här. I Sverige används kreativ aktivitet framförallt för de psykiska effekterna (social interaktion, distraktion från smärta/negativa tankar, förändra självbild osv). Här har det dessutom en väldigt praktisk tillämpning – det kan vara ett sätt att försörja sig eller bidra till familjen, för funktionsnedsatta som kanske aldrig haft något annat sätt. Arbetsterapeuter hjälper ibland (har jag fått berättat för mig) även till med att starta upp en försäljning av sakerna som skapats – vävda mattor, stickade halsdukar, halsband…

På eftermiddagen hade jag en klient. Vi spelade kort och fyra-i-rad, som ett sätt att öva exempelvis uppmärksamhet, logiskt tänkande och finmotorik. Det känns väldigt ovant att helt självständigt bestämma och genomföra behandling – idag dessutom helt utan förberedelse och utan att ha ett gemensamt språk med klienten. Men det gick bra. Det går bra.

Första praktiken!

Mulago är ett helt enormt sjukhus. Via internationella kontoret kom jag till min handledare en timme tidigare och en annan plats än avtalat. Ingen verkade tycka att det var det minsta konstigt.

Jag ska göra min praktik inom psykiatri, vilket känns svårt och intressant och fantastiskt. Det är ju psykiatri jag vill jobba med i framtiden. Att alla patienter inte talar engelska (eller snarare, att jag inte talar luganda) blir ju dock ett ännu större problem när problemen är kognitiv/emotionella, snarare än fysiska. Men! Det är det nog värt.

Jag kommer att göra praktik tillsammans med D, en ugandisk arbetsterapeutstudent, inne på sitt andra år precis som jag. Hon verkar dock betydligt mer van vid att ha egna patienter än jag är – vilket är bra, eftersom det verkar som att hon och jag kommer att ha patienter ihop, med handledaren som någon som vi träffar mellan patienterna, rapporterar till och ja – får handledning av, bara inte på samma sätt som i Sverige. Med tanke på att det går tusen patienter på varje arbetsterapeut på sjukhuset, så känns det ändå begripligt, och som att vi faktiskt kan göra nytta även om vi inte är färdigutbildade. Men ja – det blir D som drar det tunga lasset.
IMG_0519

Jag gick som sagt till internationella kontoret innan praktiken, och fick veta att det skulle börja en luganda-kurs samma dag. Tre lektioner, idag och kommande två dagar. Det var jag och fyra läkarstudenter från Holland, och en lärare som skrattade fantastiskt och ofta – bland annat av hur en av läkarstudenterna uttalade nze (jag heter) – ”Hahaha! Du låter som ett litet barn! Småbarn kan säga så, ‘nje’, när de inte utvecklat förmågan att uttala Z. Hahaha!”. Nå – det var ett vänligt skratt, smittande och ofta återkommande.

Nze Matilda. Nva Sweden. Mbeera makerere. Ndi musawo.

Jag hann inte vara på praktiken särskilt länge idag, vi träffade bara en patient (tänkte vänta med att skriva något om patienterna tills jag har träffat många och kan uttala mig generellt). I övrigt fick jag en rundtur på sjukhusområdet, träffade massa ansvariga, åt lunch med D i personalmatsalen (jag var skeptisk till att äta ”lokal mat” så snart efter min turistmageomgång, men som D sa: ”this is the food you will be eating the following weeks, your stomach better get used to it!”). Maten var god, vegansk, proteinrik och kostade under sju kronor.

IMG_0518

Apropå vegansk så sa D till handledare J att jag var vegetarian – varpå han sa att det var han också, och att han tyckte att det var ovanligt med vita som var vegetarianer! D frågade om jag var en ”strict” vegetarian – vilket jag trodde betydde att inte äta kyckling/fisk – men här betyder strict vegetarian vegan! Vilken enorm skillnad från Gambia, där vegetarianskap är en mycket okänd företeelse (har skrivit om att vara vegetarian i Gambia här). Det vegetariska utbudet är stort på varenda restaurangmeny jag sett – betydligt bättre än snittet i Stockholm… Det finns även en specifikt vegetarisk restaurang, Tomato, här i Kampala, som jag ämnar söka upp någon dag. Om jag inte lever enbart på ananas resten av vistelsen. Så himla god ananas här.

 IMG_0520

Det blev ett ostrukturerat blogginlägg idag – det har varit en ostrukturerad dag, och jag är tämligen utmattad. Imorgon praktik från klockan nio (peppar peppar). Godnatt!