En vecka i Sverige

Nu har jag varit hemma i nästan en vecka, och gjort praktik på Huddinge sjukhus. Vädret har ju varit löjligt deppigt med tokgrå himmel och vassa vindar, men det finns ju annat här att glädjas över: kärlek, lösgodis och påskliljor till exempel.

image

På praktiken har jag en hjälpsam och pedagogisk – och närvarande – handledare som stöttar mig i mötet med patienter och ser till att jag tänker rätt i beslut om interventioner. Det finns datoriserade journalsystem – jag slipper gå till ett annat hus för att leta upp journaler där sidor fattas och läkares handstilar är oläsliga. Jag kommer inte behöva göra något som jag inte känner mig säker på att jag klarar. De allra flesta patienterna talar mitt modersmål. Det är bra saker.

image

Mina första hejdån

Den här helgen var min sista helg i Kampala, och idag gick jag min sista dag på psykiatriska avdelningen. Helgen tillbringades till stor del med trevliga svenska läkarstudenten K som kom hit för en vecka sedan. I lördags var vi på hantverksmarknaden, och i söndags på en lokal marknad tillsammans med Isak. Jag har köpt bisarrt mycket tyger! Flera tyger med grönsakstryck. Hemskt glad över dem. På hantverksmarknaden köpte jag smycken, mestadels halsband av sådana där papperspärlor som jag lärde mig göra. De är otroligt billiga (några kronor styck) med tanke på hur väldigt lång tid det tar att göra bara en pärla. Såklart går det snabbare när en kan det på riktigt jämfört med mina första försök – men ÄNDÅ!

Souvenirer.

Souvenirer.

Det kändes tungt att säga hejdå till B och till patienterna och att dricka min sista kopp juice. Jag är väldigt dålig på hejdå. Det vore bra om jag kunde få lite hemlängtan nu. Jag längtar efter nära och kära såklart men i övrigt är det liksom ingenting jag saknar här. Jag är en ganska orolig och stressad människa i Sverige, och av någon anledning minskar det väldigt påtagligt när jag är någonstans med varma vindar och en lugnare vardagstakt.

Hejdå arbetsterapikontoret <3

Hejdå arbetsterapikontoret <3

Imorgon ska jag tillbaka till Mukisa foundation och se hur arbetsterapeuterna där jobbar med barn med autism. Onsdag och torsdag ska jag vara ner på arbetsterapikliniken på nya Mulago, torsdag cp-klinik som vanligt.

Mukisa foundation och psykutbildning

Idag var jag på studiebesök på Mukisa Foundation, en tysk-ugandisk organisation med verksamhet för barn med funktionsnedsättningar (cp, autism, utvecklingsstörning, hydrocefalus med mera). De har skola för både yngre och äldre barn, där de bland annat lär ut hantverk, och arbetsterapi och fysioterapi.
IMG_0864
Bland annat denna sortens stickning. Känner du igen den Jenny? 🙂

Idag hade de workshop om CP för cirka 30 föräldrar, i den stora trädgården med gungor, en gåställning, trädkoja och studsmatta. Arbetsterapeuter, fysioterapeuter och några som förmodligen var sjuksköterska/läkare höll föreläsningar på luganda om orsaker och följder av cerebral pares. Det är annars väldigt stora brister i informationen till patienter och anhöriga här. Väldigt stora. I onsdags upptäckte jag att två av mina patienter, båda unga intelligenta personer med bipolär sjukdom, som båda hade varit inlagda på sjukhuset flera gånger vid episoder, inte hade en aning om vad de hade för diagnos eller vad det innebar. Åh vad jag önskar att jag hade förstått det tidigare, då hade jag ägnat massor av tid att berätta för mina patienter om deras diagnoser!

20140326_1121551
Foto stulet från studentkoordinatorernas blogg. Jag framför OT school.
Det blir inte jättemånga bilder på mig härifrån annars visst.

Ensam på praktiken

Idag kom jag till praktiken och fick veta att min handledare inte skulle komma idag. D var inte heller där – arbetsterapeutassistenten B kommenterade det med ”either she will come, or she will not come”. Handledaren hade hälsat att jag skulle fortsätta med min patient. Innan jag hann göra det knackade det dock på dörren, och där stod en treåring med familj. Treåringen hade varit fått remiss till öppenpsykiatrin för bedömning men väl framme fått höra att idag tar öppenpsykiatrin inte emot barn. En av skötarna tog ner dem till oss på arbetsterapin, och jag hörde mig själv säga att jag kunde göra en bedömning. Det gjorde jag också, och därefter gick jag upp till öppenpsyk och lyckades få till ett läkarbesök för familjen samma dag ändå.

När de var klara kom de ner till mig en sväng till och berättade att de fått tid för speech therapy – om två månader. Jag gav dem lite tips om språkinlärning utifrån mina mycket, mycket små kunskaper – att härma barnets ljud, leka mycket, prata mycket, benämna saker… Det är klart att det hade varit bättre om en riktigt kunnig person hade kunnat ge dem tips, men nu fanns det faktiskt inte någon sådan tillgänglig. Jag hörde den amerikanska arbetsterapeuten S resonera på samma sätt igår om ortoserna hon gjorde för ben och fötter – hon har inte mycket erfarenhet av det och i USA är det sjukgymnasterna som gör det, men om hon inte gör det här så gör ingen det. Det får mig att våga mer, men det är väldigt tungt att se bristen på resurser och patienternas behov. Å andra sidan tyngdes jag av samma saker när jag gjorde praktik på ett äldreboende i Stockholm i höstas…

Det var en tung dag på praktiken visst. Jag träffade ”min” patient och det visade sig att hen fått diagnosen schizofren, vilket förvisso är en helt annan diagnos här än i Sverige men ändå känns (för mig) helt fel. Nästan alla inlagda på våra avdelningar får diagnosen schizofren och/eller psykos. ”Psykoserna” kan också se annorlunda ut än de diagnoskriterier vi följer i Sverige – det verkar mest handla om att personer betett sig på ett sätt som bryter mot konventioner än att de faktiskt haft förändrad verklighetsuppfattning (även om det finns sådana patienter också såklart). Äsch, jag är ingen psykiater så jag borde inte uttala mig om detta, men jag har väldigt svårt att tro att antipsykotiska läkemedel ska hjälpa min patient… Jag gav vårdnadshavarna instruktioner om att fortsätta läsa, öva tal och att gå på promenader så ofta som de orkar, och sen gick jag hem.

Jag är fortfarande lite huvudvärkig, jag nyser och känner mig rätt utmattad. Det blir bra med helg nu. Det är fortfarande väldigt varmt. Jag har bara två veckor kvar. Bara en vecka kvar på psykiatrin. Tiden går så himla snabbt.

Både igår och idag har bilister vinkat mig över gatan (när de krypkör över övergångsstället, nån halvmeter bakom bilen framför). Det har jag annars bara sett folk göra för barn. Det känns fint på något sätt.

Några gånger har jag lyssnat på Godmorgon världen på väg till och från praktiken, med mina stora gula hörlurar (nästan ingen har hörlurar här, och om de har det så är det den lilla in-ear-varianten, så jag sticker ut, men det gör jag ju ändå). Idag hade programmen tagit slut när jag skulle gå hem, så jag lyssnade på P3s vetenskapshumorprogram Institutet. Det ledde till att jag var en vit person som gick ensam med stora konstiga hörlurar och dessutom fnissade högt för mig själv… Nå ja, jag bjuder på det.

Sådana här listor på egenskaper utifrån bokstäverna i ens namn minns jag att vi gjorde i grundskolan... :)

Sådana här listor på egenskaper utifrån bokstäverna i ens namn minns jag att vi gjorde i grundskolan… 🙂

Sula bulungi.

Dressing smart

Jag är inte så intresserad av kläder. Därför kändes det väldigt otippat när jag idag fick den andra komplimangen för min klädsel på mina 2 ½ veckor här i Kampala! Första gången var det från en främmande tjej som gillade min gröna kjol – en kjol som jag själv älskar, den är lång och vid och sval och lätt att gå i.

IMG_0524

Idag kom det från B som jobbar på arbetsterapi-kontoret på psykiatrin. Hon är en medelålders kvinna som verkar fungera som alltiallo, vårdbiträde och arbetsterapiassistent, lokalvårdare och diverse, samtidigt som hon har en liten saftbutik under lunchen nere på Nya Mulago. Lite mystiskt är det hur hon hinner med allting. B talar utmärkt engelska men nästan aldrig när någon annan är närvarande, då talar hon desto mer, men alltid på luganda. Idag utbrast hon när jag bytte från läkarrocken tillbaka till min gröna skjorta: ”You dress so smart!” (ett väldigt vanligt uttryck här, ”dressing smart”, det syns både i tidningar och i regler för restauranger). Jag förstod först inte att det var mig hon menade för det var så otippat, men det var det, hon intygade att hon verkligen gillade min klädsel. Himla roligt. Så här får ni dagens outfit:
IMG_0743
Skjorta från fjällräven, linne, kjol som jag sytt själv av fantastiskt tyg från Gambia med skrivmaskiner på. Solglasögon på huvudet, sandaler på fötterna och armband som jag fått av en vän i Gambia.

(Bilderna i inlägget är för övrigt tagna med ca två veckors mellanrum. Visst syns det lite?)

Videor från Kampala

Jag har spelat in två korta videoklipp.
Den här paraden, som på något sätt hänger ihop med valet av Guild President vid Makerere University, har förgyllt mina vardagskvällar under hela vistelsen. Det låter som att de är i mitt rum ungefär, och det pågår i flera timmar. Varje dag. Idag är kårvalet och jag hoppas, hoppas, hoppas, hoppas att det innebär att det är slut med paraderna efter det.

Såhär ser trafiken ut vid Wandegeya-rondellen en kväll.

Idag var en bra dag på praktiken. Jag gjorde ensam en bedömning av en patient med en socialarbetare (som råkade ha tid över) som tolk, vilket funkade helt fantastiskt bra – vilken skillnad att ha någon som faktiskt översätter det personen säger, och inte bara det som hen uppfattat som relevant. Eller ja, jag vet ju inte exakt hur hon översatte, men det kändes mycket mer uttömmande. Sedan tog samtalet ungefär dubbelt så lång tid som det brukar ta här, och jag samlade in betydligt mer information än normalt. Dessutom kändes klientens problematik som någonting som jag faktiskt har en ide om hur det kan behandlas. Mycket uppmuntrande!

Sula bulungi.

Två veckor i Kampala

Idag har jag varit två veckor i den här märkliga staden. Det känns som att jag varit här alltid och ingen tid samtidigt. Snart är jag igenom halva resan, vilket känns helt absurt. Skulle inte fem veckor vara länge??

 IMG_0605

Igår regnade det när jag vaknade. Min ugandiska studentkamrat på praktiken, D, skrev på facebook att hon inte tänkte lämna sängen ”until further notice” – på grund av regnet. Jag kände mig mycket osäker på om det var skämt eller allvar, men när jag kom till avdelningen var hon inte där. Handledar-J kom efter en timme, men ville inte ens försöka hämta någon patient – ingen vill ju gå upp när det regnar! Jag föreslog att vi kunde locka dem med te, vilket han tyckte var en utmärkt ide – förutom att det inte fanns nåt socker. Då går det ju inte!

 IMG_0607

Istället gick vi (efter att han hade läst tidningen i 1 1/2 timme) till ryggmärgsskade-avdelningen för att göra några överflyttningar av patienter till rullstol. Deras tekniker kändes väldigt, väldigt långt ifrån överflyttningsworkshoppen vi hade på Dalens Sjukhus under förra kursen – jag kände mig orolig både för patienternas och personalens ergonomi…
På ryggmärgsavdelningen var vi ungefär en timme, sedan gick J för att hämta ut pengar och jag gick tillbaka till mentalavdelningen där arbetsterapi-kontoret finns – och slumrade i soffan där i en timme. Sedan kom J tillbaka, vi åt lunch, han visade mig hur han journalför arbetet med ryggmärgsskadade (ännu mindre än med de psykiatriska klienterna) och sedan kollade vi på TV tills klockan blev tre, vädret lättade och vi gick hem. Ja, så kan en dag på praktiken också se ut. Ingen vill ju gå upp när det är regn!

 IMG_0621

På kvällen tog Isak med mig till en föreställning med traditionella ugandiska danser.  Bland annat en grymt imponerande dans med krukor balanserande på huvudet… På vägen dit åt jag min första Rollex – chapatirulle med stekt ägg, tomater och lök. Mycket gott, mycket billigt och mycket ugandiskt. Efter föreställningen gick vi till en klubb, men dansgolvet hann inte komma igång förrän tant Matilda var på tok för trött och ville åka hem.

IMG_0622

Lördagen inleddes med chapati med tomat och lök, kaffe och ananas. Jag åt i sängen och tittade på ER. Sedan gick jag ut på terassen och satt i solen en stund, och blev mycket trött – så jag gick tillbaka till sängen och sov i två timmar till. En lördagförmiddag helt i min smak. Därefter hämtade Isak upp mig, vi åkte tillsammans med hans bror till Kampalas stora moské – sponsrad av Ghadaffi och med ett torn som fungerar som Kampalas bästa utkikspunkt. Det är galet hur stor den här staden är! Älskar kullarna.

Efter moskén åkte vi till en marknad där Isaks mor jobbar – köpte avacado och frukt, träffade massa folk, såg tusen saker. Marknaden påminde mycket om marknaderna i Gambia – ett myller av folk och djur (levande och döda). Kryddor och bönor säljs i säckar bredvid teknikprylar, porslin, grönsaker, kläder, kött. Ovana ljud och dofter.

Det är fint att höra Isak berätta för sin bror om IKEA som det förlovade landet (pizza för fem kronor och läsk som en får ta hur mycket en vill av!) och all spårbunden trafik i Sverige (tunnelbanan, pendeln, roslagsbanan – men tvärbanan tyckte han inte om). Förmodligen skulle Kampalabor tycka att jag väljer att berätta om helt absurda grejer här på bloggen (jag har roat genom att fota mat och regn…).

Sula bulungi.

Barnklinik och chapati

Idag var jag på arbetsterapi-klinikens mottagning för barn med CP (och diverse). När jag kom dit vid nio var dörren låst och ingen där – förutom trettiotalet familjer som väntade. Strax efter mig kom den amerikanska arbetsterapeuten S. Hon ska bo här i två år – hon följer med sin pojkvän som placeras på olika ställen i världen av sitt jobb. För en sån livsstil är verkligen arbetsterapi perfekt. S ringde upp de andra arbetsterapeuterna, som visade sig sitta fast i registreringen som jag berättade om igår – de kunde inte komma och visste inte hur lång tid det skulle ta. Vi gick och hämtade nyckeln, fick efter många försök upp dörren, och började ta emot patienter. Barn efter barn, med CP, autism, downs syndrom, utvecklingsstörning, Erbs palsy… Många fler patienter än vad jag sett hittills på praktiken sammanlagt. Skratt och gråt. Svåra problem och stora framsteg. Ortoser, ståställning, range of motion, bålstabilitetsövningar.

Efter några timmar kom de andra två arbetsterapeuterna, och vid tvåtiden frågade en av dem ”Matilda, are you OK?”. Jag försökte säga att ”I’m fine”, men han accepterade det inte riktigt det som svar ”you look weak! Are you not hungry?”. Jag erkände att jag nog borde äta. Han frågade ”Will you be OK if you eat our local food?”, vilket jag stolt svarade ja på (peppar peppar ta i trä!) och han ledde mig till rummet bredvid där jag serverades ris med ärt-sås. Det är så otroligt praktiskt här att standardmaten här är vegetarisk. Det jag fick äta var arbetsterapiklinikens lunch, som jag förstod det, och när jag frågade vad jag skulle betala så visade köks-kvinnan mig var jag kunde tvätta händerna, så antingen fick jag maten gratis eller så stal jag den…

Efter maten gick jag tillbaka för några fler timmars arbete. Jag följde de olika arbetsterapeuternas arbete beroende på vilka klienter de hade (för att få se så mycket olika som möjligt och beroende på var jag kunde göra mest nytta). Eftersom det bara funnits en arbetsterapeut under förmiddagen så var det otroligt många patienter kvar under eftermiddagen, och mottagningen drog över från 15 till 16:30. De första familjerna hade kommit till sjukhuset vid 6 på morgonen – de som behandlades sist hade kommit vid nio. Både arbetsterapeuter och klienter var trötta, och sista timmen var väldigt tårfylld.

När jag frågade om jag kunde komma tillbaka nästa vecka så tittade arbetsterapeuterna chockat på mig – ”Do you WANT to?!”. Jag sa att ja, det vill jag gärna – det är tungt och otroligt intensivt, men jag lär mig massor (idag spände jag fast ett barn i ståställningen för första gången, exempelvis). Arbetet de gör är väldigt värdefullt, och på ett sätt väldigt otacksamt (det går inte att förklara för ett litet barn varför det är viktigt att ta ut rörligheten i en led, eller belasta muskler, eller motverka felställningar, fastän det gör ont). Jag imponeras mycket av arbetsterapeuternas empati, värme och samspel med barnen. Att de orkar möta, trösta, leka med varje barn och att de inte trubbats av efter allt gråtande de måste lyssnat på.

Jag är fullständigt utmattad, så jag köpte chapati, banan och ananas på hemvägen och tänkte äta det till mellanmål, middag, kvällsmacka och eventuellt även frukost. I övrigt ska jag tvätta lite kläder i handfatet och titta på ER fram till läggdags, är planen.

IMG_0600

2 chapati: 2 kr. Ananas: 6 kr. Bananer: 3 kr.

Sula bulungi.

”Today you don’t even look tired!”

Mulen morgon på sjukhusområdet.

Mulen morgon på sjukhusområdet.

Idag är jag glad, jag har sovit gott och ser allting med ett glad-filter (”Today you don’t even look tired!”, sa D). Jag köpte en chapati på vägen till sjukhuset, min första här i Uganda. Den kostade 500 shilling – typ en krona. Gott. Så gott att jag inte hann fota förrän den var slut. D hade tagit med sig friterad, saltad kassava, vilket också var jättegott. Bra med fet salt mat, eftersom jag har lite problem med aptiten. Nå – jag blev så förtjust i chapati att jag gick och köpte en till lunch också, och åt den med bönor och tomatsallad. Gott. Sju kronor.

Det finns många saker jag vill visa er (men som jag inte vill fota). 
– Mannen som gick med en säck kol som var lika stor som honom själv på axlarna – det såg ut som något ur Star wars – som att en rymdmask använde honom som riddjur, ungefär.
– Den kvinnliga trafikpolisen vid rondellen vid sjukhuset, som med visselpipa och världens pondus bara kliver ut i trafiken och stoppar bilarna.
– Kvinnorna som sitter damsadel på motorcyklarna. Helt livsfarligt. 
– Hur det vid tidningsstånden om morgnarna står 7-8 personer och läser löpsedlarna. Kampalaborna verkar generellt vara ett politiskt intresserat folk, det är mycket tidningsläsande och många politiska diskussioner.
– Och – ursäkta klichén – alla vackra, färgglada kläder. Igår såg jag en kvinna med en underbar klänning med stora bilder av jungfru Maria, jag blev mycket avundsjuk.
Jag blir glad av att känna igen växter, som cassava och papaya. Ett träd utanför ”min” mental ward har börjat blomma, lila, väldigt vackert.

Några har reagerat på det här med att spela kort och andra spel – är det verkligen arbetsterapi? Och ja, absolut, vill jag säga. Det kanske inte är det mest sofistikerade, men utifrån förutsättningarna (såsom brist på gemensamt språk) vill jag mena att det är väldigt bra. Sällskapsspel övar exempelvis koncentration, arbetsminne och finmotorik (bra vid avgiftning/abstinens eller återhämtning efter exempelvis psykos). Dessutom – eller framförallt – ger det klienten chansen att vara något annat än patient en stund. Genom att lära sig något nytt, bli bättre, vinna så kan självbilden förändras. Genom att jag som terapeut visar intresse och att jag tycker att det är roligt att spela med klienten så kan jag också bidra till en förändrad självbild. Att engageras i aktivitet kan även bidra till bättre sömn och minskad smärta – speciellt vid flow.

När jag var klar på sjukhuset så tog jag en taxi till en restaurang som jag läst skulle ha en jättefin, lugn trädgård – vilket visade sig vara en takterass med lite växter mitt inne i innerstan. Avgaser och trafikbuller och skyhöga priser (erhm… med ugandiska mått mätt…). Jag tog en Stoney (min nya favoritdricka i hela världen, en ingefäraläsk med skyhög sockernivå och mycket intensiv ingefärasmak) och läste lite, och sen tog jag buss hem. Under bussresan kom en liten regnskur. Jag hoppas att det kommer mer, det känns som att det skulle behövas ett ordentligt regn.

Sula bulungi.

Papperspärlor och fyra-i-rad

Måndag och andra veckans praktik påbörjad. Under förmiddagen fick jag och D lära oss att göra papperspärlor, vilket var betydligt svårare än jag trodde. En börjar med att mycket noggrant rita upp långsmala trekanter på det tidningspapper som en ska använda, klipper ut, och rullar sedan pappret hårt, hårt på en nål. Sista snutten klistrar en fast. Instruktionerna var – ”It has to hurt in the fingers, that way you know you’re doing it hard enough”. Mina blev ofta för lösa.

Hantverk inom arbetsterapi är mycket vanligt här. I Sverige används kreativ aktivitet framförallt för de psykiska effekterna (social interaktion, distraktion från smärta/negativa tankar, förändra självbild osv). Här har det dessutom en väldigt praktisk tillämpning – det kan vara ett sätt att försörja sig eller bidra till familjen, för funktionsnedsatta som kanske aldrig haft något annat sätt. Arbetsterapeuter hjälper ibland (har jag fått berättat för mig) även till med att starta upp en försäljning av sakerna som skapats – vävda mattor, stickade halsdukar, halsband…

På eftermiddagen hade jag en klient. Vi spelade kort och fyra-i-rad, som ett sätt att öva exempelvis uppmärksamhet, logiskt tänkande och finmotorik. Det känns väldigt ovant att helt självständigt bestämma och genomföra behandling – idag dessutom helt utan förberedelse och utan att ha ett gemensamt språk med klienten. Men det gick bra. Det går bra.