Den här dagen har varit lite märklig. Jag vaknade i gryningen av åska och regn, men när jag gick upp vid sju var det bara några vattenpölar kvar, vägen till sjukhuset var lite lerig. Dagen var varm och tryckande. Morgonen gick åt till samtal med D och handledar-J (som inte har tagit upp homosexualitet sedan i söndags, tack och lov). Vi pratade om skillnader mellan arbetsterapins förutsättningar i Uganda och Sverige – hur vi väldigt mycket utgår (åtminstone i utbildningen) från forskning. Allt ska vara evidensbaserat och mätbart. Här är det mer fokus på att göra nånting utifrån de förutsättningar som finns, och utbildningen går ut mycket på att skapa kreativa arbetsterapeuter som kan göra mycket med lite och använda sig av de resurser som finns. J var lite besviken på att vi använt ungefär samma saker för våra interventioner den senaste veckan, och beslöt att varje vecka ska jag och D presentera 2 klientfall var. Det ska bli intressant. Jag märker att jag har spontant lättare att i efterhand motivera ur ett arbetsterapeutiskt perspektiv varför vi använt en viss terapiform/ett visst spel än D (även om det delvis är efterhandskonstruktioner). Däremot har jag mycket svårare att välja intervention – det känns mest som att jag hittar på! Jag vill gå in på Pubmed och läsa artiklar för att hitta *rätt*… D är mycket mer avslappnad i det och får mer gjort.

Idag går alla (5000) anställda till lönekontoret på sjukhuset för att visa att de inte är “ghost workers” – folk som slutat men fortfarande finns kvar i lönelistorna och får lön. Samtidigt strejkar vårdpersonal i Uganda för att de inte har fått lön på tre månader…

Innan lunch hade vi en session med två av klienterna vi träffade igår – de fick spela alfapet ihop, vilket fungerade riktigt bra (om jag får säga det själv).

Därefter gick jag till arbetsterapi-skolan för att träffa utbytesansvariga, fick en rundvandring i skollokalerna (en slöjdlokal och två klassrum), och lånade en bok om arbetsterapi och mental ohälsa.

Sedan började det spöregna på ett sätt som det aldrig gör i Sverige, på ett sätt som jag nog inte sett sedan jag var i Gambia under regnperioden för tio+ år sedan. Regn som gör att en helt enkelt får stanna där en är, regn som gör det svårt att höra vad någon säger, ett molntäcke som gör dagen mörk. Jag är fånigt förtjust i den sortens väder, att fångas, begränsas. Det får mig att känna mig liten och maktlös på ett sätt som gör mig väldigt lugn.

Jag filmade regnet lite – det här pågick alltså i 1 1/2 timme:

När jag väl kunnat ta mig hem så träffade jag Isak, en ugandier som bott i Sverige i två år och är en vän till en vän. En fantastisk kontakt! Vi åt god mat, pratade om Sverige (det han saknar mest är VÄDRET! Tokfrans) och Uganda, planerade framtida utflykter och drack Stoneys.

Sula bulungi!