Första lördagen

Vår första lediga dag i Kampala inleddes med frukost på verandan. Omelett, frukt och te. Förmiddagen var varm och vi kollade upp simbassänger i närheten. När vi frågade Dennis, som kör oss, så tipsade han om Le Grande Hotel, som låg på vår sida stan och var billigare än alla vi hittat på nätet. För att komma in där var en tvungen att köra genom en byggarbetsplats – det såg extremt stängt ut, och följaktligen var vi ett av mycket få sällskap vid den lilla poolen. Mycket bra! Vi simmade, babblade och läste i skuggan.

11026213_10152832423288318_7338876697520615395_n

Foto: Daniel van der Blij

Vid fyratiden tog vi en kollektivtrafiks-minibuss (matatu) in till stadskärnan och promenerade till garden city-köpcentret. Där köpte min far en stadskarta, och jag novellsamlingen Gifts of harvest, med berättelser av ugandiska kvinnor. Vi satte oss på ett fik och läste, nätade och tillochmed slumrade tills det var dags för We love youganda, en konsertkväll med flera artister, till förmån för ett projekt för rent vatten i norra uganda. Den hölls utomhus, på National Theatre, som ligger på promenadavstånd från Garden City.

11043033_10152832969693318_2628265176048259156_n

Foto: Daniel van der Blij

Där var mycket folk, som jag uppfattade det en rätt jämn blandning av turister och ugandier. Kvällen var ljum, musiken hög, artisterna östafrikanska – mest hiphop, vilket inte är min kopp te (mvh /tönt). Men artisternas utstrålning och energi kunde jag njuta av, och folkvimlet, och ~2-åringen som kom och satte sig i Johannas knä och gav henne grässtrån, och av stjärnhimlen och att kunna sitta på en gräsmatta i en varm natt.

Examensarbete: vecka 3

Dags för veckorapport, den första från Uganda! Den här veckan inleddes med den långa resan till Kampala (åkte hemifrån 9 på morgonen, kom fram till boendet vid sextiden morgonen därefter), och inleddes med en stressad måndag med stor oro över det här med etiskt godkännande. När jag på måndagskvällen träffade Julius och vi bestämde att han skulle göra ansökan, och att jag kunde börja med datainsamlingen så länge, så kändes det lättare.

tisdag och onsdag gjorde jag datainsamling, och det var kul men fullständigt utmattande. Jag samlade in totalt 50 enkäter på dessa två dagar (plus 8 stycken till med för bristfällig data), vilket känns väldigt bra. Nu känner jag dock att jag bör lämna universitetsområdet för att få lite respondenter som inte är studenter, och det känns läskigt. Förmodligen kommer det också vara betydligt mer ansträngande och tidskrävande (studenter är ju liksom garanterat engelskspråkiga, läskunniga och relativt positivt inställda till vetenskap).

wpid-img-20150225-wa0000.jpg

Införande av data på cafe där servitören hälsade mig med ”It’s been a long time!”. Det var fint, med tanke på att det var rätt exakt ett år sen, och jag var inte där SÅÅ många gånger under förra resan. Här har de världens största cappucino!

torsdagen hade vi handledningstillfälle. Dessvärre strulade nätet (reservnätet, i väntan på att de ska få ordning på det riktiga wifit som _ska_ funka) så jag kunde bara vara med en del via skype. Jag fick lite nya anvisningar om saker att lägga till i bakgrunden, så det blir tillbaka till sökdatabaserna någon dag rätt snart. Vi stannade hemma hela torsdagen, satt på balkongen och pluggade (eller försökte plugga). Vi var båda rätt utslagna efter två intensiva dagar med datainsamling i stan, men på kvällskvisten lyckades jag iallafall samla koncentrationen och föra in de sista enkäterna, så att alla 50 insamlade var införda. Hurra!

wpid-wp-1425047489599.jpeg

Fina balkongen.

fredagen gjorde jag datainsamling på köpcentret Garden City. Det gick bra, men tog nog lite längre tid per enkät. Jag fick in 24 stycken, med större spridning i ålder, och fler som arbetade (på universitetsområdet fick jag naturligtvis väääldigt stor andel studenter i 20-års-åldern). Sen kom pappa och min plusbrorsa Daniel hit! Pepp! Ikväll har vi blivit bjudna på examensfest som är här på gården där vi bor.

Sammanfattningsvis så slutar den här veckan lugnare än den förra. 

Jag har modifierat min tidsplan en smula, för att ge mig själv lite mer tid för datainsamling, och lite mindre tid för skrivande. Deadlinen 7 mars för datainsamling har varit en väldig stressfaktor. Det känns lättare att stressa med skrivande än med datainsamling, för mig, men egentligen hoppas jag såklart att jag inte kommer att behöva stressa överhuvudtaget. 

Såhär ser min tidsplan ut nu:
23 februari – 15 mars: Hitta deltagare (ca 250 stycken), göra datainsamling, föra in data, skriva klart bakgrund och metod.
15 mars – 1 april: Sammanställning av data, statistiska analyser, skriva resultat.
1-10 april: Skriva diskussion, slutsats, inledning.
11 april: Resa till Sverige.
12-13 april: Sammanställa och finputsa uppsats.
14 april: Första inlämning av uppsats.
16 april: Slutgiltig inlämning av uppsats.

Nästa vecka ska jag alltså fortsätta med datainsamling, på lite olika platser. Förhoppningsvis fortsätta få ökad spridning åldersmässigt.

Trevlig helg!

Etik-ansökan och datainsamling

Blogginlägg skrivet tisdagkväll, då nätet strejkade.

Så, det känns som att det har gått ungefär en vecka sedan jag bloggade senast (igår morse).

Jag fick ett möte med Julius, som är ansvarig för OGQ-projektet i Uganda, på måndagkvällen. Vi bestämde att han ska lägga till mitt projekt som ett tillägg till hans mycket större projekt, som han redan fått etiskt godkännande för – och bara göra en liten tilläggsansökan. Han sa att det inte lär bli klart på två veckor, men att jag kan börja med datainsamlingen redan innan. Han frågade om jag trodde att de skulle sätta mig i fängelse för det, och sa att han inte visste någon som åkt fast för det (att börja med datainsamling innan en fått etiskt godkännande, alltså). Jag vet inte riktigt om han skämtade – jag hoppas det.

Så idag började jag med min datainsamling! Jag och Johanna åkte in till Makerere universitetsområde, och gick till den stora gräsmattan utanför biblioteket. Där hade vi sett igår att det sitter många studenter och hänger. Johanna satte sig i skuggan under ett träd och pluggade, och jag gick fram till alla som såg sysslolösa ut (i början, och sedan även sådana som såg lite upptagna ut), frågade dem om jag fick störa. Det fick jag oftast, så då presenterade jag mig och sa att jag var en svensk student som gör ett projekt här, och att jag letade efter deltagare. Jag berättade att projektet handlade om vad en gör och vad en vill göra, att en skulle fylla i ett formulär och att en får en penna för besväret. De allra, allra flesta sa ja och fyllde snällt i formuläret – det var faktiskt mycket lättare än jag trodde, och jag fick slut på enkäter – jag hade “bara” med mig 34 stycken. Mycket nöjd!

wpid-wp-1424862049863.jpeg

När jag började kolla igenom enkäterna någonstans halvvägs märkte jag dock att jag varit för dålig på att förklara exakt hur en skulle göra, så det är 8 av de insamlade enkäterna som har många saknade svar. Därefter började jag dels förklara noggrannare, och kolla igenom enkäterna när jag tar in dem, för att försäkra mig om att alla frågor är besvarade. Typiskt bra nybörjarlärdom.

Jag reser med min syster Johanna, som pluggar hälsovetenskap på distans och således lika gärna kan göra det från Uganda som från Stockholm. Hon är typ bästa resesällskapet någonsin, hon njuter precis som jag av kaoset, solen, att plugga i skuggan under ett träd, att äta frukt och gatumat, och att vara ensam. Igårkväll blev middagen – vår första middag i Uganda – exakt samma som den sista jag åt innan jag åkte hem förra gången: rolex (chapati med stekt ägg) och stoney (ingefärsläsk). Och så köpte vi bisarra mängder frukt…

wpid-wp-1424862064241.jpeg

Jag är så otroligt glad att vara tillbaka i Kampala. Jag mår väldigt bra av solen, värmen, ljudet av syrsor och känslan av att allting löser sig.

Internet på vårt boende funkar sporadiskt, men är väldigt bra när det väl funkar – jag kunde skypea i 40 minuter med bra bild utan problem. Nu har det dock inte funkat sen imorse. Känns som att jag kanske bör skaffa ett backup-nät.

En annan väldigt rolig sak som hände idag är att jag fick mail från institutionen om min arga krönika i tidskriften Arbetsterapeuten, där utbildningsansvarig skrev att min krönika väckt många bra samtal i lärarkåren och att de ska gå vidare med frågan. De bjöd in mig till vidare samtal i ämnet i höst. Hurra!

Examensarbete: vecka två

Dags för en ny veckorapport! Den här veckan har varit generellt mindre pepp än förra, men imorgon åker jag till Uganda, och det är ju bra.

Måndag: Idag tog jag en tur till biblioteket, skrev ut några fler vetenskapliga artiklar och lånade fem olika böcker om medicinsk statistik & undersökningar. Jag lyssnade på en lunchföreläsning, och sen träffade jag av en trevlig slump min statistikguru och pratade lite mer med honom. Vi kom fram till bra saker såsom att jag förmodligen inte kommer behöva använda något speciellt statistikprogram, utöver google sheets och kalkylatorn. Det känns bra. Jag fick feedback på mina sociodemografiska frågor från min handledare och omarbetade dem lite utifrån detta. (Alltså, den här dagen har känts otroligt icke-produktiv och som att jag inte lyckats/hunnit få någonting gjort, men när jag skriver ner det så är det ju ändå någonting. Det är bra!)

Tisdag: Hade en intensiv, produktiv förmiddag med alla statistikböckerna och arbete med metod-delen. Jag fick ihop några formuleringar och referenser, och blev klar med ett första utkast. Jag la samman det jag skrivit hittills om bakgrund, syfte och metod (3,5 sidor!), och skickade in det till handledare och de andra studenterna i min handledningsgrupp. Får se om någon hinner komma med feedback innan jag åker, egentligen ska det in samma dag som jag flyger, och nästa handledningstillfälle (som jag ska vara med på via skype, om allt går som det ska) är torsdag nästa vecka.
wpid-wp-1424552250532.jpeg

Onsdag: Idag stod det på mitt schema att sätta mig in i pivot tables, en funktion som finns i google sheets (och andra kalkylarksprogram). Jag försööökte förbereda mig på den här förtvivlade känslan av att inte fatta någonting och att inte få saker att funka, men jag lyckades inte riktigt utan trodde att det skulle bli kul. DET ÄR INTE KUL. Jag vill bara kunna göra fina korstabeller! Det verkar dock inte funka att göra i google-arken om jag inte omvandlar alla svar till siffror, vilket jag förstås skulle kunna göra men jag VILL inte. Så nu testar jag att använda SPSS ändå, vilket jag helst inte ville göra pga då är jag beroende av ett program och tänk om min dator blir stulen/trasig… Det hade ju varit mycket trevligare för min sinnesfrid att ha allting i google-molnet. YNK. Jag hatar att lära mig nya saker, jag hatar att vara dålig på saker, jag hatar allt.

Torsdag
Önskar att jag kunde skriva att allt löste sig idag, och att jag känner mig som ett geni, men så är dessvärre inte fallet. Jag har bråkat med google sheets och med spss, kodning av data och sånt. Jag har kommit fram till (tills vidare iallafall) att försöka använda både sheets och spss, för lite olika saker. Jag försöker hålla mig lugn och tänka på att jag har nästan två veckor (8-20 mars) vikt i schemat för databearbetning och statistisk analys. Det är ok att allt inte är solklart nu. Så försöker jag tänka, iallafall.

För övrigt flyttade katten hem till Harry idag, hon ska bo där medan jag är borta. Lägenheten känns tom och resan känns plötsligt mycket mer verklig.

wpid-wp-1424552231082.jpeg

Fredag
Stora utskrifts/kopieringsdagen! Såhär ser 250 ex av enkäten och lika många missivbrev ut.
wpid-wp-1424552213767.jpeg

Lördag
Idag, vid åtta på kvällen, fick jag besked via mail om att jag behöver ett etiskt godkännande från ugandiska etiska rådet, vilket jag inte trott att jag behövt eftersom jag ska göra en studie på normalbefolkning (och lite andra anledningar) – i Sverige behövs inte ett godkännande för samma situation. Och så hade jag nog lite för höga förhoppningar om att de jag samarbetar med skulle ha koll på det här (fast, det hade de ju, bara lite senare än jag hade hoppats på). Nå ja – det här är bara ursäkter såklart, det är jag som borde kollat upp det här bättre. Så lördagkvällen fick ägnas åt en lite panikartad sammanställning av projektplan på engelska till ansökan… och till packning, och städning av lägenheten…

Sammanfattning:
Alltså att få veta att jag behöver ett etiskt godkännande kvällen innan jag åker, och två dagar innan jag tänkt börja med datainsamlingen, känns verkligen inte roligt. Saker går ju inte alltid snabbt och smidigt i Uganda och jag måste erkänna att jag har en klump i magen av oro över detta. Meeeen saker _kan_ också helt plötsligt bara lösa sig magiskt bra i Uganda, på ett sätt det sällan gör i Sverige. Håll tummarna? 7 mars skulle jag vilja vara klar med datainsamling, med minst 250 deltagare. Vi får se, vi får se.

Imorgon åker jag till Uganda!

Välkommen till uppsatsbloggen!

Om 18 dagar åker jag till Uganda. Jag ska vara där i sju veckor, och skriva mitt examensarbete i arbetsterapi. Kursen börjar på måndag, så det här är en liten tjuvstart. Mitt projekt har som syfte att undersöka vilka aktivitetsgap som upplevs av engelskspråkig normalpopulation i stad och landsbygd i Uganda.

En kamel vid victoriasjön.

Jag kommer att skriva ett blogginlägg snart där jag berättar lite mer om arbetsterapi, aktivitetsgap och instrumentet jag ska använda. Den korta versionen är: aktivitetsgap är glappet mellan vad du gör, och vad du vill göra. Rent praktiskt kommer mitt projekt gå till så att jag på offentliga platser i Uganda ställer mig och delar ut ett formulär som jag ber människor – vuxna, engelskspråkiga, läskunniga ugandier – att fylla i. Resultaten gör jag sedan statistiska analyser på, och jämför med en normalpopulationsstudie från Sverige.

IMG_0623

Älskade Kampala.

Jag kommer att använda bloggen som en slags extra handledare – jag rapporterar vad jag gör, sätter deadlines åt mig själv, och ni får se till att övervaka mig och se till att jag gör det jag ska. Och så blir det nog en hel del resedagbok här också.

IMG_0651

Rolex – chapati med ägg. Snabbmat som jag längtar efter.

Förra gången jag var i Uganda reste jag ju själv. Den här gången kommer jag ha sällskap sex av sju veckor, vilket känns jättekul. Projektet är dock enbart mitt.

Så. Frågor på det? Kommer ni vilja läsa min uppsatsblogg?

Bulumi – smärta

Idag lärde jag mig hur en säger smärta på luganda – ”bulumi”, och det är ganska talande för dagen som varit Jag försov mig två och en halv timme och missade därmed min tur till Mukisa. Gick istället till sjukhuset och var på arbetsterapikliniken tillsammans med den amerikanska arbetsterapeuten S.

Hon hade först en patient som hade blivit överfallen och skuren med kniv – över ansiktet, bröstet, ryggen, och över ena handen så att alla extensorerna gick av. Den arbetsterapeutiska behandlingen fokuserade på handens funktion. Patienten kommer till kliniken varje vecka och gör övningar tillsammans med terapeuten, och har även övningar som hon ska göra själv varje dag, flera gånger per dag, med och utan hjälpmedel. Ett vanligt problem här är att patienterna inte gör övningarna mellan tillfällena – det är ett problem även i Sverige, men ändå i mindre skala. Men den här patienten gör sina övningar och har verkligen kommit otroligt långt på de tre månaderna sedan attacken.

Därefter gick vi till brännskadeavdelningen. Jag hade hört andra utbytesstudenter berätta om den, så jag trodde att jag var förberedd, men det var trots detta en väldigt stark upplevelse. Jag är inte så känslig för synintryck (förutom om det handlar om skadade naglar) och inte rädd för blod, men efter bara några minuter på avdelningen så var jag tvungen att sätta mig för att allting snurrade. Jag tror att det till stor del berodde på lukten, en obeskrivlig, mycket genomträngande lukt. Lägg till att det var otroligt fullt på avdelningen (män, kvinnor och barn), varmt och kvalmigt, och att folk hade väldigt allvarliga skador… Jag fick sätta mig ner flera gånger under timmarna vi var där, men undvek åtminstone att svimma.

Patienterna hade (föga förvånande) väldigt ont. Orsakerna till skadorna var också tunga – flera stycken berodde på attacker med syra, av anhöriga eller de folksamlingar som ger sig på misstänkta brottslingar – så kallad mob justice. Flera barn hade ramlat in i eldar.

Imorgon ska jag tillbaka. S sa åt mig att äta och dricka mycket både ikväll och imorgonbitti för att undvika svimningar. Hon är väldigt snäll och säger att självklart får jag gå när jag vill. Jag vill vara tydlig med att det är mitt eget val att vara här, både här som i sjukvården, här i Uganda, här på brännskadeavdelningen. Det är inte synd om mig.

Sula bulungi.

Mina första hejdån

Den här helgen var min sista helg i Kampala, och idag gick jag min sista dag på psykiatriska avdelningen. Helgen tillbringades till stor del med trevliga svenska läkarstudenten K som kom hit för en vecka sedan. I lördags var vi på hantverksmarknaden, och i söndags på en lokal marknad tillsammans med Isak. Jag har köpt bisarrt mycket tyger! Flera tyger med grönsakstryck. Hemskt glad över dem. På hantverksmarknaden köpte jag smycken, mestadels halsband av sådana där papperspärlor som jag lärde mig göra. De är otroligt billiga (några kronor styck) med tanke på hur väldigt lång tid det tar att göra bara en pärla. Såklart går det snabbare när en kan det på riktigt jämfört med mina första försök – men ÄNDÅ!

Souvenirer.

Souvenirer.

Det kändes tungt att säga hejdå till B och till patienterna och att dricka min sista kopp juice. Jag är väldigt dålig på hejdå. Det vore bra om jag kunde få lite hemlängtan nu. Jag längtar efter nära och kära såklart men i övrigt är det liksom ingenting jag saknar här. Jag är en ganska orolig och stressad människa i Sverige, och av någon anledning minskar det väldigt påtagligt när jag är någonstans med varma vindar och en lugnare vardagstakt.

Hejdå arbetsterapikontoret <3

Hejdå arbetsterapikontoret <3

Imorgon ska jag tillbaka till Mukisa foundation och se hur arbetsterapeuterna där jobbar med barn med autism. Onsdag och torsdag ska jag vara ner på arbetsterapikliniken på nya Mulago, torsdag cp-klinik som vanligt.

Middag med en fd barnsoldat

IMG_0871
På den psykiatriska avdelningen på Mulago har jag träffat Ponsiano. Han är en psykologstudent som skriver sin master om trauma och anknytning på Makerere University. Han är en lugn, vänlig och intelligent man som bjöd mig på middag ikväll, och han är också före detta barnsoldat.

Ponsiano växte upp i norra Uganda och blev som sextonåring kidnappad av Konys Lord’s resistance army. Efter ett år lyckades han fly efter en strid. Pojkar från samma by som fångades samtidigt som honom, är nu efterlysta som högt uppsatta personer inom Lord’s resistance army. Ponsiano utbildar sig till psykolog för att kunna hjälpa andra som varit med om samma och värre saker, och vill när han är färdig starta en organisation som ska hjälpa unga som varit kidnappade eller födda i fångenskap. Flickor kidnappades och hölls som sexslavar, och barnen de födde blir ofta utstötta i samhällena eftersom de anses ha faderns ‘spirit’ i sig. Ponsiano berättade att det generellt är lättare för pojkar som varit kidnappade att accepteras tillbaka i samhället än flickorna och deras eventuella barn, och att han därför vill rikta sig speciellt mot dessa grupper – men det behövs också en helhetssyn. Hela samhället är djupt sårat och måste få vård. Ponsianos masteruppsats handlar om hur en skadad anknytning påverkar andra relationer. Han studerar både personer som vuxit upp i fångenskap, och sådana som vuxit upp i samma område – inte i fångenskap, men ständigt på flykt från gerillagrupperna.

Jag berättar det här för att Ponsiano vill ha hjälp. Psykologi är en ny vetenskap i Uganda och det är svårt att få pengar till projekt inom mental hälsa – Uganda har många svåra sjukdomar som kräver mycket resurser(såsom HIV – över sju procent av befolkningen är smittade). Därför söker Ponsiano internationella organisationer som kan tänkas hjälpa till att finansiera uppstart och drift av hans projekt. Han frågade mig om jag visste någon lämplig, och jag svarade att jag ska googla och jag ska fråga alla kloka och kunniga personer jag känner. Visst har ni förslag på organisationer han kan vända sig till? Kommentera här eller maila mig (matilda.utbult(snabel-a)gmail.com) så vidarebefodrar jag tipsen.

Mukisa foundation och psykutbildning

Idag var jag på studiebesök på Mukisa Foundation, en tysk-ugandisk organisation med verksamhet för barn med funktionsnedsättningar (cp, autism, utvecklingsstörning, hydrocefalus med mera). De har skola för både yngre och äldre barn, där de bland annat lär ut hantverk, och arbetsterapi och fysioterapi.
IMG_0864
Bland annat denna sortens stickning. Känner du igen den Jenny? 🙂

Idag hade de workshop om CP för cirka 30 föräldrar, i den stora trädgården med gungor, en gåställning, trädkoja och studsmatta. Arbetsterapeuter, fysioterapeuter och några som förmodligen var sjuksköterska/läkare höll föreläsningar på luganda om orsaker och följder av cerebral pares. Det är annars väldigt stora brister i informationen till patienter och anhöriga här. Väldigt stora. I onsdags upptäckte jag att två av mina patienter, båda unga intelligenta personer med bipolär sjukdom, som båda hade varit inlagda på sjukhuset flera gånger vid episoder, inte hade en aning om vad de hade för diagnos eller vad det innebar. Åh vad jag önskar att jag hade förstått det tidigare, då hade jag ägnat massor av tid att berätta för mina patienter om deras diagnoser!

20140326_1121551
Foto stulet från studentkoordinatorernas blogg. Jag framför OT school.
Det blir inte jättemånga bilder på mig härifrån annars visst.