Jag har varit ensam på praktiken nu i några dagar och det funkar märkligt bra. Igår och idag har jag varit med på avdelningsrundorna, vilket har varit väldigt lärorikt – jag har fått se patienter som varit för sjuka för arbetsterapi och fått höra läkarna och psykologernas resonemang. Speciellt skönt var det idag, när en sträng överläkare var här och ifrågasatte de satta diagnoserna – “vad är bevisen för att den här patienten har schizofreni….?”.

Jag skrev häromdagen att min första egna patient fått diagnosen schizofreni, vilket gjorde mig nedslagen. Idag kollade jag hens journal igen och nu står där “Ingen schizofreni – neuropsykiatriskt tillstånd??”. Jag blev väldigt glad och lättad, för det stämmer betydligt bättre överrens med min bild av patienten. Hen har också gjort stora framsteg de senaste dagarna (utan arbetsterapi – förutom instruktionerna jag gett hens familj).

Kanske är det här min sista dag på psykiatrin, vilket känns väldigt konstigt. Imorgon är det cp-klinik, på fredag ska jag hälsa på en skola för barn med funktionshinder (hoppas jag, peppar peppar osv), och nästa vecka ska jag vara på arbetsterapikliniken nere på nya Mulago (där cp-kliniken är – psykiatrin ligger i gamla Mulago). På måndag kanske jag går till psykiatrin en sista gång, vi får se. Sen åker jag hem nästa fredag. Så himla snart.

När jag skriver att jag är ensam på kliniken så menar jag bara att jag är ensam arbetsterapeut. Kära B, arbetsterapiassistent, vaktmästare och juiceförsäljare är här. Hon uppmuntrar mig när jag försovit mig (“Bra jobbat att du kom hit!”), serverar mig en stor kopp juice varje dag (och låter mig inte betala), ser till att jag får vara med på avdelningsrundan och lär mig nya ord på luganda. Jag kommer sakna B.