En vecka i Sverige

Nu har jag varit hemma i nästan en vecka, och gjort praktik på Huddinge sjukhus. Vädret har ju varit löjligt deppigt med tokgrå himmel och vassa vindar, men det finns ju annat här att glädjas över: kärlek, lösgodis och påskliljor till exempel.

image

På praktiken har jag en hjälpsam och pedagogisk – och närvarande – handledare som stöttar mig i mötet med patienter och ser till att jag tänker rätt i beslut om interventioner. Det finns datoriserade journalsystem – jag slipper gå till ett annat hus för att leta upp journaler där sidor fattas och läkares handstilar är oläsliga. Jag kommer inte behöva göra något som jag inte känner mig säker på att jag klarar. De allra flesta patienterna talar mitt modersmål. Det är bra saker.

image

Bulumi – smärta

Idag lärde jag mig hur en säger smärta på luganda – ”bulumi”, och det är ganska talande för dagen som varit Jag försov mig två och en halv timme och missade därmed min tur till Mukisa. Gick istället till sjukhuset och var på arbetsterapikliniken tillsammans med den amerikanska arbetsterapeuten S.

Hon hade först en patient som hade blivit överfallen och skuren med kniv – över ansiktet, bröstet, ryggen, och över ena handen så att alla extensorerna gick av. Den arbetsterapeutiska behandlingen fokuserade på handens funktion. Patienten kommer till kliniken varje vecka och gör övningar tillsammans med terapeuten, och har även övningar som hon ska göra själv varje dag, flera gånger per dag, med och utan hjälpmedel. Ett vanligt problem här är att patienterna inte gör övningarna mellan tillfällena – det är ett problem även i Sverige, men ändå i mindre skala. Men den här patienten gör sina övningar och har verkligen kommit otroligt långt på de tre månaderna sedan attacken.

Därefter gick vi till brännskadeavdelningen. Jag hade hört andra utbytesstudenter berätta om den, så jag trodde att jag var förberedd, men det var trots detta en väldigt stark upplevelse. Jag är inte så känslig för synintryck (förutom om det handlar om skadade naglar) och inte rädd för blod, men efter bara några minuter på avdelningen så var jag tvungen att sätta mig för att allting snurrade. Jag tror att det till stor del berodde på lukten, en obeskrivlig, mycket genomträngande lukt. Lägg till att det var otroligt fullt på avdelningen (män, kvinnor och barn), varmt och kvalmigt, och att folk hade väldigt allvarliga skador… Jag fick sätta mig ner flera gånger under timmarna vi var där, men undvek åtminstone att svimma.

Patienterna hade (föga förvånande) väldigt ont. Orsakerna till skadorna var också tunga – flera stycken berodde på attacker med syra, av anhöriga eller de folksamlingar som ger sig på misstänkta brottslingar – så kallad mob justice. Flera barn hade ramlat in i eldar.

Imorgon ska jag tillbaka. S sa åt mig att äta och dricka mycket både ikväll och imorgonbitti för att undvika svimningar. Hon är väldigt snäll och säger att självklart får jag gå när jag vill. Jag vill vara tydlig med att det är mitt eget val att vara här, både här som i sjukvården, här i Uganda, här på brännskadeavdelningen. Det är inte synd om mig.

Sula bulungi.

Mina första hejdån

Den här helgen var min sista helg i Kampala, och idag gick jag min sista dag på psykiatriska avdelningen. Helgen tillbringades till stor del med trevliga svenska läkarstudenten K som kom hit för en vecka sedan. I lördags var vi på hantverksmarknaden, och i söndags på en lokal marknad tillsammans med Isak. Jag har köpt bisarrt mycket tyger! Flera tyger med grönsakstryck. Hemskt glad över dem. På hantverksmarknaden köpte jag smycken, mestadels halsband av sådana där papperspärlor som jag lärde mig göra. De är otroligt billiga (några kronor styck) med tanke på hur väldigt lång tid det tar att göra bara en pärla. Såklart går det snabbare när en kan det på riktigt jämfört med mina första försök – men ÄNDÅ!

Souvenirer.

Souvenirer.

Det kändes tungt att säga hejdå till B och till patienterna och att dricka min sista kopp juice. Jag är väldigt dålig på hejdå. Det vore bra om jag kunde få lite hemlängtan nu. Jag längtar efter nära och kära såklart men i övrigt är det liksom ingenting jag saknar här. Jag är en ganska orolig och stressad människa i Sverige, och av någon anledning minskar det väldigt påtagligt när jag är någonstans med varma vindar och en lugnare vardagstakt.

Hejdå arbetsterapikontoret <3

Hejdå arbetsterapikontoret <3

Imorgon ska jag tillbaka till Mukisa foundation och se hur arbetsterapeuterna där jobbar med barn med autism. Onsdag och torsdag ska jag vara ner på arbetsterapikliniken på nya Mulago, torsdag cp-klinik som vanligt.

Mukisa foundation och psykutbildning

Idag var jag på studiebesök på Mukisa Foundation, en tysk-ugandisk organisation med verksamhet för barn med funktionsnedsättningar (cp, autism, utvecklingsstörning, hydrocefalus med mera). De har skola för både yngre och äldre barn, där de bland annat lär ut hantverk, och arbetsterapi och fysioterapi.
IMG_0864
Bland annat denna sortens stickning. Känner du igen den Jenny? 🙂

Idag hade de workshop om CP för cirka 30 föräldrar, i den stora trädgården med gungor, en gåställning, trädkoja och studsmatta. Arbetsterapeuter, fysioterapeuter och några som förmodligen var sjuksköterska/läkare höll föreläsningar på luganda om orsaker och följder av cerebral pares. Det är annars väldigt stora brister i informationen till patienter och anhöriga här. Väldigt stora. I onsdags upptäckte jag att två av mina patienter, båda unga intelligenta personer med bipolär sjukdom, som båda hade varit inlagda på sjukhuset flera gånger vid episoder, inte hade en aning om vad de hade för diagnos eller vad det innebar. Åh vad jag önskar att jag hade förstått det tidigare, då hade jag ägnat massor av tid att berätta för mina patienter om deras diagnoser!

20140326_1121551
Foto stulet från studentkoordinatorernas blogg. Jag framför OT school.
Det blir inte jättemånga bilder på mig härifrån annars visst.

Avdelningsrundor och juice

Jag har varit ensam på praktiken nu i några dagar och det funkar märkligt bra. Igår och idag har jag varit med på avdelningsrundorna, vilket har varit väldigt lärorikt – jag har fått se patienter som varit för sjuka för arbetsterapi och fått höra läkarna och psykologernas resonemang. Speciellt skönt var det idag, när en sträng överläkare var här och ifrågasatte de satta diagnoserna – ”vad är bevisen för att den här patienten har schizofreni….?”.

Jag skrev häromdagen att min första egna patient fått diagnosen schizofreni, vilket gjorde mig nedslagen. Idag kollade jag hens journal igen och nu står där ”Ingen schizofreni – neuropsykiatriskt tillstånd??”. Jag blev väldigt glad och lättad, för det stämmer betydligt bättre överrens med min bild av patienten. Hen har också gjort stora framsteg de senaste dagarna (utan arbetsterapi – förutom instruktionerna jag gett hens familj).

Kanske är det här min sista dag på psykiatrin, vilket känns väldigt konstigt. Imorgon är det cp-klinik, på fredag ska jag hälsa på en skola för barn med funktionshinder (hoppas jag, peppar peppar osv), och nästa vecka ska jag vara på arbetsterapikliniken nere på nya Mulago (där cp-kliniken är – psykiatrin ligger i gamla Mulago). På måndag kanske jag går till psykiatrin en sista gång, vi får se. Sen åker jag hem nästa fredag. Så himla snart.

När jag skriver att jag är ensam på kliniken så menar jag bara att jag är ensam arbetsterapeut. Kära B, arbetsterapiassistent, vaktmästare och juiceförsäljare är här. Hon uppmuntrar mig när jag försovit mig (”Bra jobbat att du kom hit!”), serverar mig en stor kopp juice varje dag (och låter mig inte betala), ser till att jag får vara med på avdelningsrundan och lär mig nya ord på luganda. Jag kommer sakna B.

IMG_0840

Preventivmedel och annan magi

Jag och min handledare pratar om hur lång tid fem år (en läkarutbildning) är. Han säger att det inte är så lång tid, journalboken han håller i påbörjades för fem år sedan och han minns fortfarande patienterna i början. Jag säger att för mig känns det väldigt länge – för fem år sedan bodde jag fortfarande hemma hos min pappa och hade just blivit tillsammans med min sambo… Handledaren frågar om vi fortfarande är tillsammans, om vi planerar att gifta oss och om vi har några barn. När jag svarar nekande på den sistnämnda ser han konfunderad ut, och säger ”No child? But you have been together for five years? How do you manage that?”. Jag svarar tveksamt att jo, vi använder ju preventivmedel… ”Ahaaa. Here it is hard. Usually if you have been together for three years you have a child.”

Väldigt tacksam för ungdomsmottagningar, sexualupplysning och subventionerade preventivmedel för unga!

Dressing smart

Jag är inte så intresserad av kläder. Därför kändes det väldigt otippat när jag idag fick den andra komplimangen för min klädsel på mina 2 ½ veckor här i Kampala! Första gången var det från en främmande tjej som gillade min gröna kjol – en kjol som jag själv älskar, den är lång och vid och sval och lätt att gå i.

IMG_0524

Idag kom det från B som jobbar på arbetsterapi-kontoret på psykiatrin. Hon är en medelålders kvinna som verkar fungera som alltiallo, vårdbiträde och arbetsterapiassistent, lokalvårdare och diverse, samtidigt som hon har en liten saftbutik under lunchen nere på Nya Mulago. Lite mystiskt är det hur hon hinner med allting. B talar utmärkt engelska men nästan aldrig när någon annan är närvarande, då talar hon desto mer, men alltid på luganda. Idag utbrast hon när jag bytte från läkarrocken tillbaka till min gröna skjorta: ”You dress so smart!” (ett väldigt vanligt uttryck här, ”dressing smart”, det syns både i tidningar och i regler för restauranger). Jag förstod först inte att det var mig hon menade för det var så otippat, men det var det, hon intygade att hon verkligen gillade min klädsel. Himla roligt. Så här får ni dagens outfit:
IMG_0743
Skjorta från fjällräven, linne, kjol som jag sytt själv av fantastiskt tyg från Gambia med skrivmaskiner på. Solglasögon på huvudet, sandaler på fötterna och armband som jag fått av en vän i Gambia.

(Bilderna i inlägget är för övrigt tagna med ca två veckors mellanrum. Visst syns det lite?)

Videor från Kampala

Jag har spelat in två korta videoklipp.
Den här paraden, som på något sätt hänger ihop med valet av Guild President vid Makerere University, har förgyllt mina vardagskvällar under hela vistelsen. Det låter som att de är i mitt rum ungefär, och det pågår i flera timmar. Varje dag. Idag är kårvalet och jag hoppas, hoppas, hoppas, hoppas att det innebär att det är slut med paraderna efter det.

Såhär ser trafiken ut vid Wandegeya-rondellen en kväll.

Idag var en bra dag på praktiken. Jag gjorde ensam en bedömning av en patient med en socialarbetare (som råkade ha tid över) som tolk, vilket funkade helt fantastiskt bra – vilken skillnad att ha någon som faktiskt översätter det personen säger, och inte bara det som hen uppfattat som relevant. Eller ja, jag vet ju inte exakt hur hon översatte, men det kändes mycket mer uttömmande. Sedan tog samtalet ungefär dubbelt så lång tid som det brukar ta här, och jag samlade in betydligt mer information än normalt. Dessutom kändes klientens problematik som någonting som jag faktiskt har en ide om hur det kan behandlas. Mycket uppmuntrande!

Sula bulungi.

Praktikdag vid poolen

Idag kom inte D till sjukhuset, och min handledare tyckte inte att det fanns något lämpligt för mig att göra då riktigt, så jag fick läsläxa: imorgon ska jag presentera arbetsterapi-interventioner vid depression. Jag gick till arbetsterapi-skolan och lånade en till bok i ämnet, åkte till Sheraton och läste boken vid deras pool. Det är inte synd om mig, tralalala.
IMG_0726 IMG_0727
Boken var 24 år gammal, vilket framförallt märktes i kapitlet om arbetsterapi och datorer…
Sula bulungi!