Två veckor i Kampala

Idag har jag varit två veckor i den här märkliga staden. Det känns som att jag varit här alltid och ingen tid samtidigt. Snart är jag igenom halva resan, vilket känns helt absurt. Skulle inte fem veckor vara länge??

 IMG_0605

Igår regnade det när jag vaknade. Min ugandiska studentkamrat på praktiken, D, skrev på facebook att hon inte tänkte lämna sängen ”until further notice” – på grund av regnet. Jag kände mig mycket osäker på om det var skämt eller allvar, men när jag kom till avdelningen var hon inte där. Handledar-J kom efter en timme, men ville inte ens försöka hämta någon patient – ingen vill ju gå upp när det regnar! Jag föreslog att vi kunde locka dem med te, vilket han tyckte var en utmärkt ide – förutom att det inte fanns nåt socker. Då går det ju inte!

 IMG_0607

Istället gick vi (efter att han hade läst tidningen i 1 1/2 timme) till ryggmärgsskade-avdelningen för att göra några överflyttningar av patienter till rullstol. Deras tekniker kändes väldigt, väldigt långt ifrån överflyttningsworkshoppen vi hade på Dalens Sjukhus under förra kursen – jag kände mig orolig både för patienternas och personalens ergonomi…
På ryggmärgsavdelningen var vi ungefär en timme, sedan gick J för att hämta ut pengar och jag gick tillbaka till mentalavdelningen där arbetsterapi-kontoret finns – och slumrade i soffan där i en timme. Sedan kom J tillbaka, vi åt lunch, han visade mig hur han journalför arbetet med ryggmärgsskadade (ännu mindre än med de psykiatriska klienterna) och sedan kollade vi på TV tills klockan blev tre, vädret lättade och vi gick hem. Ja, så kan en dag på praktiken också se ut. Ingen vill ju gå upp när det är regn!

 IMG_0621

På kvällen tog Isak med mig till en föreställning med traditionella ugandiska danser.  Bland annat en grymt imponerande dans med krukor balanserande på huvudet… På vägen dit åt jag min första Rollex – chapatirulle med stekt ägg, tomater och lök. Mycket gott, mycket billigt och mycket ugandiskt. Efter föreställningen gick vi till en klubb, men dansgolvet hann inte komma igång förrän tant Matilda var på tok för trött och ville åka hem.

IMG_0622

Lördagen inleddes med chapati med tomat och lök, kaffe och ananas. Jag åt i sängen och tittade på ER. Sedan gick jag ut på terassen och satt i solen en stund, och blev mycket trött – så jag gick tillbaka till sängen och sov i två timmar till. En lördagförmiddag helt i min smak. Därefter hämtade Isak upp mig, vi åkte tillsammans med hans bror till Kampalas stora moské – sponsrad av Ghadaffi och med ett torn som fungerar som Kampalas bästa utkikspunkt. Det är galet hur stor den här staden är! Älskar kullarna.

Efter moskén åkte vi till en marknad där Isaks mor jobbar – köpte avacado och frukt, träffade massa folk, såg tusen saker. Marknaden påminde mycket om marknaderna i Gambia – ett myller av folk och djur (levande och döda). Kryddor och bönor säljs i säckar bredvid teknikprylar, porslin, grönsaker, kläder, kött. Ovana ljud och dofter.

Det är fint att höra Isak berätta för sin bror om IKEA som det förlovade landet (pizza för fem kronor och läsk som en får ta hur mycket en vill av!) och all spårbunden trafik i Sverige (tunnelbanan, pendeln, roslagsbanan – men tvärbanan tyckte han inte om). Förmodligen skulle Kampalabor tycka att jag väljer att berätta om helt absurda grejer här på bloggen (jag har roat genom att fota mat och regn…).

Sula bulungi.

4 reaktion på “Två veckor i Kampala

  1. Önskar att jag vågade ha mer av den inställningen. Som imorse när det var ett trist och kallt snöslask här, då är det inte på lätta fötter en skuttar iväg till sitt stimulerande arbete. Tänk att kunna stanna kvar…

  2. En nutidshistorisk fråga, varför sponsrade Ghadaffi en moské i Ugande, vad hade han för förhållande till landet?

    • Jag frågade Isak, och det här är hans svar (som jag inte faktakollat): Ghadaffi var kompis med Museveni, och var i Uganda och hälsade på. Han träffade också den islamska ledaren i Uganda, som berättade om den stora moskén som Idi Amin hade börjat bygga, men som stod halvfärdig efter att Amin störtats. Ghadaffi lovade hjälpa Ugandas moskéer och byggde denna storslagna moské (den största i subsahariska Afrika). Det är fortfarande Libyen som ska stå för allt underhåll av moskén, vilket dock ligger lite på is för nuvarande…
      (Och återigen: detta är inte faktakollat alls).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *