När vi är en del av en folkmassa, som inte lyder polisens order om att skingras, så gör vi oss skyldiga till ohörsamhet mot ordningsmakten. Vänsterjuristerna har gjort en utmärkt redogörelse för detta här, därför lämnar jag det därhän.

Våldsamt motstånd
Om polisen försöker handgripligen flytta på oss, så kan vi göra oss skyldiga till våldsamt motstånd enligt paragraf 4 i 17e kapitlet i brottsbalken: 
“4 § Den som, utan att fall är för handen som förut i detta kapitel är sagt, genom att sätta sig till motvärn eller eljest med våld söker hindra någon i hans myndighetsutövning, dömes för våldsamt motstånd till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (1975:667).”

“Utan att fall är för handen som förut i detta kapitel är sagt” betyder att man inte ska ha gjort sig skyldig till de tidigare paragrafernas brott, som är värre – man ska ha utfört våld eller åsamkat lidande till myndighetsperson. 
 Resten innebär att med våld – som inte behöver ha karaktär av våld på person – söka hindra någon i hans myndighetsutövning. Ordet ”söker” innebär att man måste AKTIVT göra motstånd. Ett passivt motstånd utgör inte våld (t.ex. att motsätta sig ett omhändertagande genom att lägga sig på marken så att man måste bli buren). Exempel på våldsamt motstånd är handlande som innebär att tränga undan en befattningshavare, att rycka något från honom, att stänga in honom eller rycka eller slita i hans kläder. De i praktiken vanligaste fallen är att någon, som har omhändertagits, vid bortförandet spjärnar emot med händer och fötter, klänger sig fast vid något föremål eller försöker rycka sig loss.
(Källa: Karnov.  Jag har förenklat delar av texten)

Det är dock ovanligt att aktivister anhålls för detta. Om du absolut inte vill göra dig skyldig till våldsamt motstånd får du alltså, om polisen tar tag i dig och ska förflytta dig från blockaden, släppa eventuell armkrok, och ligga slapp och lealös. Att inte kämpa emot, men låta dem bära dig, är alltså inte våldsamt motstånd (dock ohörsamhet mot ordningsmakten).

Omhändertagande/avvisning/avlägsnande

“Polislagen 
13 c §
 Om en folksamling, som inte är en allmän sammankomst eller offentlig tillställning enligt ordningslagen (1993:1617), genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får deltagarna i folksamlingen avvisas eller avlägsnas från det område eller utrymme där de befinner sig, om det är nödvändigt för att ordningen ska kunna upprätthållas.
   Om en åtgärd enligt första stycket är otillräcklig för att ordningen ska kunna upprätthållas får deltagarna i folksamlingen avlägsnas längre bort från området eller utrymmet än vad som får ske enligt det stycket (utvidgat avlägsnande). Ett utvidgat avlägsnande får inte verkställas på ett sådant sätt att rörelsefriheten för deltagarna inskränks längre tid än två timmar.
   En åtgärd enligt första eller andra stycket får vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten endast om det är så brådskande att polismyndighetens beslut inte kan avvaktas. Lag (2009:389).
15 § Den som har omhändertagits enligt denna lag eller avlägsnats enligt 13 c § andra stycket ska underrättas om anledningen till omhändertagandet eller avlägsnandet så snart som möjligt. Den polisman som har verkställt ett omhändertagande ska så skyndsamt som möjligt anmäla åtgärden till sin förman. Har omhändertagandet inte redan upphört ska förmannen omedelbart pröva om det ska bestå.”

Alltså:
Polisen får köra bort dig från blockaden om du stör den allmänna ordningen eller om det föreligger fara för att du kommer att begå brott. De får inte ha dig fast längre än 2 timmar (vilket börjar räknas så snart de tar tag i dig). De får alltså inte köra dig längre än två timmar bort – och det brukar inte heller bli så långt. De måste också underrätta dig om anledningen till omhändertagandet så snart som möjligt. Omhändertagandena kan bli ganska otrevliga, en vän blev tvingad att ligga på bilgolvet under tiden de körde och ignorerades då han sa att detta gav honom ångest.