Postcard from a week in Uganda

Last week I had a short, intense visit back to Uganda. It was a week of firsts: first occupational therapy congress, first time doing an oral presentation at a congress, first time in Gulu, first time on a boda-boda (I’m sorry mom).

image
The OTARG congress was very interesting and I learnt alot. Highlights included a talk on OT and politics, another on treatment for kids with neurodevelopmental conditions in Rwanda, and Julius Kamwesigas presentation on his research of the use of mobile phones as assistive technology among stroke patients and their caretakers in Uganda. The results showed that the mobile phone was used as an extension to the body, used for example for structuring routines, enabling communication and participating in activities. It also enabled the caretakers to feel secure. These results reminded me so very much of what I’ve seen among my patients (kids with neurodevelopmental conditions, such as adhd and autism, in Sweden), which is so fascinating.  I would love to read more studies about the use of mobile phones as assistive technology among different patient groups!

After the congress I went to Gulu with my dear friend Ponsiano, the psychologist I met at Mulago mental health ward my first time in Uganda. We arrived late at night with the bus and this is when I had my first boda-boda (motorcycle) ride in Uganda – breaking my promise to my mom to avoid them. However, there really were no cars available and the man who was supposed to pick us had to drive a nun to the hospital. I really can’t argue with his priorities there…

imageimage

Ponsiano took me to Murchison Falls national park for a lovely lunch, looking at hippos hanging out mostly under water in the Nile. We also hung out with the people he lives with in Gulu: a priest, a seminarian, and a kitten. Even though I should probably have gotten used to it by now, I still get this unreal feeling when eating breakfast with two catholic priests and one priest-student and one of the topics of conversation is breast-feeding in public (they were very upset by the fact that many europeans think that you should cover up or do it in restrooms), and the laughs are loud and many. I also have to mention one of my favourite things about Uganda again: the certainty that there will be some vegetarian food to eat. Everywhere. Always. With beans, and peas, vegetables and stews of amaranthus spinach. Lovely.

 

image

The week ended too soon, but on my last day Ponsiano drove me all the way to the airport in his car – lovingly called “the wheelbarrow”. It was an all-day adventure, and a really nice way to get to see more of the road. We gave some maize to some of the baboons sitting on the road by the Nile. I love monkeys and I fear them.

image

Now I’m back in Sweden. I hope I’ll be able to go back to Uganda again this spring, and hopefully longer than a week. I’m really happy for this week though, thanks to everyone I met <3

Occupational gaps in Ugandan general population – my bachelors thesis

So, I am officially finished with my bachelor’s thesis! Today I did the final modifications and sent it in, and so it’s time to publish it here. It’s about occupational gaps – the difference between what you want to do and what you actually do. I wrote a basic introduction to the concepts, in Swedish, here.

Screen Shot 2015-05-01 at 12.30.52Click here to download the report as PDF!

The data collection was made in different parts of the country – in a marketplace, a church, at the beach, at a shopping mall and in a university area. 

Acknowledgements 

First: thanks to each and every one who filled out the questionnaire. The Ugandan general population were so much friendlier and willing to help than I could ever imagine – altthough I have been here before. Webale nyo! Webale muno! Apwoyo matek!

Thanks to Johanna Dalunde Eriksson for company during data collection, for books, klumpen, and your encouraging faith in me, and Mats Utbult for pens, printing and company to Lira. Thanks to Nils Bryntesson for delivery of headphone cable and other life necessities. Thanks to Liv Thalén for SPSS and statistics assistance, and to Ellen Kendall for proofreading. TACK.

Apwoyo matek to Ponsiano Okalo for generous hospitality (thrice) and amazing help with data collection.

Webale nyo nyo nyo to Zarie, Zakia, Gertrude, Dennis and Hatim, my caretakers and friends at Kathy Gardens. Thank you for letting me go with the internet on my excursions, for all the carrying of jerrycans, for food and data collection help and everything else.

Thanks also to Mandana Fallahpour for supervision and my peers in the supervision group for support and good discussions. Thanks to Susanne Guidetti for connecting me with Gunilla and Julius, Gunilla Eriksson for OGQ and help, Andreas Montelius for statistics help, and Julius Tunga Kamwesiga for help with application for ethical approval. Tack, webale nyo!

Examensarbete: vecka 6

Måndag:
En extremt flitig datainföringsdag. Fyllde i de sista 95+ enkäterna! Den totala mängden enkäter insamlade blev 252 stycken. En majoritet män, precis som jag trodde, men med en bra spridning gällande ålder (18-82!). Jag har ju samlat in mest i stadsmiljö, så jag har en väldigt skev fördelning mellan personer som bor i stad och personer som bor på landsbygd jämfört med fördelningen i Ugandas befolkning.
Tisdag: 
Tisdagen var också flitig. Jag kodade materialet (jag hade skrivit in svaren som ord för att kunna dubbelkolla lättare, så nu behövde jag göra om dem till siffror för att kunna göra de statistiska analyserna), och kämpade med att få igång SPSS, som bestämt sig för att inte fungera. Jag lyckades dock inte med detta… Jag hade även en skypedejt med min handledare.
DSC_1412

… Och ibland fick jag besök på balkongen av Zarie. 

Onsdag: 
Kodade klart materialet, fortsatte kämpa med SPSS, och började göra de första sammanfattningarna av materialet – typ antalet gaps per aktivitet och per person. Gjorde mitt allra första diagram (antal gap/person). Jag arbetade i google sheets och Numbers i väntan på att få SPSS att funka. Det sista som hände på arbetsdagen var att jag faktiskt fick det att funka (tack vare en kär vän). Lyckan var stor. På kvällen blev det således kalas på thairestaurang med mina systrar, för att fira att datasamlingen är klar, och SPSS är nedladdat. (Egentligen mest det förstnämnda, men SPSS kändes så mycket mer aktuellt och akut…).

Toklyxmat. Wokade grönsaker, sojapotatis, vårrullar och tofu.

Toklyxmat. Wokade grönsaker, sojapotatis, vårrullar och tofu.

Torsdag:
En dag med strömavbrott och internetstrul som försvårade och fördröjde införandet av material i SPSS. Det blev en hel del mobilspelande mest, och naivt uppdaterande av google sheets.
Fredag:
När jag vaknade var det strömavbrott IGEN, så jag bestämde mig hastigt och lustigt att följa med mina kära systrar till Entebbe, där de ska tillbringa sina sista dygn i Uganda på det fantastiska lilla hotellet Two friends. Det är grymt lyxigt, med utsikt över Victoriasjön, sandstrand (med bilharzia) och pool (utan bilharzia). Jag har äntligen fått in allt material i SPSS, och påbörjat analys.
Det jag räknat ut hittills är:
Antal gap / aktivitet
Antal gap / person
Antal gap av typen “gör, men vill inte” respektive “gör inte, men vill”, totalt och per aktivitet.
DSC_1427

Obligatorisk jobb-vid-pool-bild.

Nu tar jag ledigt en dag tror jag (jag kände mig extremt rebellisk när jag bestämde mig för att sluta jobba, och insåg sedan att klockan var 16:30 en fredag och det lätt var 10 dagar sedan senaste lediga dag…). Jag ska läsa Wizard of the Nile, om Kony och rebellerna i norra Uganda och vila hjärnan lite.
Nästa vecka ska jag räkna på: 
Hur deltagarna passar in i populationen i stort
Skillnader i antal gap mellan ugandisk och svensk normalpopulation
Skillnader i vanligaste gap för ugandier och svenskar
Skillnader i typ av gap mellan kön, ålder, bostadsmiljö, sysselsättning
Skillnader i antal gap mellan kön, ålder, bostadsmiljö, sysselsättning
Missing data
Konfidensintervall
Jag ska åka en sväng till Gulu, men i övrigt har jag ingenting annat än statistisk analys planerat för min ensamma vecka.
Trevlig helg!

Examensarbete: vecka 5

Jag bloggar visst alls inte så flitigt som jag hade trott (inte i närheten av hur mycket jag skrev förra gången). Det beror nog allramest på att jag har resesällskap den här gången, behovet av att bearbeta intryck i text blir liksom mindre. Dessutom består den här resan nog inte, hittills, av lika mycket intryck – jag känner mig fånigt hemma. Även om jag gör många fler utflykter och ser nya saker kom jag rätt snabbt in i känslan att vara här, kom in i tankesättet, lugnet, lunken. Här är kaos, värme, människor, motorcyklar, obekväma bilresor, chapati, kullar, träd, sol. Jag älskar verkligen att vara här, med allt det jobbiga inkluderat.

Så, här kommer en veckorapport:
Lördag kom vår syster Katarina hit (Daniel åkte hem fredagkväll). Vi picklade upp henne på flygplatsen och åkte till Nabugabo-sjön, som ligger några timmar från Kampala och inte har någon bilharzia – alltså kan en bada i den!! Vi tillbringade tre underbara dygn i en by, klimatet är påtagligt svalare, där finns gosiga hundar (djur är verkligen något jag saknar här), och sjön var varm och långgrund. Löjligt fint var det. Det gick dock väldigt, väldigt trögt med datainsamling. Jag fick ihop fyra på stranden på söndagen, men mest fick jag väldigt många nej från berusade semesterfirare utan minsta lust att fylla i någon himla enkät. Jag fick ihop tre med hjälp av föreståndaren på stugbyn där vi bodde, och fyra till med hjälp av pappas nyfunna vänner i en dansgrupp. Det var alltså sjukt mycket svårare än att samla enkäter i Kampala. Vi kom hem sent på tisdag.

Foto: Johanna Dalunde Eriksson

Foto: Johanna Dalunde Eriksson

onsdag samlade jag in 25 enkäter vid Makerere, och följde med pappa då han intervjuade Grace Bantebya, en forskare på Makereres genusvetenskapsinstitution. Hon forskar om fattigdom och skam, och det var fantastiskt intressant. Här finns böcker som hon har varit med och skrivit. 
P1000949
torsdag skulle pappa åka hem, men istället bokade han om sin flygbiljett och han och jag satte oss på en buss till Lira, i norra Uganda. Där hade Ponsiano, psykologen jag lärde känna på Mulagos psykiatriska avdelning under praktiken förra året, lovat hjälpa mig hitta folk från landsbygd som vill fylla i min enkät.
IMG_2015-03-15 23:43:19
fredagen gjorde vi datainsamling i Lira – på en marknad, och på en NGOs kontor. Vi åkte också ut till en liten by där det finns ett kooperativ som gör fantastiska grejer, som jag har haft glädjen att förmedla pengar till. Det var en helt osannolik och fantastisk upplevelse, och jag kommer nog skriva mer om det någonstans, någongång.
Foto: Mats Utbult

Foto: Mats Utbult

lördagen gick vi upp tidigt och åkte på gudstjänst. Ponsiano ledde den, och direkt från estraden började han, när gudstjänsten var över men ingen hade hunnit gå, berätta om Occupational Gaps Questionnaire och be kyrkobesökarna att delta i studien. Jag fick gå upp och ställa mig med mikrofon och berätta om enkäten. Det var en mycket märklig och väldigt, väldigt fin situation. Därefter satte vi oss på bussen hemåt igen, och pappa åkte direkt till Entebbe för att åka hem till Sverige. Jag fick ihop ungefär 40 enkäter från Lira.
P1010153

Foto: Mats Utbult

söndagen gjorde jag en sista-rycket-insamling, min allra allra sista datainsamlingsdag! Jag fick ihop 20, utanför en kyrka i Kampala och på Garden City. Jag har väl totalt ungefär 250, men jag har inte fört in formulären på hela veckan, så jag är inte säker. Återkommer förmodligen snart med en första liten sammanfattning av datainsamlingen!
Sammanfattning: Det har varit en otroligt intensiv och givande vecka. Det har varit mycket restid då jag inte kunnat göra varken datainsamling eller -införande, men det har varit nödvändigt eftersom jag behövt samla data från andra ställen än Kampala.
Framöver: Nu börjar dataanalysen!! Det ska bli så väldigt kul att börja med den deskriptiva statistiken. Dock måste jag föra in ca 100 enkäter innan dess, vilket ju inte är superroligt. Men men, på det stora hela taget: pepp!

Examensarbete: vecka 4

Måndag:
Samlade in 48 enkäter i Garden City. Väldigt flitigt, väldigt utmattande.

Tisdag:
Förde in enkäter (i kalkylarket) vid Sheraton-poolen.

Onsdag:
Trött ledsen sovdag med nästan ingenting produktivt gjort. Ibland behövs sådana också. Samlade in några enkäter från personer som bor häromkring, i den byliknande förorten där vi är, men det var verkligen inte många.

Torsdag:
Insamling vid City Square. Fick in 25 stycken, enorm övervikt av män. Det var rätt jobbigt att samla in där, jämfört med tidigare platser, bland annat för att det inte fanns någonstans att gå undan och ta minipauser.

Fredag:
Hemmadag med el-problem och fortsatt strul med etiskt godkännande.

Sammanfattning: Jag har totalt 148 enkäter insamlade och införda, och om exakt en vecka tills datainsamlingen ska vara färdigställd. Mitt lägstamål var ju 150, men mitt egentliga mål 300 – så jag är inte riktigt nöjd, men tänker att jag borde vara det, men lyckas inte riktigt.

Nästa vecka: Jag har en uppgift att göra i helgen till app-kursen som jag läser som valbar kurs. Till nästa handledningstillfälle måste jag skriva ett skelett av resultatet – vilket känns rätt felprioriterat för mig, jag vill lägga all tid/energi på datainsamlingen nu. Nästa veckorapport kommer jag rapportera om en färdig datainsamling!

Att göra datainsamling i Kampala

Så, jag har haft några dagar av datainsamling i Kampala nu, och tänkte berätta lite om hur det är.

I måndags gjorde jag en heldags-datainsamling i köpcentret Garden City. Jag samlade in 48 enkäter. Jag gick fram och frågade personer som satt på bänkar i köpcentret. Det gick till så, att jag gick fram till de som mötte min blick och/eller såg sysslolösa ut. Jag gick inte fram till sådana som såg upptagna ut, exempelvis skrev i papper, läste, hade hörlurar på sig eller såg ut att föra ett viktigt samtal. Jag gick dock fram både till sällskap och till personer som satt ensamma. Jag sa, ungefär, “hej, är du upptagen? får jag störa lite?”. Tre eller fyra personer sa att de var upptagna, femtioen sa att det var okej att jag störde. Tre personer lät mig berätta om enkäten, men deltog sedan inte (två för att de blev tvungna att gå, en gav ingen anledning – hen verkade inte ha lust).

När jag fått OK att berätta om studien så lämnar jag ut mitt följebrev (som en kan läsa här om en har lust) och visar enkäten och förklarar frågorna. Först är det några frågor om kön, sysselsättning, ålder och sånt, därefter är det en rad aktiviteter (exempelvis shopping, arbete, studier, tvätta kläder, kulturella aktiviteter). För varje aktivitet är det två frågor: utför du denna aktivitet? och vill du utföra denna aktivitet?. Jag förklarar att om en svarar ja på den första och nej på den andra (jag gör men jag vill inte)  eller nej på den första och ja på den andra (jag gör inte, men jag vill) så har en ett det vi kallar ett gap, en skillnad mellan vad en vill göra och vad en verkligen vill. Om en däremot svarar ja/ja eller nej/nej finns inga problem, då gör en ju det som en vill. Därefter förklarar jag de sista två frågorna, där de måste skriva själva. De är lite krångliga, och jag har hittills fått rätt varierande svar på dem.
Jag avslutar med att fråga typ “So, the questionnaire takes about 10-15 minutes to fill out. Would you like to participate?”, och får för det allra allra mesta ett jakande svar. Jag har verkligen fått otroligt få nej.
En oväntad kulturkrock är att deltagarna vägrar använda röda pennor. Röda pennor används bara för rättning här, det ses som strängt och lite otrevligt, om jag förstått saken rätt. Det är en smula besvärligt då jag fått med mig ganska många röda pennor (jag ger bort en penna till varje deltagare som ett litet, litet tack). Blyertspennor visste jag redan sen förra gången att det är något som här enbart används av barn…
1
De senaste två dagarna har jag ägnat åt att föra in enkäterna i kalkylark, igår rätt effektivt vid Sheraton-poolen, idag ineffektivt på balkongen hemma. Varje enkät tar cirkaungefär fem minuter att fylla i, i genomsnitt – det skiljer sig jättemycket beroende på hur mycket de har skrivit på de öppna frågorna (och hur tydligt de har skrivit). Nu är jag iallafall ikapp, och har 123 enkäter i ett prydligt (och väl backuppat) kalkylark. 300 är mitt mål, men jag börjar inse att jag förmodligen inte hinner dit. Det är väldigt utmattande med datainsamling, och nu är det dags att lämna även Garden City och hitta en ny plats att samla in – dessutom borde jag lämna Kampala och samla in på landsbygd…
SOLEN

Första lördagen

Vår första lediga dag i Kampala inleddes med frukost på verandan. Omelett, frukt och te. Förmiddagen var varm och vi kollade upp simbassänger i närheten. När vi frågade Dennis, som kör oss, så tipsade han om Le Grande Hotel, som låg på vår sida stan och var billigare än alla vi hittat på nätet. För att komma in där var en tvungen att köra genom en byggarbetsplats – det såg extremt stängt ut, och följaktligen var vi ett av mycket få sällskap vid den lilla poolen. Mycket bra! Vi simmade, babblade och läste i skuggan.

11026213_10152832423288318_7338876697520615395_n

Foto: Daniel van der Blij

Vid fyratiden tog vi en kollektivtrafiks-minibuss (matatu) in till stadskärnan och promenerade till garden city-köpcentret. Där köpte min far en stadskarta, och jag novellsamlingen Gifts of harvest, med berättelser av ugandiska kvinnor. Vi satte oss på ett fik och läste, nätade och tillochmed slumrade tills det var dags för We love youganda, en konsertkväll med flera artister, till förmån för ett projekt för rent vatten i norra uganda. Den hölls utomhus, på National Theatre, som ligger på promenadavstånd från Garden City.

11043033_10152832969693318_2628265176048259156_n

Foto: Daniel van der Blij

Där var mycket folk, som jag uppfattade det en rätt jämn blandning av turister och ugandier. Kvällen var ljum, musiken hög, artisterna östafrikanska – mest hiphop, vilket inte är min kopp te (mvh /tönt). Men artisternas utstrålning och energi kunde jag njuta av, och folkvimlet, och ~2-åringen som kom och satte sig i Johannas knä och gav henne grässtrån, och av stjärnhimlen och att kunna sitta på en gräsmatta i en varm natt.

Examensarbete: vecka 3

Dags för veckorapport, den första från Uganda! Den här veckan inleddes med den långa resan till Kampala (åkte hemifrån 9 på morgonen, kom fram till boendet vid sextiden morgonen därefter), och inleddes med en stressad måndag med stor oro över det här med etiskt godkännande. När jag på måndagskvällen träffade Julius och vi bestämde att han skulle göra ansökan, och att jag kunde börja med datainsamlingen så länge, så kändes det lättare.

tisdag och onsdag gjorde jag datainsamling, och det var kul men fullständigt utmattande. Jag samlade in totalt 50 enkäter på dessa två dagar (plus 8 stycken till med för bristfällig data), vilket känns väldigt bra. Nu känner jag dock att jag bör lämna universitetsområdet för att få lite respondenter som inte är studenter, och det känns läskigt. Förmodligen kommer det också vara betydligt mer ansträngande och tidskrävande (studenter är ju liksom garanterat engelskspråkiga, läskunniga och relativt positivt inställda till vetenskap).

wpid-img-20150225-wa0000.jpg

Införande av data på cafe där servitören hälsade mig med “It’s been a long time!”. Det var fint, med tanke på att det var rätt exakt ett år sen, och jag var inte där SÅÅ många gånger under förra resan. Här har de världens största cappucino!

torsdagen hade vi handledningstillfälle. Dessvärre strulade nätet (reservnätet, i väntan på att de ska få ordning på det riktiga wifit som _ska_ funka) så jag kunde bara vara med en del via skype. Jag fick lite nya anvisningar om saker att lägga till i bakgrunden, så det blir tillbaka till sökdatabaserna någon dag rätt snart. Vi stannade hemma hela torsdagen, satt på balkongen och pluggade (eller försökte plugga). Vi var båda rätt utslagna efter två intensiva dagar med datainsamling i stan, men på kvällskvisten lyckades jag iallafall samla koncentrationen och föra in de sista enkäterna, så att alla 50 insamlade var införda. Hurra!

wpid-wp-1425047489599.jpeg

Fina balkongen.

fredagen gjorde jag datainsamling på köpcentret Garden City. Det gick bra, men tog nog lite längre tid per enkät. Jag fick in 24 stycken, med större spridning i ålder, och fler som arbetade (på universitetsområdet fick jag naturligtvis väääldigt stor andel studenter i 20-års-åldern). Sen kom pappa och min plusbrorsa Daniel hit! Pepp! Ikväll har vi blivit bjudna på examensfest som är här på gården där vi bor.

Sammanfattningsvis så slutar den här veckan lugnare än den förra. 

Jag har modifierat min tidsplan en smula, för att ge mig själv lite mer tid för datainsamling, och lite mindre tid för skrivande. Deadlinen 7 mars för datainsamling har varit en väldig stressfaktor. Det känns lättare att stressa med skrivande än med datainsamling, för mig, men egentligen hoppas jag såklart att jag inte kommer att behöva stressa överhuvudtaget. 

Såhär ser min tidsplan ut nu:
23 februari – 15 mars: Hitta deltagare (ca 250 stycken), göra datainsamling, föra in data, skriva klart bakgrund och metod.
15 mars – 1 april: Sammanställning av data, statistiska analyser, skriva resultat.
1-10 april: Skriva diskussion, slutsats, inledning.
11 april: Resa till Sverige.
12-13 april: Sammanställa och finputsa uppsats.
14 april: Första inlämning av uppsats.
16 april: Slutgiltig inlämning av uppsats.

Nästa vecka ska jag alltså fortsätta med datainsamling, på lite olika platser. Förhoppningsvis fortsätta få ökad spridning åldersmässigt.

Trevlig helg!

Etik-ansökan och datainsamling

Blogginlägg skrivet tisdagkväll, då nätet strejkade.

Så, det känns som att det har gått ungefär en vecka sedan jag bloggade senast (igår morse).

Jag fick ett möte med Julius, som är ansvarig för OGQ-projektet i Uganda, på måndagkvällen. Vi bestämde att han ska lägga till mitt projekt som ett tillägg till hans mycket större projekt, som han redan fått etiskt godkännande för – och bara göra en liten tilläggsansökan. Han sa att det inte lär bli klart på två veckor, men att jag kan börja med datainsamlingen redan innan. Han frågade om jag trodde att de skulle sätta mig i fängelse för det, och sa att han inte visste någon som åkt fast för det (att börja med datainsamling innan en fått etiskt godkännande, alltså). Jag vet inte riktigt om han skämtade – jag hoppas det.

Så idag började jag med min datainsamling! Jag och Johanna åkte in till Makerere universitetsområde, och gick till den stora gräsmattan utanför biblioteket. Där hade vi sett igår att det sitter många studenter och hänger. Johanna satte sig i skuggan under ett träd och pluggade, och jag gick fram till alla som såg sysslolösa ut (i början, och sedan även sådana som såg lite upptagna ut), frågade dem om jag fick störa. Det fick jag oftast, så då presenterade jag mig och sa att jag var en svensk student som gör ett projekt här, och att jag letade efter deltagare. Jag berättade att projektet handlade om vad en gör och vad en vill göra, att en skulle fylla i ett formulär och att en får en penna för besväret. De allra, allra flesta sa ja och fyllde snällt i formuläret – det var faktiskt mycket lättare än jag trodde, och jag fick slut på enkäter – jag hade “bara” med mig 34 stycken. Mycket nöjd!

wpid-wp-1424862049863.jpeg

När jag började kolla igenom enkäterna någonstans halvvägs märkte jag dock att jag varit för dålig på att förklara exakt hur en skulle göra, så det är 8 av de insamlade enkäterna som har många saknade svar. Därefter började jag dels förklara noggrannare, och kolla igenom enkäterna när jag tar in dem, för att försäkra mig om att alla frågor är besvarade. Typiskt bra nybörjarlärdom.

Jag reser med min syster Johanna, som pluggar hälsovetenskap på distans och således lika gärna kan göra det från Uganda som från Stockholm. Hon är typ bästa resesällskapet någonsin, hon njuter precis som jag av kaoset, solen, att plugga i skuggan under ett träd, att äta frukt och gatumat, och att vara ensam. Igårkväll blev middagen – vår första middag i Uganda – exakt samma som den sista jag åt innan jag åkte hem förra gången: rolex (chapati med stekt ägg) och stoney (ingefärsläsk). Och så köpte vi bisarra mängder frukt…

wpid-wp-1424862064241.jpeg

Jag är så otroligt glad att vara tillbaka i Kampala. Jag mår väldigt bra av solen, värmen, ljudet av syrsor och känslan av att allting löser sig.

Internet på vårt boende funkar sporadiskt, men är väldigt bra när det väl funkar – jag kunde skypea i 40 minuter med bra bild utan problem. Nu har det dock inte funkat sen imorse. Känns som att jag kanske bör skaffa ett backup-nät.

En annan väldigt rolig sak som hände idag är att jag fick mail från institutionen om min arga krönika i tidskriften Arbetsterapeuten, där utbildningsansvarig skrev att min krönika väckt många bra samtal i lärarkåren och att de ska gå vidare med frågan. De bjöd in mig till vidare samtal i ämnet i höst. Hurra!

Bulumi – smärta

Idag lärde jag mig hur en säger smärta på luganda – “bulumi”, och det är ganska talande för dagen som varit Jag försov mig två och en halv timme och missade därmed min tur till Mukisa. Gick istället till sjukhuset och var på arbetsterapikliniken tillsammans med den amerikanska arbetsterapeuten S.

Hon hade först en patient som hade blivit överfallen och skuren med kniv – över ansiktet, bröstet, ryggen, och över ena handen så att alla extensorerna gick av. Den arbetsterapeutiska behandlingen fokuserade på handens funktion. Patienten kommer till kliniken varje vecka och gör övningar tillsammans med terapeuten, och har även övningar som hon ska göra själv varje dag, flera gånger per dag, med och utan hjälpmedel. Ett vanligt problem här är att patienterna inte gör övningarna mellan tillfällena – det är ett problem även i Sverige, men ändå i mindre skala. Men den här patienten gör sina övningar och har verkligen kommit otroligt långt på de tre månaderna sedan attacken.

Därefter gick vi till brännskadeavdelningen. Jag hade hört andra utbytesstudenter berätta om den, så jag trodde att jag var förberedd, men det var trots detta en väldigt stark upplevelse. Jag är inte så känslig för synintryck (förutom om det handlar om skadade naglar) och inte rädd för blod, men efter bara några minuter på avdelningen så var jag tvungen att sätta mig för att allting snurrade. Jag tror att det till stor del berodde på lukten, en obeskrivlig, mycket genomträngande lukt. Lägg till att det var otroligt fullt på avdelningen (män, kvinnor och barn), varmt och kvalmigt, och att folk hade väldigt allvarliga skador… Jag fick sätta mig ner flera gånger under timmarna vi var där, men undvek åtminstone att svimma.

Patienterna hade (föga förvånande) väldigt ont. Orsakerna till skadorna var också tunga – flera stycken berodde på attacker med syra, av anhöriga eller de folksamlingar som ger sig på misstänkta brottslingar – så kallad mob justice. Flera barn hade ramlat in i eldar.

Imorgon ska jag tillbaka. S sa åt mig att äta och dricka mycket både ikväll och imorgonbitti för att undvika svimningar. Hon är väldigt snäll och säger att självklart får jag gå när jag vill. Jag vill vara tydlig med att det är mitt eget val att vara här, både här som i sjukvården, här i Uganda, här på brännskadeavdelningen. Det är inte synd om mig.

Sula bulungi.