Jag har som nyårslöfte att läsa minst 12 böcker under 2015. Det är ett lågt satt mål, jag läser snabbt, men de senaste åren har jag haft svårt att komma igång med läsandet (åtminstone jämfört med när jag var i yngre tonåren och ba läste och läste och läste). 12 böcker lär jag klara lätt, men det kommer ändå vara mer än jag läst de senaste åren, tror jag. Jag har bestämt att böcker jag läser i skolsammanhang bara räknas om jag läser dem pärm till pärm (vilket jag oftast inte gör). Jag tänkte även inspireras av
den här utmaningen:
Nå. Jag tänkte använda bloggen som ett ytterligare sätt att påminna mig om nyårslöftet under årets gång, genom att i slutet av varje månad skriva någonting om vad jag läst. Så, här är min rapport för januari. Jag har läst (ut) tre böcker:
1. Patti Smith – Just Kids
Patti Smith är en av de coolaste människorna jag vet, så när den här boken kom 2010 så köpte jag den och läste nästan hela – men förmådde inte läsa slutet, för då skulle jag ju behöva släppa taget. Nu beslöt jag att det var dags att läsa om den och läsa ut den.
Det blev så att jag läste den här boken på nätterna. Kanske av en slump, för att jag hade vänt på dygnet redan innan, eller så bidrog den till det. Det kändes passande att läsa den på nätterna, att läsa om Pattis och Roberts nätter fyllda av skapande. Det här är en väldigt inspirerande bok, jag märkte ibland under läsningen att jag höll andan, och jag läste vissa extra vackra stycken högt för mig själv. Som det här: “There were days, rainy gray days, when the streets of Brooklyn were worthy of a photograph, every window the lens of a Leica, the view grainy and immoble. We gathered our colored pencils and sheets of paper and drew like wild, feral children into the night, until, exhausted, we fell into bed. We lay in each other’s arms, still awkward but happy, exchanging breathless kisses into sleep.”
Och det här: “Yet you could feel a vibration in the air, a sense of hastening. It had started with the moon, inaccessible poem that it was. Now men had walked upon it, rubber treads on a pearl of the gods. Perhaps it was an awareness of time passing, the last summer of the decade. Sometimes I just wanted to raise my hands and stop. But stop what? Maybe just growing up.”
2. Athena Farrokhzad – Vitsvit
Farrokhzads språk är mäktigt. Vitsvit är poesi som får mig att tänka, känna, ifrågasätta (även Farrokhzad). Det är familj, Sverige, frågan om ursprung, rasism, trauma. Det är garanterat mycket mer i de här orden än vad jag kan se och förstå. I dikterna talar författarjagets mor, far, bror och mormor. Ibland blir det meta – som här:
“Min far sa: Vems far är det du skildrar
Min mor sa: Vems mor är det du skildrar
Min bror sa: Vilken bror är det som åsyftas
Min mormor sa: Om du inte hackar klart grönsakerna blir det ingen middag”.
Jag kommer inte riktigt förbi det här, frågan om vems ord det är. Senare kommer detta:
“Min far sa: Vem blir mållös i en dikt om språket
Min mormor sa: Vem blir blottad i en dikt om begäret
Min mor sa: Vem blir förrådd i en dikt om förräderiet
Min bror sa: Priset är aldrig så högt som när du inte tror att någon betalar”.
Alltså, åh. Jag är inte klar med den här boken, tror jag.
3. Veronica Roth – Divergent
I julas såg jag filmen Divergent med mina syskon. Det är en dystopi om en framtid där människor sorteras in i grupperingar utifrån personlighetstyp, som ett sätt att bevara freden. Jag kände genast att jag ville läsa boken, för att det kändes som att det borde finnas mycket i boken som gått förlorat i filmatiseringen – men det vaaar inte så himla mycket egentligen. Boken var dock lättläst och spännande och jag är halvvägs igenom bok nummer två i triologin.
Här är min läshög:
