Mulago är ett helt enormt sjukhus. Via internationella kontoret kom jag till min handledare en timme tidigare och en annan plats än avtalat. Ingen verkade tycka att det var det minsta konstigt.

Jag ska göra min praktik inom psykiatri, vilket känns svårt och intressant och fantastiskt. Det är ju psykiatri jag vill jobba med i framtiden. Att alla patienter inte talar engelska (eller snarare, att jag inte talar luganda) blir ju dock ett ännu större problem när problemen är kognitiv/emotionella, snarare än fysiska. Men! Det är det nog värt.

Jag kommer att göra praktik tillsammans med D, en ugandisk arbetsterapeutstudent, inne på sitt andra år precis som jag. Hon verkar dock betydligt mer van vid att ha egna patienter än jag är – vilket är bra, eftersom det verkar som att hon och jag kommer att ha patienter ihop, med handledaren som någon som vi träffar mellan patienterna, rapporterar till och ja – får handledning av, bara inte på samma sätt som i Sverige. Med tanke på att det går tusen patienter på varje arbetsterapeut på sjukhuset, så känns det ändå begripligt, och som att vi faktiskt kan göra nytta även om vi inte är färdigutbildade. Men ja – det blir D som drar det tunga lasset.

Jag gick som sagt till internationella kontoret innan praktiken, och fick veta att det skulle börja en luganda-kurs samma dag. Tre lektioner, idag och kommande två dagar. Det var jag och fyra läkarstudenter från Holland, och en lärare som skrattade fantastiskt och ofta – bland annat av hur en av läkarstudenterna uttalade nze (jag heter) – “Hahaha! Du låter som ett litet barn! Småbarn kan säga så, ‘nje’, när de inte utvecklat förmågan att uttala Z. Hahaha!”. Nå – det var ett vänligt skratt, smittande och ofta återkommande.

Nze Matilda. Nva Sweden. Mbeera makerere. Ndi musawo.

Jag hann inte vara på praktiken särskilt länge idag, vi träffade bara en patient (tänkte vänta med att skriva något om patienterna tills jag har träffat många och kan uttala mig generellt). I övrigt fick jag en rundtur på sjukhusområdet, träffade massa ansvariga, åt lunch med D i personalmatsalen (jag var skeptisk till att äta “lokal mat” så snart efter min turistmageomgång, men som D sa: “this is the food you will be eating the following weeks, your stomach better get used to it!”). Maten var god, vegansk, proteinrik och kostade under sju kronor.

Apropå vegansk så sa D till handledare J att jag var vegetarian – varpå han sa att det var han också, och att han tyckte att det var ovanligt med vita som var vegetarianer! D frågade om jag var en “strict” vegetarian – vilket jag trodde betydde att inte äta kyckling/fisk – men här betyder strict vegetarian vegan! Vilken enorm skillnad från Gambia, där vegetarianskap är en mycket okänd företeelse (har skrivit om att vara vegetarian i Gambia här). Det vegetariska utbudet är stort på varenda restaurangmeny jag sett – betydligt bättre än snittet i Stockholm… Det finns även en specifikt vegetarisk restaurang, Tomato, här i Kampala, som jag ämnar söka upp någon dag. Om jag inte lever enbart på ananas resten av vistelsen. Så himla god ananas här.

 

Det blev ett ostrukturerat blogginlägg idag – det har varit en ostrukturerad dag, och jag är tämligen utmattad. Imorgon praktik från klockan nio (peppar peppar). Godnatt!