En vän skrev bra under taggen #bodyriot på twitter häromdagen. Om konstiga fenomen som att uppskatta andras mjuka kroppar men själv vilja vara platt och hård. Jag är, eller framförallt har varit där: njutit av andras mjuka magar och föraktat min egen “degklump”.

Jag tänker älska min kropp, varenda liten bit, min fina degklump som sambon kan klappa, katten kan ligga på, barnsliga vänner kan leka med, och som (peppar peppar) mina framtida barn ska växa i.

Jag tänker älska mina lår och mina tjocka anklar (ja, jag har haft ångest över mina anklar), hela mina håriga, ärrade ben som kan bära mig dit jag vill.

Det är min kropp och jag tänker älska den och visa den precis så mycket jag vill. Jag tänker ha sommarklänning och matcha det med håriga ben och armhålor. När jag får barn tänker jag amma var jag vill. Och ibland kanske jag har slöja eller pösiga kläder. För att dölja min kropp är också min rättighet – som många människor väljer att kritisera! Iden att kvinnokroppen ska vara precis LAGOM påklädd för betraktarens ögon gör mig helt vansinnig. Är man för påklädd så är man förtryckt eller frigid, är man för avklädd är man horig eller äcklig.

Jag finns inte till för att vara fägnad för era ögon. Tjoho vilken lättnad!