Idag var det dags igen. Migrationsverket och polisen skulle deportera 25 flyktingar till Afghanistan, från flyktingfängelset i Märsta. Jag och vänner åkte dit, för att förhindra, försvåra, fördyra, fördröja deportationen och visa vårt stöd för de utvisningshotade.

Det var ungefär som vanligt. Aktivister undervisade polisen om lagen. Poliser stod och hånlog. Vi stod på varsin sida avspärrningarna och blängde och ifrågasatte varandras motiv.

Någon byggde en barrikad.

Jag såg en man i arbetskläder som stod och tittade på vår barrikad. Jag gick fram mot honom.
“Vad händer?”, frågade han.
“Det är en tvångsutvisning till Afghanistan, vi försöker stoppa den.”
“Jag kommer från Afghanistan.”
Han fortsatte med att berätta att det händer ofta, många blir utvisade, en god vän till honom som bott i Sverige i åtta år. Han berättade att han inte får kontakt med dem längre.

En buss kom och verkade köra ut på andra sidan. En aktivist sprang igenom avspärrningen, sprang mot andra sidan. En polis vrålade “spreja den jäveln!”.

Någon rev sönder avspärrningen. En polis ställde sig och knöt ihop den. Jag mötte hans blick och rev sönder den på ett annat ställe. Han kom och tog mig, drog bort mig till polisbilen. “Det där var väl väldigt onödigt!”. Jag svarade att det tyckte jag inte alls. De frågade om mitt namn och jag svarade med mitt förnamn. De frågade om mitt efternamn, mitt födelsedatum och jag sa att jag inte ville svara. De verkade väldigt frustrerade och oförstående.
“Bara säg när du är född!”
“Näe, jag vill inte.”
“Har du leg?”
“Nej”
“Men säg när du är född bara, annars kommer vi bara leta igenom din väska!”
“Ja varsågoda, jag har ju inget att förlora på att det här tar lång tid”.
Där delade poliserna en blick och jag tror att de skrattade lite uppgivet också. De letade inte igenom min väska (jag hade leg där såklart).

Jag blev tagen enligt PL-13 och ivägkörd av två poliser till Upplands väsby. Vi hann med ett långt bra samtal om motiv, etik, och sånt. De verkade också tycka att det var onödigt att jag gjort som jag gjort, och jag sa att det tycker jag inte alls, vi är ju fler aktivister än vad ni är poliser och nu sitter två poliser i en bil med mig.

Jag frågade om de inte tycker att det är en hemskt jobbig arbetsuppgift detta? Föraren svarade med eftertryck
“Jo, jag tycker att det är skitjobbigt, jag tycker att det är helt fel att någon ska få sitta och bestämma vem som ska få stanna och vem som ska åka”.
Men han sa att han inte kunde tacka nej till vissa arbetsuppgifter och att han tycker att han gör mycket gott som polis också. Jag har förståelse för att en kan tänka så. Jag sa att jag önskar att poliser åtminstone skulle protestera, åtminstone skriva debattinlägg i polistidningen om att de inte vill delta i jakt på papperslösa eller tvångsdeportationer, sådär som läkare gjort om att inte få ge vård till papperslösa. Han tycktes ta det under övervägande.

De körde lite vilse.

De lämnade mig på en busstation, där jag fick vänta tio minuter.

När jag klev på bussen träffade jag dessa hjältar, Sara och Becci. De hade tyckt så synd om mig som blev bortskjutsad ensam, att de skrikit “men ta oss också!”. Jag har alltså aldrig talat med någon av dem tidigare. Poliserna ignorerade dem, så då drog Sara sönder avspärrningen. Poliserna puttade våldsamt ner henne på marken, men tog henne inte. DÅ RESTE HON SIG OCH REV SÖNDER AVSPÄRRNINGEN IGEN. Och så hade de båda blivit skjutsade till Upplands väsby, de också (men deras poliser hade inte kört vilse).

Nu är jag på väg hem och känner den där märkliga blandningen av hopplöshet och hopp, förtvivlan och gemenskap. Tack Sara och Becci. Tack alla aktivistvänner, ni som var på plats och ni som var där i hjärtat. Vi var där, vi försvårade, vi fördyrade, fördröjde. Tack.