Psykradikalism

Psykradikalism är ett nytt begrepp för mig. Jag gick på ett panelsamtal om det på Pride house och vill dela med mig av mina anteckningar. Psykradikalism handlar som jag förstått det dels om att vara öppen med sina psykiska sjukdomar och/eller funktionshinder, för att bryta stigma och fördomar. Dels om att få en gemenskap där patienter kan få stöd i det inte alltid enkla mötet med psykvården.
Väldigt bra, tycker jag!
Det finns grupper bland annat i Göteborg och Stockholm.

Här kommer några exempel på vad paneldeltagarna, från Psykradikala grupperna i Stockholm och Göteborg, berättade om sitt engagemang. Citaten är inte exakta.

“För mig som långtida aktivist inom andra områden och psykiskt sjuk, så har det varit viktigt att ta tag i detta, att få upp det på agendan, för samhället är inte anpassat och inte välvilligt inställt till oss med funktionsvariationer.”

“Mitt psykradikala engagemang började när jag slutade vara bara ledsen och började bli arg också. Jag började skriva och träffade vänner inom psykradikala kretsar. Vi måste tala om det psykiska, om svårigheter och svagheter, även inom aktivismen – vilket tyvärr inte görs så mycket, det finns en machokultur inom aktivismen”.

“Mitt psykradikala engagemang började med att jag insåg att jag på min arbetsplats var öppen som bög, men inte med min depression – och började fundera på varför, vad är det för skillnad på de utanförskapen?”

“Psykradikalism handlar om att få en gemenskap där jag kan vara hela mig. I vården kan jag inte tala om allt; jag kan tala om min aspergers och min ångest, men exempelvis inte om min aktivism”.

“Psykradikalism är för mig en ifrågasättande av den tydliga gränsen mellan sjukt och friskt: satta inte av oss sjuka, utan av andra med makt över oss”.

En mycket viktig kamp – heja psykradikala grupperna!