Jag har en – enligt svenska mått – låg inkomst. Jag tror aldrig jag fått mer än 15000 kronor netto (jag har inte jobbat heltid).

Men jag är inte fattig. Jag har råd med en stor lägenhet, god varierad mat varje dag, resor med lokaltrafiken, hobbysaker (fröer, garn och sånt). Jag har dessutom kära vänner och släktingar som förser mig med begagnade kläder titt som tätt. Jag har till och med pengar att lägga på lyxprodukter som jag prioriterar – som smartphonen som förenklar mitt liv på så många sätt, och resor.

Jag väljer bort sprit på krogen, inredningsdetaljer, nya möbler och ny dator. Jag har aldrig varit klädintresserad och jag undviker att gå in i butiker när jag inte har något ärende.

Ibland säger människor att jag förhärligar fattigdom. Jag har tänkt en del på det, eftersom det inte är vad jag vill göra. Jag menar inte att min inkomst kan räcka åt en ensamstående mamma, eller åt alla människor. Jag menar att min inkomst räcker åt MIG. Och kanske åt dig också? Eftersom ett liv med mer fritid och mindre pengar gör mig lycklig, så vill jag dela min insikt om att det går.

Såhär tänker Maja om ungefär samma frågor. Vad tänker du?