Why do you make children cry every day (och andra viktiga fraser)

IMG_0542
Idag gjorde jag och D en bedömning av en varsin patient på förmiddagen (fast i ärlighetens namn gjorde D det mesta av min också – men jag antecknade det hon översatte, ställde frågor och formulerade problemområden och behandlingsplan). Handledaren sa att mina anteckningar och min behandlingsplan var “very ok”! På eftermiddagen påbörjade vi deras behandlingar – vi hade tänkt spela spel med dem båda tillsammans, för att öva arbetsminne medmera, stimulera och engagera dem i social aktivitet, men min klient vägrade. När jag frågade om hen ville lära sig något hantverk (för det ska vi börja med nästa vecka) så sa hen dock att hen ville lära sig skriva! Så det gjorde vi – övade på alfabetet, att skriva av bokstäver, skriva några ord och hens namn. Det gick förvånansvärt bra med tanke på att vi inte har något gemensamt språk! Det känns som att det kommer att kännas betydligt lättare och mindre läskigt att träffa klienter i Sverige efter den här resan…


På hemvägen köpte jag en tunn engelska-luganda-frasbok som visade sig vara ett riktigt guldkorn. Exempelvis börjar boken med att ta upp först bokstävernas uttal, sedan pronomen, därefter släktingar och sedan den självklara kategorin “During death/sickness”, där den första frasen är “Afudde!” – Han har dött!  I stycket om presentationer får en lära sig frasen “Ssira muceere” – jag äter inte ris. Under Konversationer finns helt fristående meningar, såsom Snälla vänta på mig, jag kammar fortfarande håret (“bambi nindako, nkyasanirira nviiri zange”) och jag springer till skolan varje dag (“nziruka emisinde nga ngenda ku ssomero buli lunaku”) och min absoluta favorit: Why do you make children cry every day (“Lwaki okaabya abaana buli lunaku?”) Kort sagt så är det en fantastisk liten bok som jag tror att jag ska ha mycket nytta av.

 IMG_0544

På psykiatriska avdelningen här tas anamnes ofta upp från anhöriga snarare än patienten själv, eftersom patienterna kan vara osammanhängande, verklighetsfrånvända, eller ha olika talsvårigheter. Jag tänker mycket på delaktighet, och att fastna i roller – såsom den passiva rollen sjuk/patient. Det är absolut inget som är unikt för Uganda, men det blir så tydligt i mitt utifrånperspektiv. Eftersom jag inte förstår vad som sägs under patientsamtalen så tittar jag mycket istället – på patienten, terapeuten och de anhöriga. Jag upplever att jag ser mer än vad jag gör i motsvarande situation hemma – patientens reaktioner, blickar mellan olika parter, vem som vänder sig mot vem… Bemötande spelar så himla stor roll och det är så himla svårt (omöjligt?) att möta någon förutsättningslöst. Inför möten med patienter brukar jag vilja läsa patientens journaler noga, för att veta vad jag ska förvänta mig, för att ställa rätt frågor, för att inte göra fel. Kanske gör det att jag fortsätter bidra till att vissa delar av personen inte får komma fram, för att jag bara fortsätter på trådar som andra vårdgivare bedömt vara av vikt?

Nu är det helg, och det känns väldigt skönt. Det har varit en intensiv, lärorik vecka. I helgen planerar jag att gå på gudstjänst, vila, åka buss, se andra delar av stan (jag har rört mig inom ett väldigt litet område av en väldigt stor stad), vara ute när det är sol, kanske hitta en park att sitta i och läsa en bok.
För övrigt så har jag gästbloggat på Förbundet Sveriges Arbetsterapeuters blogg Vi får vardagen att funka.
Tulabagane enkya! (Vi ses imorgon).