Att göra datainsamling i Kampala

Så, jag har haft några dagar av datainsamling i Kampala nu, och tänkte berätta lite om hur det är.

I måndags gjorde jag en heldags-datainsamling i köpcentret Garden City. Jag samlade in 48 enkäter. Jag gick fram och frågade personer som satt på bänkar i köpcentret. Det gick till så, att jag gick fram till de som mötte min blick och/eller såg sysslolösa ut. Jag gick inte fram till sådana som såg upptagna ut, exempelvis skrev i papper, läste, hade hörlurar på sig eller såg ut att föra ett viktigt samtal. Jag gick dock fram både till sällskap och till personer som satt ensamma. Jag sa, ungefär, “hej, är du upptagen? får jag störa lite?”. Tre eller fyra personer sa att de var upptagna, femtioen sa att det var okej att jag störde. Tre personer lät mig berätta om enkäten, men deltog sedan inte (två för att de blev tvungna att gå, en gav ingen anledning – hen verkade inte ha lust).

När jag fått OK att berätta om studien så lämnar jag ut mitt följebrev (som en kan läsa här om en har lust) och visar enkäten och förklarar frågorna. Först är det några frågor om kön, sysselsättning, ålder och sånt, därefter är det en rad aktiviteter (exempelvis shopping, arbete, studier, tvätta kläder, kulturella aktiviteter). För varje aktivitet är det två frågor: utför du denna aktivitet? och vill du utföra denna aktivitet?. Jag förklarar att om en svarar ja på den första och nej på den andra (jag gör men jag vill inte)  eller nej på den första och ja på den andra (jag gör inte, men jag vill) så har en ett det vi kallar ett gap, en skillnad mellan vad en vill göra och vad en verkligen vill. Om en däremot svarar ja/ja eller nej/nej finns inga problem, då gör en ju det som en vill. Därefter förklarar jag de sista två frågorna, där de måste skriva själva. De är lite krångliga, och jag har hittills fått rätt varierande svar på dem.
Jag avslutar med att fråga typ “So, the questionnaire takes about 10-15 minutes to fill out. Would you like to participate?”, och får för det allra allra mesta ett jakande svar. Jag har verkligen fått otroligt få nej.
En oväntad kulturkrock är att deltagarna vägrar använda röda pennor. Röda pennor används bara för rättning här, det ses som strängt och lite otrevligt, om jag förstått saken rätt. Det är en smula besvärligt då jag fått med mig ganska många röda pennor (jag ger bort en penna till varje deltagare som ett litet, litet tack). Blyertspennor visste jag redan sen förra gången att det är något som här enbart används av barn…
1
De senaste två dagarna har jag ägnat åt att föra in enkäterna i kalkylark, igår rätt effektivt vid Sheraton-poolen, idag ineffektivt på balkongen hemma. Varje enkät tar cirkaungefär fem minuter att fylla i, i genomsnitt – det skiljer sig jättemycket beroende på hur mycket de har skrivit på de öppna frågorna (och hur tydligt de har skrivit). Nu är jag iallafall ikapp, och har 123 enkäter i ett prydligt (och väl backuppat) kalkylark. 300 är mitt mål, men jag börjar inse att jag förmodligen inte hinner dit. Det är väldigt utmattande med datainsamling, och nu är det dags att lämna även Garden City och hitta en ny plats att samla in – dessutom borde jag lämna Kampala och samla in på landsbygd…
SOLEN

En vecka i Sverige

Nu har jag varit hemma i nästan en vecka, och gjort praktik på Huddinge sjukhus. Vädret har ju varit löjligt deppigt med tokgrå himmel och vassa vindar, men det finns ju annat här att glädjas över: kärlek, lösgodis och påskliljor till exempel.

image

På praktiken har jag en hjälpsam och pedagogisk – och närvarande – handledare som stöttar mig i mötet med patienter och ser till att jag tänker rätt i beslut om interventioner. Det finns datoriserade journalsystem – jag slipper gå till ett annat hus för att leta upp journaler där sidor fattas och läkares handstilar är oläsliga. Jag kommer inte behöva göra något som jag inte känner mig säker på att jag klarar. De allra flesta patienterna talar mitt modersmål. Det är bra saker.

image

Bulumi – smärta

Idag lärde jag mig hur en säger smärta på luganda – “bulumi”, och det är ganska talande för dagen som varit Jag försov mig två och en halv timme och missade därmed min tur till Mukisa. Gick istället till sjukhuset och var på arbetsterapikliniken tillsammans med den amerikanska arbetsterapeuten S.

Hon hade först en patient som hade blivit överfallen och skuren med kniv – över ansiktet, bröstet, ryggen, och över ena handen så att alla extensorerna gick av. Den arbetsterapeutiska behandlingen fokuserade på handens funktion. Patienten kommer till kliniken varje vecka och gör övningar tillsammans med terapeuten, och har även övningar som hon ska göra själv varje dag, flera gånger per dag, med och utan hjälpmedel. Ett vanligt problem här är att patienterna inte gör övningarna mellan tillfällena – det är ett problem även i Sverige, men ändå i mindre skala. Men den här patienten gör sina övningar och har verkligen kommit otroligt långt på de tre månaderna sedan attacken.

Därefter gick vi till brännskadeavdelningen. Jag hade hört andra utbytesstudenter berätta om den, så jag trodde att jag var förberedd, men det var trots detta en väldigt stark upplevelse. Jag är inte så känslig för synintryck (förutom om det handlar om skadade naglar) och inte rädd för blod, men efter bara några minuter på avdelningen så var jag tvungen att sätta mig för att allting snurrade. Jag tror att det till stor del berodde på lukten, en obeskrivlig, mycket genomträngande lukt. Lägg till att det var otroligt fullt på avdelningen (män, kvinnor och barn), varmt och kvalmigt, och att folk hade väldigt allvarliga skador… Jag fick sätta mig ner flera gånger under timmarna vi var där, men undvek åtminstone att svimma.

Patienterna hade (föga förvånande) väldigt ont. Orsakerna till skadorna var också tunga – flera stycken berodde på attacker med syra, av anhöriga eller de folksamlingar som ger sig på misstänkta brottslingar – så kallad mob justice. Flera barn hade ramlat in i eldar.

Imorgon ska jag tillbaka. S sa åt mig att äta och dricka mycket både ikväll och imorgonbitti för att undvika svimningar. Hon är väldigt snäll och säger att självklart får jag gå när jag vill. Jag vill vara tydlig med att det är mitt eget val att vara här, både här som i sjukvården, här i Uganda, här på brännskadeavdelningen. Det är inte synd om mig.

Sula bulungi.

Mina första hejdån

Den här helgen var min sista helg i Kampala, och idag gick jag min sista dag på psykiatriska avdelningen. Helgen tillbringades till stor del med trevliga svenska läkarstudenten K som kom hit för en vecka sedan. I lördags var vi på hantverksmarknaden, och i söndags på en lokal marknad tillsammans med Isak. Jag har köpt bisarrt mycket tyger! Flera tyger med grönsakstryck. Hemskt glad över dem. På hantverksmarknaden köpte jag smycken, mestadels halsband av sådana där papperspärlor som jag lärde mig göra. De är otroligt billiga (några kronor styck) med tanke på hur väldigt lång tid det tar att göra bara en pärla. Såklart går det snabbare när en kan det på riktigt jämfört med mina första försök – men ÄNDÅ!

Souvenirer.

Souvenirer.

Det kändes tungt att säga hejdå till B och till patienterna och att dricka min sista kopp juice. Jag är väldigt dålig på hejdå. Det vore bra om jag kunde få lite hemlängtan nu. Jag längtar efter nära och kära såklart men i övrigt är det liksom ingenting jag saknar här. Jag är en ganska orolig och stressad människa i Sverige, och av någon anledning minskar det väldigt påtagligt när jag är någonstans med varma vindar och en lugnare vardagstakt.

Hejdå arbetsterapikontoret <3

Hejdå arbetsterapikontoret <3

Imorgon ska jag tillbaka till Mukisa foundation och se hur arbetsterapeuterna där jobbar med barn med autism. Onsdag och torsdag ska jag vara ner på arbetsterapikliniken på nya Mulago, torsdag cp-klinik som vanligt.

Avdelningsrundor och juice

Jag har varit ensam på praktiken nu i några dagar och det funkar märkligt bra. Igår och idag har jag varit med på avdelningsrundorna, vilket har varit väldigt lärorikt – jag har fått se patienter som varit för sjuka för arbetsterapi och fått höra läkarna och psykologernas resonemang. Speciellt skönt var det idag, när en sträng överläkare var här och ifrågasatte de satta diagnoserna – “vad är bevisen för att den här patienten har schizofreni….?”.

Jag skrev häromdagen att min första egna patient fått diagnosen schizofreni, vilket gjorde mig nedslagen. Idag kollade jag hens journal igen och nu står där “Ingen schizofreni – neuropsykiatriskt tillstånd??”. Jag blev väldigt glad och lättad, för det stämmer betydligt bättre överrens med min bild av patienten. Hen har också gjort stora framsteg de senaste dagarna (utan arbetsterapi – förutom instruktionerna jag gett hens familj).

Kanske är det här min sista dag på psykiatrin, vilket känns väldigt konstigt. Imorgon är det cp-klinik, på fredag ska jag hälsa på en skola för barn med funktionshinder (hoppas jag, peppar peppar osv), och nästa vecka ska jag vara på arbetsterapikliniken nere på nya Mulago (där cp-kliniken är – psykiatrin ligger i gamla Mulago). På måndag kanske jag går till psykiatrin en sista gång, vi får se. Sen åker jag hem nästa fredag. Så himla snart.

När jag skriver att jag är ensam på kliniken så menar jag bara att jag är ensam arbetsterapeut. Kära B, arbetsterapiassistent, vaktmästare och juiceförsäljare är här. Hon uppmuntrar mig när jag försovit mig (“Bra jobbat att du kom hit!”), serverar mig en stor kopp juice varje dag (och låter mig inte betala), ser till att jag får vara med på avdelningsrundan och lär mig nya ord på luganda. Jag kommer sakna B.

IMG_0840

Preventivmedel och annan magi

Jag och min handledare pratar om hur lång tid fem år (en läkarutbildning) är. Han säger att det inte är så lång tid, journalboken han håller i påbörjades för fem år sedan och han minns fortfarande patienterna i början. Jag säger att för mig känns det väldigt länge – för fem år sedan bodde jag fortfarande hemma hos min pappa och hade just blivit tillsammans med min sambo… Handledaren frågar om vi fortfarande är tillsammans, om vi planerar att gifta oss och om vi har några barn. När jag svarar nekande på den sistnämnda ser han konfunderad ut, och säger “No child? But you have been together for five years? How do you manage that?“. Jag svarar tveksamt att jo, vi använder ju preventivmedel… “Ahaaa. Here it is hard. Usually if you have been together for three years you have a child.”

Väldigt tacksam för ungdomsmottagningar, sexualupplysning och subventionerade preventivmedel för unga!

Ett brudpar och en hundraåring

IMG_0823
Jag har haft en helg med vila och ett oväntat bröllopsbesök. På lördagen åkte jag ner till köpcentret Garden city, åt en likadan frukt-frukost som för två veckor sen, och gick till ett “fitness centre” där de hade ett erbjudande om massage och tillträde till pool för 40 000 shillings – typ hundra spänn. Bra för min spända kropp och mitt trötta huvud. Jag simmade en timme, ensam i poolen, mulet men varmt, ett lätt duggregn ibland. Bredvid poolen ligger Kampalas golfbana. Jag har övervägt att börja golfa bara för att få gå runt på golfbanan, jag saknar verkligen parker här i Kampala. Skog och gräs och tystnad.
IMG_0825
På söndag hade jag och Isak sagt att vi skulle ses, men vid 14 tänkte jag att det nog inte skulle bli nåt eftersom han inte hört av sig. Vid 14:30 svarade han dock på mitt sms att han skulle hämta upp mig om en halvtimme. Så vid tre traskade jag ner och blev upplockad. I bilen berättar Isak att hans kusin gifter sig idag, och föreslår att vi ska åka dit. Jag säger att jag ju verkligen inte är klädd för bröllop – men han säger att det är lugnt, eftersom jag är vit så accepteras lite vadsomhelst. Så vi åker på bröllop! Isaks familj är muslimer, och enligt ugandisk muslimsk tradition firas bröllop i flera steg – först en fest där brudgummens familj kommer till brudens familj, presenter utdelas (inte bara till brudparet utan även mellan familjerna). På den här festen gavs bland annat rissäckar, två kor, en tupp och paraplyer. Festen firades på gårdsplanen, med drömmiga partytält med färgglada lampor a la Tove Jansson.

IMG_0838
Bruden bytte kläder minst fyra gånger. Kvinnor och män gjorde små parader/uppvisningar där de överlämnade gåvor (och dansade och mimade till musiken). Vi serverades läsk och kaffebönor (som vi åt likson som de är) och små foliekartonger med mat. Jag begrep naturligtvis ingenting av det som sas, men smittades av de många skratten, beundrade alla kläder och HATTAR (åh den som ändå levde i ett land med hattkultur!!). Jag fick hälsa på Isaks mormor som enligt uppgift är över 100 år gammal (men det är ju inte så noga med födelsedagar här, så det är ingen som vet exakt). Hon blev mycket förtjust och vi dansade lite ihop på stolen. Det tycks vara väldigt uppskattat när jag dansar, hur litet det än är.
IMG_0837
Vid åttatiden så skedde själva vigseln. Så är det inte alltid, fick jag höra – ibland tar det några dagar, en vecka mellan besöket hos brudens föräldrar (“the introduction”) och vigseln. Direkt efteråt åkte halva festen, inklusive mig, ungefär en timme för att komma till makens familj, där det skedde lite ytterligare festligheter i samma stil och mer mat serverades (som åts med fingrarna – utan möjlighet att tvätta händerna med tvål först. Min mage verkar dock ha klarat det, peppar peppar!).

Det var så himla fint att bli välkomnad på ett bröllop bara sådär. Gästfrihet är bäst.

Mpulira ebbugumu

Torsdag och CP-klinik. Idag fick jag vara med och göra ortoser/spjälor för fot och ben till en flicka med allvarliga felställningar. Det var intressant att se – och det är lite skönt som omväxling att arbeta med S, den amerikanska arbetsterapeuten, som inte heller pratar speciellt mycket Luganda. I övrigt fick jag göra pilatesboll-övningarna med ett barn med downs syndrom, ställa två barn i ståställningen, och se ett buk-bråck för första gången. Idag var det mer skratt än gråt på kliniken!

I övrig har det hänt en del på ”vanliga” praktiken de senaste dagarna– jag tog själv intiativ till att göra en bedömning av en patient helt ensamt, vilket jag skrev om häromdagen, och har även behandlat patienten ensam. Jag bad min handledare att träffa patienten idag när jag är borta, också för att se om hen agerar annorlunda mot en svart arbetsterapeut (hen pratar nämligen mycket mindre med mig än med familjen – jag undrar om det beror på att jag är vit, kvinna, arbetsterapeut eller bara allmänt läskig?). Någon sekund senare insåg jag att jag bett min handledare att göra något – vilket ju känns lite ombytta roller – men han tog det bra.

Under lunchen igår nämnde min handledare i förbigående att den sista veckan av min praktik kommer han att vara borta. Hoppsan. D kommer också ha slutat då. Om det skulle hänt i Sverige (vilket det såklart aldrig skulle) så hade jag nog blivit himla nervös, men här kändes det – helt okej. Min handledare kommer vara borta min sista praktikvecka. Det löser sig! Jag kommer dock inte att vara kvar på psykiatrin alldeles ensam (tänker jag nu iallafall), så idag har jag frågat på arbetsterapikliniken nere på Nya Mulago om jag får vara där någon extra dag, vilket jag fick okej på, och så hoppas jag på ett studiebesök på en skola för funktionsnedsatta barn. Det löser sig.

En sak som är farlig här är att jämföra vad saker kostar. Igårkväll hade jag huvudvärk och ville inte gå ut för att skaffa mat – så jag beställde från en indisk restaurang. Det kostade 75 svenska kronor, för en paneer butter masala, naan, läsk och hemkörning. Tokbilligt med svenska mått mätt men här är det en förmögenhet. 10 luncher på sjukhuset! 75 (!!) chapatis! Men jag är glad att jag satsade denna förmögenhet, det var väldigt god mat och speciellt med tanke på att den räckte även till lunch idag så var det ju verkligen inte dyrt. Egentligen.


Jag har haft fortsatt huvudvärk idag, knaprar ipren och häller i mig tusen liter vatten. Det är väldigt varmt nu, det vore fint med ett regn. Ikväll tänkte jag gå på bio här i huset, det är nämligen rabatt-kväll på biografen och de visar Veronica Mars-filmen. 10 000 Ugandiska shillings = 20 chapati. Det får det vara värt.

Siiba bulungi (ha en trevlig dag)!
(Åh, och rubriken betyder: jag är varm!)