Etikettarkiv: krönika

Krönika i Arbetsterapeuten: en hyllning till mobilen

Postat av
3

Krönika i Arbetsterapeuten nr 7 2015.

En hyllning till mobilen

På den afrikanska arbetsterapeutföreningen OTARGs kongress i somras presenterades ett forskningsprojekt som undersökt hur strokedrabbade ugandier upplevde användandet av mobiltelefoner i sitt dagliga liv. Deltagarna beskrev mobilen som en livlina: en förlängning av kroppen som möjliggjorde aktivitet och delaktighet. Deltagarna hade berättat att de använder telefonerna för att skapa struktur i aktiviteter och att de upplevde att användandet gjorde det möjligt för dem att kommunicera och vara produktiva. Mobilen fungerade också som motivator och inspiration.

Jag fick rysningar under presentationen för att jag kände igen deltagarnas erfarenheter av mobilanvändande så mycket både från mitt eget liv, och från det mina patienter inom barn- och ungdomspsykiatrin berättar om sitt mobilanvändande. Jag jobbar med kognitivt stöd, och många insatser blir just med hjälp av barnens telefoner. Barnet som vill klara morgonrutinen med mindre tjat från föräldrarna laddar ner appen any.do och använder en upprepande att-göra-lista. Barnet som vill få bättre koll på vad som händer i veckan börjar använda google-kalender, och vi synkar den med föräldrarnas telefoner så att de också kan lägga in händelser. Tonåringen som inser att hen har svårt att låta bli att kolla notifikationer när hen ska plugga, men behöver mobilen som musikspelare i samma situationer, laddar ner appen freedom som stänger av nätuppkoppling och hindrar notifikationer från appar under en bestämd tidsperiod. Många av barnen använder dessutom mobilen som avkoppling och avskärmning – någonting väldigt viktigt för människor med nedsatt förmåga att filtrera intryck.

Och jag själv – jag skulle knappt klara en arbetsvecka utan trello, där jag samlar mina att-göra-listor: sånt som måste göras idag, sånt som ska göras snart, och sånt som jag borde göra när jag får tid. Mobilen är ett fantastiskt verktyg, och alldeles för ofta baktalat och nedvärderat som något som gör oss asociala och distraherade. Mobilen kan vara ett sätt att möjliggöra aktivitet och delaktighet – det visar både ugandisk forskning och svensk klinisk evidens!

Krönika i Arbetsterapeuten: Punk om vilja och verklighet

Postat av
Svara

Krönika i Arbetsterapeuten nr 4 2015.

Punk om vilja och verklighet

Jag satt på balkongen i Uganda, tog en paus i examensarbetet och kollade facebook. En vän delade en länk om vinnarna i årets finska melodifestival: Pertti Kurikan Nimipäivät, ett punkband bestående av fyra män med utvecklingsstörning. Deras låt heter Aina mun pitää, vilket betyder “jag måste alltid”, och handlar om vad de vill och vad de måste göra. 

Låten börjar såhär: 

Jag måste alltid städa, jag måste alltid diska, jag måste alltid jobba, jag måste alltid gå till doktorn
Jag får inte gå till datorn, jag får inte titta på TV, jag får inte träffa mina vänner 

Jag insåg att låten handlade om aktivitetsgap: precis det som jag var i Uganda för att studera. Aktivitetsgap är när det finns en skillnad mellan vad en vill göra och vad en faktiskt gör, och det kan mätas med ett instrument som utvecklats i Sverige. Mitt examensarbete gick ut på att testa instrumentet på Ugandisk normalbefolkning, och jämföra resultaten med resultat från en svensk normalbefolkningsstudie. 

I uppsatsen jämförde jag de fyra aktiviteterna som störst del av deltagarna i Uganda och Sverige angav att de har ett aktivitetsgap i. Den enda gemensamma aktiviteten var hobbyer. Tjugo procent av deltagarna i Sverige, och trettiofem i Uganda, angav att de hade gap i aktiviteten hobbyer. 

En vanlig missuppfattning om arbetsterapi är att det bara handlar om att få människor i arbete, i värsta fall oberoende av vad klienten i fråga själv önskar. Den här sista våren på utbildningen har fått mig att reflektera över vikten av att vi inte själva fastnar i att bara möjliggöra arbete eller självständighet i p-ADL. Hobbyer är en otroligt viktig aktivitet i det dagliga livet – i Uganda, i Finland och i Sverige. 

Som Pertti Kurikan Nimipäivät sjunger: 

Jag måste alltid vara hemma, jag måste alltid göra hushållssysslor, jag måste alltid äta nyttigt
Jag måste alltid dricka, jag får inte äta godis, dricka läsk, jag får inte ens dricka alkohol

Jag tror att det är en av de viktigaste sakerna jag tar med mig från hela utbildningen.

Krönika i Arbetsterapeuten: alla arbetsterapeuter är inte normfungerande

Postat av
Svara

wpid-wp-1422754783394.jpeg wpid-wp-1422754776934.jpeg

Jag har skrivit ännu en krönika till tidskriften Arbetsterapeuten, den här gången om funktionsnormen som tyvärr är stark även på arbetsterapiutbildningen, där en skulle kunna tänka sig att medvetenheten borde vara hög. Jag fick vara med på framsidan, minsann. Här är krönikan:

En skev bild av verkligheten
Under mina fem avklarade terminer på arbetsterapeutprogrammet är det något som överraskat och skavt i mig: otillgängligheten. Hur kan ett program utformat och lett av arbetsterapeuter inte vara bättre anpassat för olika funktionsuppsättningar?

Som funktionsvarierad student är all anpassning upp till studenten själv att driva fram, och även om en fått ett intyg på anpassningar en behöver så är detta något som varje kursansvarig kan välja att neka. Föreläsningarnas tilltal är generellt utestängande – det finns en föreställning om att det inte finns någon i rummet som är en sån som vi pratar om. Vi arbetsterapeuter är några helt andra än patienterna – de funktionsvarierade och sjuka som vi måste lära oss att förstå.

Ett konkret exempel är att studenterna ofta förväntas utföra kognitiva test på varandra, som om det vore helt okomplicerat. Test av arbetsminne är för personer med neuropsykiatriska funktionsvariationer mycket utmattande, och dessutom utlämnande inför klasskamraterna. Det finns såklart ett värde i att ha varit med om att själv bli testad – men dessa studenter har sannolikt genomgått neuropsykiatriska utredningar som är betydligt mer utförliga än exempelvis MoCa. De vet redan hur det känns att vara patienten.

Föreläsningarna är långa och sällan berättar föreläsarna i förväg när rasterna ska vara, vilket kan vara en onödig stress speciellt för personer på autismspektrat. Vi ser på video- klipp utan textning, vilket är otillgängligt för personer med hörselnedsättning. En gång hade vi en föreläsare i rullstol – när lektionen började fick vi byta från det planerade klassrummet för att föreläsaren inte kunde komma in.

Att alla arbetsterapeuter är normfungerande är en föreställning som inte stämmer. Vi funktionsvarierade och sjuka finns i klassrummet och i personalrummet. Vi är inte bara patienter, vi är era studenter och era kolleger. Se till att anpassa för oss också.
Som arbetsterapeuter borde vi verkligen kunna det här.