Tankar på pendeltåget hem från min tredje blockad:
Att baka bullar med plusfarmor och plocka bär med morföräldrarna är nog det bästa sättet i världen att hantera den förbannade tiden innan en blockad.
En polis välte över mig vid konfrontationen, och skrattade medan han låg ovanpå mig.
Denna gång orkade jag inte tala med, vara trevlig med, lära känna poliserna. Det blir värre då. Jag orkade inte. Kanske nästa gång.
Jag pratade i telefon med en av de tre som skulle bli deporterade från Märsta. Han hade skrivit på papper med medgivande om att återvända, men berättade att de två som skulle deporteras med honom var äldre som inte ville. Han tackade för det vi gjorde.
Fika är värt.
Polisen som verkade tycka att vi var otacksamma som inte litade på dem när de ju FAKTISKT SA SANNINGEN NU typ.
Nya och gamla vänner och kramar, det är så väldigt värdefullt. Jakob som kom och kramade mig länge länge när jag pratat med personen som skulle deporteras. Gemenskapen med människor en inte träffat förr.
40 personer deporterades från Flen.
Ada som var där med sin rullator med plakat på. Lennart som åkt 40 mil för att vara med. Liv som trots sjukdom tog hand om nattningen av tre barn för att Nils skulle kunna vara med. Förebilder.
Tanken: Snart skickas de. Till ett land som de arbetat så hårt för att fly. För att någon bedömt att deras skäl att fly inte var trovärdiga eller tillräckliga. Tanken: vad skulle få mig att lämna allt jag känner?
Jag har ont i ryggen efter att polisen låg på mig.
No borders, no nations, stop deportations.
Polisen som sa “så länge vi inte skickar hundar på er…” (underförstått: så är vi schyssta… typ).
Polisen som kroppsvisiterade och rotade i väskor på dem som skulle in i avspärrade området.
Polisen i Flen som verkar helt vansinnig.
Vi var riktigt många. Jag fick hopp. Det räckte inte.
