Tisdag, 21:30: Min telefon ringer. Det är den unga kvinnan M. Vi är ytligt bekanta, har setts typ tre gånger. Hon visste inte att det var mig hon ringde, hon hade ett nummer med namnet “blockad” sparad i sin mobil, och hon är desperat.
Hennes vän, vi kan kalla honom E, sitter på Märstaförvaret och ska utvisas nästa morgon. Han har nyss fyllt 18 år och är rädd och ledsen. Han vill inte stoppa utvisningen, men han får panikångestattacker och vill ha sällskap från M. Förvarspersonalen har gått med på att släppa in henne trots att det inte är besökstid.
Men M har inget sätt att ta sig till Märstaförvaret tur-och-retur en tisdagnatt. Hon har frågat alla hon känner med körkort och alla har ursäkter.
Så hon ringer numret som står under “blockad”. Och kommer till mig.
Jag har egentligen inget hopp om att någon ska kasta sig ur bekvämligheten, men skriver ett nödrop på twitter och facebook, och skickar dessutom det till den enda med bil & körkort jag känner som är online på facebookchatten.
Och han svarar:
“Typ nu? Jag har lite grejer jag måste få ur bilen isf.”
En halvtimme senare åker han och hämtar upp en tjej han aldrig träffat och tar henne till Märstaförvaret. Han väntar medan hon är där. Han kommer hem klockan fyra.
Människor som dessa. M och A. Som offrar sin tisdagsnatt, sin sömn, sin bekvämlighet, med en kvarts varsel. Som åker ut och tröstar en pojke som ska utvisas.
Förvarspersonalen som gjorde ett undantag.
Jag får se så oändligt mycket godhet och medmänsklighet sedan jag började engagera mig. Det finns så många historier som dessa. Det ger så mycket hopp, så mycket energi. Världen är ful och ond, och vacker och god, allt samtidigt, och vi är här tillsammans. Jag är så tacksam för det!