Idag åkte jag och Isak på utflykt till Entebbe, en grannstad (förorterna har vuxit ihop – det finns inget obebyggt område mellan Kampala och Entebbe, utan gränsen går mellan två stadsdelar). Vi åt på en liten lokal restaurang någonstans i mitten, jag åt rollex. Det är fint, det var absolut inget problem att jag gick till chapati-ståndet utanför restaurangen och beställde mat därifrån och sedan åt vid deras bord. Restaurangen hade jordstampat golv och halva plåtväggar. En av gästerna blev lite upprörd för att jag inte åt den “riktiga” lokala maten, men han nöjde sig när jag sa att jag åt den maten varje dag som lunch på sjukhuset, och att jag speciellt uppskattar matoken (en potatismosliknande rätt gjord på matbanan). Det kändes ungefär som när jag på marknaden igår sa att jag kände igen ett slags bär som används i matlagning i Gambia också – Isak och hans bror såg skeptiska ut – tills jag sa “You use them in food, they’re kinda sour?” och Isaks bror höjde på ögonbrynen och sa “I guess you _do_ know them!”. Jag tycker mycket om de där små sakerna som ger mycket respekt – som att svara “wanjee?” (“ja, vad är det?”, fast artigt) när någon säger “muzungu!” (“vit person”). 

Hursomhelst, vi var på väg till Entebbes zoo (eller egentligen: Uganda Wildlife Education Centre), som ett är ett fint zoo med bra bevara-arter-tänk och relativt bra inhägnader. Där fanns hur mycket apor som helst, en lös kamel, en lös elefant, giraffer, slöa lejon, och pärlhönor som hälsade till Marita. Där fanns också lite växter, såsom physalis, och så fick jag se Victoriasjön. Åh vatten <3

Efter zootur och en stund på stranden åkte vi förbi Isaks föräldrar, som bor i en förort till Kampala. Där var det bykänsla, med strömavbrott, tusen människor som vill hälsa och barn som börjar gråta för att jag är vit. Jag fick äntligen tag på en majskolv och smakade på grillad matbanan. Gott!

En finfin söndag. Imorgon praktik igen. Sula bulungi!