I söndags var jag på en sammankomst på Alsike Kloster som sedan 1989 är en fristad för flyktingar i nöd och en Guds rikes ambassad.

Vi talade bland annat om just fristäder: att det bara finns Alsike och att det behövs många fler – om kyrkans RÄTT gentemot staten att ge fristad. Om alla människor de träffar som inte ges asyl trots fruktansvärda öden – och att kvinnors anledningar att fly inte räknas in under kriteriet skyddsbehov. Om att migrationsverkets formulär för att fråga ut barn fullständigt saknar barnperspektiv.

Det finns ett fristadsdokument som utarbetades av polis och kyrka 93-94. Om någon vet hur man kan få läsa det dokumentet – säg gärna till!!

Fristäder måste vara välsignade av en högt uppsatt i det samfund det tillhör. På fristadens område ska då polisen inte komma och hämta flyktingarna. De senaste 20 åren har systrarna på Alsike och Uppsalapolisen haft en bra relation.
En fristad är bättre för flyktingar att bo i än att leva gömda. Tryggheten blir större och i en fristad finns andra vuxna, vilket är en stor tillgång. Exempelvis kan barnen finna det lättare att berätta om sina trauman för en vuxen som inte är de egna föräldrarna, som ju ofta själva är i kris.

Vi behöver fler fristäder!
Och, som en av systrarna sa, vi behöver sprida insikten att det finns ett brott mellan den kristna tron och vårt svenska sätt att leva.