Niceville och raseriet

I fredags såg jag Niceville (The help) som handlar om 60talets raslagar i USA och det civila motstånd som till slut fick slut på dem. Men inte om Martin Luther King och upproren, utan ett bokprojekt som en ung vit journalist skriver – med svarta hushållerskors berättelser.

Jag blir sådär riktigt vansinnigt arg av att se den. För att det fortfarande pågår. Den här bilden av att människor är olika. Att vi har olika rätt till välfärd, trygghet, mat för dagen – beroende på om vi har medborgarskap eller inte. Jag, mitt jag, den som tittar ut genom mina ögon, kunde lika gärna fötts i Etiopien, Kina eller Lettland. HUR kan folk inte förstå det? HUR kan jag ha ett värde i mig själv, som person, oavsett handlingar, som en papperslös romsk kvinna eller gambier inte har? HUUUR?

Varför skulle jag ha rätt att leva ett tryggt liv utan att försöka förbättra världen, när människor tvingas riskera sina liv för att få grundläggande rättigheter?
Jag förstår det inte.

Egentligen är det ju enkelt. Som Stephane Hessel skrev i Säg ifrån:

“De principer som framställs i den allmänna deklararationen om de mänskliga rättigheterna från 1948 bör omfatta alla. Saknar någon dessa rättigheter – visa medkänsla, men framförallt, hjälp honom att skaffa dem!”

Ändå är det så väldigt, väldigt svårt.

Se – eller läs – Niceville. Den har väldigt mycket mer än raseri, men det var det som jag inspirerades att skriva om.