Så – nu har jag varit en och en halv dag i Kampala. Det känns som betydligt mer! Efter att ha postat blogginlägget igår så sov jag några timmar på Edge house. Därefter promenerade jag ner till köpcentret Ham towers  som ligger precis utanför universitetsgrindarna. En måste dock passera en av de stora, galet trafikerade gatorna för att komma dit. Jag frågade en person – “Hur går en över? Finns det något övergångsställe?” – och fick till svar “No, it works, just be steady, you can cross”. Jag stod en stund och försökte be steady, men till slut gick jag fram till en kvinna och frågade om hon skulle gå över och om jag fick gå med henne. Hon tog mig i handen och ledde mig över. Jag har fortsatt med den taktiken när jag ska gå över stora gator, men känner att snart kommer jag nog vara mer steady. Jag åt frukost-lunch-pizza och drack kaffe.

Det hade blivit strul med mitt boende, som jag skrev här hade jag blivit lovad ett enkelrum men personen som bodde i “mitt” rum hade bestämt sig dagen innan jag kom att stanna i 10 dagar till. Men fantastiska Lucy på Edge fixade studentpris på ett helt bisarrt fint rum (egen toalett och dusch – och balkong!) högst upp i köpcentret Ham towers. Världens tursammaste otur!

På de få timmar jag var på Edge house igår hann jag träffa flera fantastiskt snälla och omhändertagande utbytesstudenter från Sverige, Australien, USA och Belgien. Jag hängde med dem till en craft market. Det fanns väldigt mycket fina grejer, mer och mindre turistigt hantverk. Jag planerar att återkomma. Promenerade hem därifrån tillsammans med två mycket trevliga fysioterapeutstudenter från KI, som också bloggar från sin resa. Flyttade över till nya boendet, och tillbringade kvällen där.

Universitetsområdet från min balkong

Kampala har en fuktig värme som skiljer sig väldigt från den torra värmen jag är van vid från Gambia. Det har kommit två små regnskurar, och inatt en ordentlig åskskur. Jag tycker om det. Jag tycker om himlen, solen, den röda sanden, att det blåser, att det är kulligt.

På universitetsområdet

Återigen en jämförelse med Gambia: folk är mycket mindre på, jag får mycket färre frågor och kommentarer, och om en tackar nej (exempelvis till att åka motorcykeltaxi) så respekterar de det genast. Jag har förvisso ingen erfarenhet av hur det är i Gambias universitetsområden, jag har mest levt byliv där, men utifrån vad jag sett är det en väldigt tydlig skillnad. Jag känner mig inte särskilt annorlunda när jag promenerar på gatorna i Kampala, lite vilse och osäker såklart, men på ungefär samma sätt som jag tror att jag skulle göra ensam i Paris eller New york. I Gambia känner jag mig betydligt mer som en främling, trots att jag varit där en hel del.

Idag har jag packat upp mitt bagage, och därefter promenerat ner mot de stora gatorna i jakt på ett ugandiskt simkort. Jag tycker fortfarande att det är sjukt obehagligt att gå över gatan, så det blev lite slumpmässigt – jag gick den vägen där det var lättast att korsa.

Jag köpte dagstidningen Daily Monitor, som jag fått tips om är fristående och bra, speciellt söndagsupplagan. Jag satte mig på en billig restaurang med utsikt över en liten gata, åt lunch och läste tidningen. Där stod en hel del om antigay-lagarna – nästan uteslutande ur vinkeln att det är en maktkamp mellan väst och Uganda. Vad är viktigast – bistånd eller självständighet? Det fanns också ett intressant reportage om hur det går till att skaffa ugandiskt pass, en stor intervju om två ugandiska artister som gift sig (de svarade intressant nog helt olika på vissa frågor – exempelvis hade mannen planerat bröllopet i 2 1/2 år och kvinnan bara i ett halvår, och de hade spenderat helt olika summor på bröllopet). Tidningen innehöll också tips om hur en kan hjälpa sina barn med morgonrutiner (en mamma hade gjort ett laminerat bildschema till sin lättdistraherade son – arbetsterapeutstudenten jublar!), och intervjuer med en student som säljer chapati och en servitris som beskriver sin dag. En läsvärd tidning helt enkelt, en ny vinkel av landet. Åh – och dessutom innehöll den en krönika från en ugandier som bor utomlands och som skrev ungefär “Ni skämmer ut mig med de nya lagarna – jag hade precis börjat slippa prata om Idi Amin och nu måste jag hela tiden prata om minikjolar hela tiden, sluta!”.

Jag fortsatte min promenad, hittade ett simkort, fick manikyr + pedikyr på en  liten gata – bredvid mig satt en medelålders man i kostym och fick samma behandling som jag (fast utan nagellack). Det var mycket trevligt. Därefter tog jag en minibuss tillbaka till Wandegeya, den stora rondellen i närheten och fick sällskap till universitetsområdet med en trevlig ung kvinna som arbetar i supermarketen i huset där jag bor. Nu är jag hemma – har skrivit ett   toklångt blogginlägg och planerar att gå ner och handla vatten, galgar och kaffe. Får se vad som händer ikväll – imorgon börjar praktiken!