Idag kom jag till praktiken och fick veta att min handledare inte skulle komma idag. D var inte heller där – arbetsterapeutassistenten B kommenterade det med ”either she will come, or she will not come”. Handledaren hade hälsat att jag skulle fortsätta med min patient. Innan jag hann göra det knackade det dock på dörren, och där stod en treåring med familj. Treåringen hade varit fått remiss till öppenpsykiatrin för bedömning men väl framme fått höra att idag tar öppenpsykiatrin inte emot barn. En av skötarna tog ner dem till oss på arbetsterapin, och jag hörde mig själv säga att jag kunde göra en bedömning. Det gjorde jag också, och därefter gick jag upp till öppenpsyk och lyckades få till ett läkarbesök för familjen samma dag ändå.

När de var klara kom de ner till mig en sväng till och berättade att de fått tid för speech therapy – om två månader. Jag gav dem lite tips om språkinlärning utifrån mina mycket, mycket små kunskaper – att härma barnets ljud, leka mycket, prata mycket, benämna saker… Det är klart att det hade varit bättre om en riktigt kunnig person hade kunnat ge dem tips, men nu fanns det faktiskt inte någon sådan tillgänglig. Jag hörde den amerikanska arbetsterapeuten S resonera på samma sätt igår om ortoserna hon gjorde för ben och fötter – hon har inte mycket erfarenhet av det och i USA är det sjukgymnasterna som gör det, men om hon inte gör det här så gör ingen det. Det får mig att våga mer, men det är väldigt tungt att se bristen på resurser och patienternas behov. Å andra sidan tyngdes jag av samma saker när jag gjorde praktik på ett äldreboende i Stockholm i höstas…

Det var en tung dag på praktiken visst. Jag träffade ”min” patient och det visade sig att hen fått diagnosen schizofren, vilket förvisso är en helt annan diagnos här än i Sverige men ändå känns (för mig) helt fel. Nästan alla inlagda på våra avdelningar får diagnosen schizofren och/eller psykos. ”Psykoserna” kan också se annorlunda ut än de diagnoskriterier vi följer i Sverige – det verkar mest handla om att personer betett sig på ett sätt som bryter mot konventioner än att de faktiskt haft förändrad verklighetsuppfattning (även om det finns sådana patienter också såklart). Äsch, jag är ingen psykiater så jag borde inte uttala mig om detta, men jag har väldigt svårt att tro att antipsykotiska läkemedel ska hjälpa min patient… Jag gav vårdnadshavarna instruktioner om att fortsätta läsa, öva tal och att gå på promenader så ofta som de orkar, och sen gick jag hem.

Jag är fortfarande lite huvudvärkig, jag nyser och känner mig rätt utmattad. Det blir bra med helg nu. Det är fortfarande väldigt varmt. Jag har bara två veckor kvar. Bara en vecka kvar på psykiatrin. Tiden går så himla snabbt.

Både igår och idag har bilister vinkat mig över gatan (när de krypkör över övergångsstället, nån halvmeter bakom bilen framför). Det har jag annars bara sett folk göra för barn. Det känns fint på något sätt.

Några gånger har jag lyssnat på Godmorgon världen på väg till och från praktiken, med mina stora gula hörlurar (nästan ingen har hörlurar här, och om de har det så är det den lilla in-ear-varianten, så jag sticker ut, men det gör jag ju ändå). Idag hade programmen tagit slut när jag skulle gå hem, så jag lyssnade på P3s vetenskapshumorprogram Institutet. Det ledde till att jag var en vit person som gick ensam med stora konstiga hörlurar och dessutom fnissade högt för mig själv… Nå ja, jag bjuder på det.

Sådana här listor på egenskaper utifrån bokstäverna i ens namn minns jag att vi gjorde i grundskolan… 🙂

Sula bulungi.