Why do you make children cry every day (och andra viktiga fraser)

IMG_0542
Idag gjorde jag och D en bedömning av en varsin patient på förmiddagen (fast i ärlighetens namn gjorde D det mesta av min också – men jag antecknade det hon översatte, ställde frågor och formulerade problemområden och behandlingsplan). Handledaren sa att mina anteckningar och min behandlingsplan var “very ok”! På eftermiddagen påbörjade vi deras behandlingar – vi hade tänkt spela spel med dem båda tillsammans, för att öva arbetsminne medmera, stimulera och engagera dem i social aktivitet, men min klient vägrade. När jag frågade om hen ville lära sig något hantverk (för det ska vi börja med nästa vecka) så sa hen dock att hen ville lära sig skriva! Så det gjorde vi – övade på alfabetet, att skriva av bokstäver, skriva några ord och hens namn. Det gick förvånansvärt bra med tanke på att vi inte har något gemensamt språk! Det känns som att det kommer att kännas betydligt lättare och mindre läskigt att träffa klienter i Sverige efter den här resan…


På hemvägen köpte jag en tunn engelska-luganda-frasbok som visade sig vara ett riktigt guldkorn. Exempelvis börjar boken med att ta upp först bokstävernas uttal, sedan pronomen, därefter släktingar och sedan den självklara kategorin “During death/sickness”, där den första frasen är “Afudde!” – Han har dött!  I stycket om presentationer får en lära sig frasen “Ssira muceere” – jag äter inte ris. Under Konversationer finns helt fristående meningar, såsom Snälla vänta på mig, jag kammar fortfarande håret (“bambi nindako, nkyasanirira nviiri zange”) och jag springer till skolan varje dag (“nziruka emisinde nga ngenda ku ssomero buli lunaku”) och min absoluta favorit: Why do you make children cry every day (“Lwaki okaabya abaana buli lunaku?”) Kort sagt så är det en fantastisk liten bok som jag tror att jag ska ha mycket nytta av.

 IMG_0544

På psykiatriska avdelningen här tas anamnes ofta upp från anhöriga snarare än patienten själv, eftersom patienterna kan vara osammanhängande, verklighetsfrånvända, eller ha olika talsvårigheter. Jag tänker mycket på delaktighet, och att fastna i roller – såsom den passiva rollen sjuk/patient. Det är absolut inget som är unikt för Uganda, men det blir så tydligt i mitt utifrånperspektiv. Eftersom jag inte förstår vad som sägs under patientsamtalen så tittar jag mycket istället – på patienten, terapeuten och de anhöriga. Jag upplever att jag ser mer än vad jag gör i motsvarande situation hemma – patientens reaktioner, blickar mellan olika parter, vem som vänder sig mot vem… Bemötande spelar så himla stor roll och det är så himla svårt (omöjligt?) att möta någon förutsättningslöst. Inför möten med patienter brukar jag vilja läsa patientens journaler noga, för att veta vad jag ska förvänta mig, för att ställa rätt frågor, för att inte göra fel. Kanske gör det att jag fortsätter bidra till att vissa delar av personen inte får komma fram, för att jag bara fortsätter på trådar som andra vårdgivare bedömt vara av vikt?

Nu är det helg, och det känns väldigt skönt. Det har varit en intensiv, lärorik vecka. I helgen planerar jag att gå på gudstjänst, vila, åka buss, se andra delar av stan (jag har rört mig inom ett väldigt litet område av en väldigt stor stad), vara ute när det är sol, kanske hitta en park att sitta i och läsa en bok.
För övrigt så har jag gästbloggat på Förbundet Sveriges Arbetsterapeuters blogg Vi får vardagen att funka.
Tulabagane enkya! (Vi ses imorgon).

Praktik på barnkliniken

Den tredje dagens praktik tillbringade jag på Arbetsterapiklinikens mottagning för barn med CP-skada. Den tog plats i ett litet rum med plastmadrasser, där tre arbetsterapeuter satt med varsitt barn och vårdhavare. Barnen hade väldigt olika nivåer av funktionsnedsättning, och dagen var full av såväl hjärtskärande gråt som glittrande skratt. Varje barn fick lång tid med sin arbetsterapeut, och det gjordes övningar av olika slag för att ta ut rörelsen i varje led för att förhindra felställningar. Med pilatesbollar, dynor, gåbord, ståställningar och leksaker övades balans, muskler och reaktioner på rörelse.

Jag fick arbeta tillsammans med en (färdig) arbetsterapeut idag, vilket gav lite inblick i hur det kan vara att gå med handledare här. Jag fick många svåra och otippade medicinska frågor (men det var okej att jag inte alltid kunde svara).

Jag börjar uppfatta lite fler ord på luganda, vilket känns roligt. Idag var sista lugandalektionen – jag vill ha mer! En intressant sak med luganda apropå vård är att det finns bara ett ord för alla sorters vårdgivare – sjuksköterskor, läkare, arbetsterapeuter och tandläkare heter musawo, och även jag som student räknas som sådan.

Dagen bjöd på väldigt starka upplevelser, både jobbiga och otroligt positiva. Jag hade (minst) ett patientmöte idag som jag tror att jag kommer minnas i hela mitt liv. Lek kan verkligen vara ett fantastiskt verktyg för re- och habilitering. Jag har lärt mig mycket – om rörelseomfång och CP, hur pilatesbollar kan användas för träning inom många områden (med små barn!), att malaria är en vanlig orsak till CP i Uganda och att boll heter akapiira på luganda.

Nu: sula bulungi (godnatt).

Förberedelser

Nu är det ynka 9 dagar kvar innan avresa, det känns helt overkligt. Jag tänkte dela lite av mina förberedelser.

Resa
Flygresan kostar 5500 kronor TOR och tar 13 timmar inklusive tvåtimmarspaus i Istanbul. Jag åker med Turkish Airlines.

Boende
Jag har fått höra att Edge house är bästa boendet, ett vandrarhem som drivs av studenter och ligger toknära sjukhuset. Hade denna spännande mailkonversation:
Jag: “Hej! Jag skulle vilja boka ett enkelrum.”
Edge-personal: “Tyvärr, enkelrummen är slut. Vill du boka säng i dubbel- eller fyrbäddsrum?”
Jag: “Typiskt. Går det att betala dubbelt och hyra ett dubbelrum ensam?”
Edge-personal: “Nej, det går inte, men jag bokar ett enkelrum åt dig.”

Efter några fler mail verkar det nu som att jag får ett enkelrum, väldigt bra! Slutsatsen är väl att det kan vara värt att vara en jobbig kund.

Kläder
Jag har läst och hört att den mest korrekta klädseln för kvinnor i Uganda är långkjol. Jag älskar kjolar men har mest långkjolar i ylle, så jag gick till Röda Korsets outlet i Skärholmen och köpte fem fina långkjolar och en långärmad tunn tröja. Totalsumma: 80 kronor. Jag älskar röda korsets outlet. Köpte också ett par enkla men täckande och bekväma skor att ha på praktiken.

Vaccin
Jag var redan vaccinerad mot gula febern, hepatit A & B och tuberkulos, så jag behövde bara ta en spruta mot tyfoid och få malariatabletter. Jag får hemska biverkningar av Lariam (varning varning, se till att testa om ni tål dem -innan- ni åker, biverkningarna håller i sig länge och jag fick biverkningar i år trots att jag inte fick det för fem år sedan) så jag äter de dyrare Malarone.

Språk & kultur & kontakter
Jag har som mål att åtminstone kunna säga hej (Gyebale), tack (Webale) och förlåt (Nsonyiwa) på luganda innan jag åker. Jag har läst om kulturkrockar att undvika och andra studenters reseberättelser. The Eye Magazine har massor av information om boenden, matställen och saker som händer.

Förmodligen det bästa jag gjort förberedelsemässigt är att ha efterlyst kontakter på facebook och twitter. Jag har fått sån himla god hjälp! Häromveckan lunchade jag med en vän till en twittervän, som har familj i Uganda och hade tusen goda råd och tips om saker att göra. Så otroligt värdefullt. Från två andra kontakter har jag fått saker att ta med mig till deras vänner i Uganda, vilket ju gör att jag *måste* träffa dem – jättebra!

9 dagar kvar som sagt. Knäppt.

Praktik i Uganda

Den 28 februari åker jag till Uganda!

Jag ska göra 5 veckors praktik inom arbetsterapi på  universitetssjukhuset i Kampala. Om jag får tid och energi över skulle jag vilja besöka funktionshindersorganisationer och aktivister, lära mig lite luganda, och allmänt uppleva östafrikansk storstad. Jag har ambitionen att blogga flitigt.

Om nån har tips på folk jag borde träffa, mat jag borde äta eller saker jag borde se, så får ni jättegärna höra av er!