Åttonde mars i Kampala. Jag började dagen med att gå på gudstjänst – min handledare skulle predika utifrån temat mental ohälsa på sjundedagsadventisternas gudstjänst på Makerere. Jag har aldrig varit på gudstjänst hos sjundedagsadventister, så det var väldigt spännande! Det var mycket sång – och alla sjöng, högt och ivrigt, på ett sätt jag aldrig upplevt i Sverige. Det var mycket kramar, mycket välkomnande, och ett glatt barn längst fram som välte stolar under predikan. Reaktionen på detta var att höja volymen predikantens mikrofon! Gillade det mycket. Predikan handlade om galenskap i Bibeln, och slutsatsen var att vi alla är trasiga syndare och att Guds nåd är oändlig. Fint så!
Efter gudstjänsten blev det mer kramar och massor av handskakningar och välkomnanden till kyrkan. Jag, min handledare, en person från Etiopien och en från Kenya började prata – det blev mycket jämförelser mellan olika länder såsom naturligt är i ett sådant sällskap. Min handledare har varit i Sverige och berättade fascinerat över den märkliga vanan svenskarna har att TA MED SIG MAT TILL JOBBET! Kvällen innan förpackar vi den i lådor, och så när vi kommer till jobbet lägger vi den i kylen, och när det är dags för lunch så micrar vi den! Och om en inte har med sig mat, då blir de andra väldigt oroliga, och frågar om en svälter sig, så det kan en inte göra! Jätteknasig grej, tyckte samtliga av mina samtalspartners.
Det var verkligen en jättetrevlig förmiddag och ett jättetrevligt samtal, och istället för kyrkkaffe serverades god vegetarisk mat. Tyvärr slutade det på ett jobbigt sätt, med att samtalet kom in på homosexualitet och hur bra den nya lagen var. Jag vet ju hur synen i de här frågorna ser ut, och det har kommit upp tidigare utan att det varit jättejobbigt. Men efter en predikan om hur vi alla är syndare och att Guds nåd är oändlig… Nä, det var för jobbigt. Jag reste mig, bad om ursäkt och sa att det här ämnet är för känsligt och att jag inte vill ta den diskussionen. Jag tackade så mycket för gudstjänsten och sa att det hade varit jättetrevligt att prata med dem om andra saker. Min handledare frågade om jag hittade tillbaka själv, jag sa att det gjorde jag nog, och så gick jag. Puh. Jag känner både att jag gjorde en väldigt stor markering (det var min handledare liksom, och när jag var gäst i hans kyrka…) och att jag smet undan och är en fegis. Men jag ska vara en neutral fegis som väljer att inte ta diskussionen. Det är rätt roll att ta som utbytesstudent. Den enda möjliga. Men den är svår!
Jag kom hem till mitt rum och kände mig ganska ledsen, så jag beslöt för att fly till Sheratons pool och leka att jag var på solsemester. Jag tog taxi dit (!), la mig i en solstol, läste en bok och solade benen. Sen tog jag en massage och åt på en fin thairestaurang, och åkte hem.
Jag hade svårt att somna. Jag känner mig ganska ensam nu – möjligtvis mer på grund av alla starka reaktioner på att jag reser ensam, än egentlig brist på sällskap. Det är en otroligt konstig grej här, att jag reser ensam (nå, jag har fått starka reaktioner på det i Sverige också). Inatt fick jag iallafall besök av en ödla, vilket gjorde mig mycket glad. Det här är den bästa bilden på ödlan. SÖT VA!
Idag åkte jag ner till Garden City, ett köpcenter, och åt en fantastisk fruktfrukost. Jag kollade lite i den stora bokaffären, och sen promenerade jag runt i stan i 2 1/2 timme, utan att veta riktigt vart. Tittade på folk, gator, butiker. Till slut fann jag mig vid Wandegeya-rondellen som ligger mellan Makerere och Mulago, och promenerade hem. Jag var trött efter en natt med ytterst lite sömn och en långpromenad i solen, och av känslorna från gårdagen och alla intryck under veckan, så jag beställde upp mat på rummet och har tillbringat kvällen hemma, med tv-serie och skype med min sambo och katt. Det var väldigt värdefullt. Inatt ska jag försöka somna tidigt och imorgon börjar andra veckans praktik!
Sula bulungi (godnatt).
