Etikettarkiv: kampala

Utflykt till Entebbe

Postat av
Svara

Idag åkte jag och Isak på utflykt till Entebbe, en grannstad (förorterna har vuxit ihop – det finns inget obebyggt område mellan Kampala och Entebbe, utan gränsen går mellan två stadsdelar). Vi åt på en liten lokal restaurang någonstans i mitten, jag åt rollex. Det är fint, det var absolut inget problem att jag gick till chapati-ståndet utanför restaurangen och beställde mat därifrån och sedan åt vid deras bord. Restaurangen hade jordstampat golv och halva plåtväggar. En av gästerna blev lite upprörd för att jag inte åt den “riktiga” lokala maten, men han nöjde sig när jag sa att jag åt den maten varje dag som lunch på sjukhuset, och att jag speciellt uppskattar matoken (en potatismosliknande rätt gjord på matbanan). Det kändes ungefär som när jag på marknaden igår sa att jag kände igen ett slags bär som används i matlagning i Gambia också – Isak och hans bror såg skeptiska ut – tills jag sa “You use them in food, they’re kinda sour?” och Isaks bror höjde på ögonbrynen och sa “I guess you _do_ know them!”. Jag tycker mycket om de där små sakerna som ger mycket respekt – som att svara “wanjee?” (“ja, vad är det?”, fast artigt) när någon säger “muzungu!” (“vit person”). 

IMG_0651

Hursomhelst, vi var på väg till Entebbes zoo (eller egentligen: Uganda Wildlife Education Centre), som ett är ett fint zoo med bra bevara-arter-tänk och relativt bra inhägnader. Där fanns hur mycket apor som helst, en lös kamel, en lös elefant, giraffer, slöa lejon, och pärlhönor som hälsade till Marita. Där fanns också lite växter, såsom physalis, och så fick jag se Victoriasjön. Åh vatten <3

Efter zootur och en stund på stranden åkte vi förbi Isaks föräldrar, som bor i en förort till Kampala. Där var det bykänsla, med strömavbrott, tusen människor som vill hälsa och barn som börjar gråta för att jag är vit. Jag fick äntligen tag på en majskolv och smakade på grillad matbanan. Gott!

IMG_0725 IMG_0722

 

En finfin söndag. Imorgon praktik igen. Sula bulungi!

Två veckor i Kampala

Postat av
4

Idag har jag varit två veckor i den här märkliga staden. Det känns som att jag varit här alltid och ingen tid samtidigt. Snart är jag igenom halva resan, vilket känns helt absurt. Skulle inte fem veckor vara länge??

 IMG_0605

Igår regnade det när jag vaknade. Min ugandiska studentkamrat på praktiken, D, skrev på facebook att hon inte tänkte lämna sängen “until further notice” – på grund av regnet. Jag kände mig mycket osäker på om det var skämt eller allvar, men när jag kom till avdelningen var hon inte där. Handledar-J kom efter en timme, men ville inte ens försöka hämta någon patient – ingen vill ju gå upp när det regnar! Jag föreslog att vi kunde locka dem med te, vilket han tyckte var en utmärkt ide – förutom att det inte fanns nåt socker. Då går det ju inte!

 IMG_0607

Istället gick vi (efter att han hade läst tidningen i 1 1/2 timme) till ryggmärgsskade-avdelningen för att göra några överflyttningar av patienter till rullstol. Deras tekniker kändes väldigt, väldigt långt ifrån överflyttningsworkshoppen vi hade på Dalens Sjukhus under förra kursen – jag kände mig orolig både för patienternas och personalens ergonomi…
På ryggmärgsavdelningen var vi ungefär en timme, sedan gick J för att hämta ut pengar och jag gick tillbaka till mentalavdelningen där arbetsterapi-kontoret finns – och slumrade i soffan där i en timme. Sedan kom J tillbaka, vi åt lunch, han visade mig hur han journalför arbetet med ryggmärgsskadade (ännu mindre än med de psykiatriska klienterna) och sedan kollade vi på TV tills klockan blev tre, vädret lättade och vi gick hem. Ja, så kan en dag på praktiken också se ut. Ingen vill ju gå upp när det är regn!

 IMG_0621

På kvällen tog Isak med mig till en föreställning med traditionella ugandiska danser.  Bland annat en grymt imponerande dans med krukor balanserande på huvudet… På vägen dit åt jag min första Rollex – chapatirulle med stekt ägg, tomater och lök. Mycket gott, mycket billigt och mycket ugandiskt. Efter föreställningen gick vi till en klubb, men dansgolvet hann inte komma igång förrän tant Matilda var på tok för trött och ville åka hem.

IMG_0622

Lördagen inleddes med chapati med tomat och lök, kaffe och ananas. Jag åt i sängen och tittade på ER. Sedan gick jag ut på terassen och satt i solen en stund, och blev mycket trött – så jag gick tillbaka till sängen och sov i två timmar till. En lördagförmiddag helt i min smak. Därefter hämtade Isak upp mig, vi åkte tillsammans med hans bror till Kampalas stora moské – sponsrad av Ghadaffi och med ett torn som fungerar som Kampalas bästa utkikspunkt. Det är galet hur stor den här staden är! Älskar kullarna.

Efter moskén åkte vi till en marknad där Isaks mor jobbar – köpte avacado och frukt, träffade massa folk, såg tusen saker. Marknaden påminde mycket om marknaderna i Gambia – ett myller av folk och djur (levande och döda). Kryddor och bönor säljs i säckar bredvid teknikprylar, porslin, grönsaker, kläder, kött. Ovana ljud och dofter.

Det är fint att höra Isak berätta för sin bror om IKEA som det förlovade landet (pizza för fem kronor och läsk som en får ta hur mycket en vill av!) och all spårbunden trafik i Sverige (tunnelbanan, pendeln, roslagsbanan – men tvärbanan tyckte han inte om). Förmodligen skulle Kampalabor tycka att jag väljer att berätta om helt absurda grejer här på bloggen (jag har roat genom att fota mat och regn…).

Sula bulungi.

Barnklinik och chapati

Postat av
Svara

Idag var jag på arbetsterapi-klinikens mottagning för barn med CP (och diverse). När jag kom dit vid nio var dörren låst och ingen där – förutom trettiotalet familjer som väntade. Strax efter mig kom den amerikanska arbetsterapeuten S. Hon ska bo här i två år – hon följer med sin pojkvän som placeras på olika ställen i världen av sitt jobb. För en sån livsstil är verkligen arbetsterapi perfekt. S ringde upp de andra arbetsterapeuterna, som visade sig sitta fast i registreringen som jag berättade om igår – de kunde inte komma och visste inte hur lång tid det skulle ta. Vi gick och hämtade nyckeln, fick efter många försök upp dörren, och började ta emot patienter. Barn efter barn, med CP, autism, downs syndrom, utvecklingsstörning, Erbs palsy… Många fler patienter än vad jag sett hittills på praktiken sammanlagt. Skratt och gråt. Svåra problem och stora framsteg. Ortoser, ståställning, range of motion, bålstabilitetsövningar.

Efter några timmar kom de andra två arbetsterapeuterna, och vid tvåtiden frågade en av dem “Matilda, are you OK?”. Jag försökte säga att “I’m fine”, men han accepterade det inte riktigt det som svar “you look weak! Are you not hungry?”. Jag erkände att jag nog borde äta. Han frågade “Will you be OK if you eat our local food?”, vilket jag stolt svarade ja på (peppar peppar ta i trä!) och han ledde mig till rummet bredvid där jag serverades ris med ärt-sås. Det är så otroligt praktiskt här att standardmaten här är vegetarisk. Det jag fick äta var arbetsterapiklinikens lunch, som jag förstod det, och när jag frågade vad jag skulle betala så visade köks-kvinnan mig var jag kunde tvätta händerna, så antingen fick jag maten gratis eller så stal jag den…

Efter maten gick jag tillbaka för några fler timmars arbete. Jag följde de olika arbetsterapeuternas arbete beroende på vilka klienter de hade (för att få se så mycket olika som möjligt och beroende på var jag kunde göra mest nytta). Eftersom det bara funnits en arbetsterapeut under förmiddagen så var det otroligt många patienter kvar under eftermiddagen, och mottagningen drog över från 15 till 16:30. De första familjerna hade kommit till sjukhuset vid 6 på morgonen – de som behandlades sist hade kommit vid nio. Både arbetsterapeuter och klienter var trötta, och sista timmen var väldigt tårfylld.

När jag frågade om jag kunde komma tillbaka nästa vecka så tittade arbetsterapeuterna chockat på mig – “Do you WANT to?!”. Jag sa att ja, det vill jag gärna – det är tungt och otroligt intensivt, men jag lär mig massor (idag spände jag fast ett barn i ståställningen för första gången, exempelvis). Arbetet de gör är väldigt värdefullt, och på ett sätt väldigt otacksamt (det går inte att förklara för ett litet barn varför det är viktigt att ta ut rörligheten i en led, eller belasta muskler, eller motverka felställningar, fastän det gör ont). Jag imponeras mycket av arbetsterapeuternas empati, värme och samspel med barnen. Att de orkar möta, trösta, leka med varje barn och att de inte trubbats av efter allt gråtande de måste lyssnat på.

Jag är fullständigt utmattad, så jag köpte chapati, banan och ananas på hemvägen och tänkte äta det till mellanmål, middag, kvällsmacka och eventuellt även frukost. I övrigt ska jag tvätta lite kläder i handfatet och titta på ER fram till läggdags, är planen.

IMG_0600

2 chapati: 2 kr. Ananas: 6 kr. Bananer: 3 kr.

Sula bulungi.

Ugandaregn

Postat av
2

Den här dagen har varit lite märklig. Jag vaknade i gryningen av åska och regn, men när jag gick upp vid sju var det bara några vattenpölar kvar, vägen till sjukhuset var lite lerig. Dagen var varm och tryckande. Morgonen gick åt till samtal med D och handledar-J (som inte har tagit upp homosexualitet sedan i söndags, tack och lov). Vi pratade om skillnader mellan arbetsterapins förutsättningar i Uganda och Sverige – hur vi väldigt mycket utgår (åtminstone i utbildningen) från forskning. Allt ska vara evidensbaserat och mätbart. Här är det mer fokus på att göra nånting utifrån de förutsättningar som finns, och utbildningen går ut mycket på att skapa kreativa arbetsterapeuter som kan göra mycket med lite och använda sig av de resurser som finns. J var lite besviken på att vi använt ungefär samma saker för våra interventioner den senaste veckan, och beslöt att varje vecka ska jag och D presentera 2 klientfall var. Det ska bli intressant. Jag märker att jag har spontant lättare att i efterhand motivera ur ett arbetsterapeutiskt perspektiv varför vi använt en viss terapiform/ett visst spel än D (även om det delvis är efterhandskonstruktioner). Däremot har jag mycket svårare att välja intervention – det känns mest som att jag hittar på! Jag vill gå in på Pubmed och läsa artiklar för att hitta *rätt*… D är mycket mer avslappnad i det och får mer gjort.
IMG_0586

Idag går alla (5000) anställda till lönekontoret på sjukhuset för att visa att de inte är “ghost workers” – folk som slutat men fortfarande finns kvar i lönelistorna och får lön. Samtidigt strejkar vårdpersonal i Uganda för att de inte har fått lön på tre månader…

Innan lunch hade vi en session med två av klienterna vi träffade igår – de fick spela alfapet ihop, vilket fungerade riktigt bra (om jag får säga det själv).

Därefter gick jag till arbetsterapi-skolan för att träffa utbytesansvariga, fick en rundvandring i skollokalerna (en slöjdlokal och två klassrum), och lånade en bok om arbetsterapi och mental ohälsa.

Sedan började det spöregna på ett sätt som det aldrig gör i Sverige, på ett sätt som jag nog inte sett sedan jag var i Gambia under regnperioden för tio+ år sedan. Regn som gör att en helt enkelt får stanna där en är, regn som gör det svårt att höra vad någon säger, ett molntäcke som gör dagen mörk. Jag är fånigt förtjust i den sortens väder, att fångas, begränsas. Det får mig att känna mig liten och maktlös på ett sätt som gör mig väldigt lugn.

Jag filmade regnet lite – det här pågick alltså i 1 1/2 timme:

När jag väl kunnat ta mig hem så träffade jag Isak, en ugandier som bott i Sverige i två år och är en vän till en vän. En fantastisk kontakt! Vi åt god mat, pratade om Sverige (det han saknar mest är VÄDRET! Tokfrans) och Uganda, planerade framtida utflykter och drack Stoneys.

Sula bulungi!

“Today you don’t even look tired!”

Postat av
Svara
Mulen morgon på sjukhusområdet.

Mulen morgon på sjukhusområdet.

Idag är jag glad, jag har sovit gott och ser allting med ett glad-filter (“Today you don’t even look tired!”, sa D). Jag köpte en chapati på vägen till sjukhuset, min första här i Uganda. Den kostade 500 shilling – typ en krona. Gott. Så gott att jag inte hann fota förrän den var slut. D hade tagit med sig friterad, saltad kassava, vilket också var jättegott. Bra med fet salt mat, eftersom jag har lite problem med aptiten. Nå – jag blev så förtjust i chapati att jag gick och köpte en till lunch också, och åt den med bönor och tomatsallad. Gott. Sju kronor.

Det finns många saker jag vill visa er (men som jag inte vill fota). 
– Mannen som gick med en säck kol som var lika stor som honom själv på axlarna – det såg ut som något ur Star wars – som att en rymdmask använde honom som riddjur, ungefär.
– Den kvinnliga trafikpolisen vid rondellen vid sjukhuset, som med visselpipa och världens pondus bara kliver ut i trafiken och stoppar bilarna.
– Kvinnorna som sitter damsadel på motorcyklarna. Helt livsfarligt. 
– Hur det vid tidningsstånden om morgnarna står 7-8 personer och läser löpsedlarna. Kampalaborna verkar generellt vara ett politiskt intresserat folk, det är mycket tidningsläsande och många politiska diskussioner.
– Och – ursäkta klichén – alla vackra, färgglada kläder. Igår såg jag en kvinna med en underbar klänning med stora bilder av jungfru Maria, jag blev mycket avundsjuk.
Jag blir glad av att känna igen växter, som cassava och papaya. Ett träd utanför “min” mental ward har börjat blomma, lila, väldigt vackert.

Några har reagerat på det här med att spela kort och andra spel – är det verkligen arbetsterapi? Och ja, absolut, vill jag säga. Det kanske inte är det mest sofistikerade, men utifrån förutsättningarna (såsom brist på gemensamt språk) vill jag mena att det är väldigt bra. Sällskapsspel övar exempelvis koncentration, arbetsminne och finmotorik (bra vid avgiftning/abstinens eller återhämtning efter exempelvis psykos). Dessutom – eller framförallt – ger det klienten chansen att vara något annat än patient en stund. Genom att lära sig något nytt, bli bättre, vinna så kan självbilden förändras. Genom att jag som terapeut visar intresse och att jag tycker att det är roligt att spela med klienten så kan jag också bidra till en förändrad självbild. Att engageras i aktivitet kan även bidra till bättre sömn och minskad smärta – speciellt vid flow.

När jag var klar på sjukhuset så tog jag en taxi till en restaurang som jag läst skulle ha en jättefin, lugn trädgård – vilket visade sig vara en takterass med lite växter mitt inne i innerstan. Avgaser och trafikbuller och skyhöga priser (erhm… med ugandiska mått mätt…). Jag tog en Stoney (min nya favoritdricka i hela världen, en ingefäraläsk med skyhög sockernivå och mycket intensiv ingefärasmak) och läste lite, och sen tog jag buss hem. Under bussresan kom en liten regnskur. Jag hoppas att det kommer mer, det känns som att det skulle behövas ett ordentligt regn.

Sula bulungi.

Papperspärlor och fyra-i-rad

Postat av
2

Måndag och andra veckans praktik påbörjad. Under förmiddagen fick jag och D lära oss att göra papperspärlor, vilket var betydligt svårare än jag trodde. En börjar med att mycket noggrant rita upp långsmala trekanter på det tidningspapper som en ska använda, klipper ut, och rullar sedan pappret hårt, hårt på en nål. Sista snutten klistrar en fast. Instruktionerna var – ”It has to hurt in the fingers, that way you know you’re doing it hard enough”. Mina blev ofta för lösa.

Hantverk inom arbetsterapi är mycket vanligt här. I Sverige används kreativ aktivitet framförallt för de psykiska effekterna (social interaktion, distraktion från smärta/negativa tankar, förändra självbild osv). Här har det dessutom en väldigt praktisk tillämpning – det kan vara ett sätt att försörja sig eller bidra till familjen, för funktionsnedsatta som kanske aldrig haft något annat sätt. Arbetsterapeuter hjälper ibland (har jag fått berättat för mig) även till med att starta upp en försäljning av sakerna som skapats – vävda mattor, stickade halsdukar, halsband…

På eftermiddagen hade jag en klient. Vi spelade kort och fyra-i-rad, som ett sätt att öva exempelvis uppmärksamhet, logiskt tänkande och finmotorik. Det känns väldigt ovant att helt självständigt bestämma och genomföra behandling – idag dessutom helt utan förberedelse och utan att ha ett gemensamt språk med klienten. Men det gick bra. Det går bra.

En helg

Postat av
2

Åttonde mars i Kampala. Jag började dagen med att gå på gudstjänst – min handledare skulle predika utifrån temat mental ohälsa på sjundedagsadventisternas gudstjänst på Makerere. Jag har aldrig varit på gudstjänst hos sjundedagsadventister, så det var väldigt spännande! Det var mycket sång – och alla sjöng, högt och ivrigt, på ett sätt jag aldrig upplevt i Sverige. Det var mycket kramar, mycket välkomnande, och ett glatt barn längst fram som välte stolar under predikan. Reaktionen på detta var att höja volymen predikantens mikrofon! Gillade det mycket. Predikan handlade om galenskap i Bibeln, och slutsatsen var att vi alla är trasiga syndare och att Guds nåd är oändlig. Fint så!

Efter gudstjänsten blev det mer kramar och massor av handskakningar och välkomnanden till kyrkan. Jag, min handledare, en person från Etiopien och en från Kenya började prata – det blev mycket jämförelser mellan olika länder såsom naturligt är i ett sådant sällskap. Min handledare har varit i Sverige och berättade fascinerat över den märkliga vanan svenskarna har att TA MED SIG MAT TILL JOBBET! Kvällen innan förpackar vi den i lådor, och så när vi kommer till jobbet lägger vi den i kylen, och när det är dags för lunch så micrar vi den! Och om en inte har med sig mat, då blir de andra väldigt oroliga, och frågar om en svälter sig, så det kan en inte göra! Jätteknasig grej, tyckte samtliga av mina samtalspartners.

Det var verkligen en jättetrevlig förmiddag och ett jättetrevligt samtal, och istället för kyrkkaffe serverades god vegetarisk mat. Tyvärr slutade det på ett jobbigt sätt, med att samtalet kom in på homosexualitet och hur bra den nya lagen var. Jag vet ju hur synen i de här frågorna ser ut, och det har kommit upp tidigare utan att det varit jättejobbigt. Men efter en predikan om hur vi alla är syndare och att Guds nåd är oändlig… Nä, det var för jobbigt. Jag reste mig, bad om ursäkt och sa att det här ämnet är för känsligt och att jag inte vill ta den diskussionen. Jag tackade så mycket för gudstjänsten och sa att det hade varit jättetrevligt att prata med dem om andra saker. Min handledare frågade om jag hittade tillbaka själv, jag sa att det gjorde jag nog, och så gick jag. Puh. Jag känner både att jag gjorde en väldigt stor markering (det var min handledare liksom, och när jag var gäst i hans kyrka…) och att jag smet undan och är en fegis. Men jag ska vara en neutral fegis som väljer att inte ta diskussionen. Det är rätt roll att ta som utbytesstudent. Den enda möjliga. Men den är svår!

Jag kom hem till mitt rum och kände mig ganska ledsen, så jag beslöt för att fly till Sheratons pool och leka att jag var på solsemester. Jag tog taxi dit (!), la mig i en solstol, läste en bok och solade benen. Sen tog jag en massage och åt på en fin thairestaurang, och åkte hem.

IMG_0554

Jag hade svårt att somna. Jag känner mig ganska ensam nu – möjligtvis mer på grund av alla starka reaktioner på att jag reser ensam, än egentlig brist på sällskap. Det är en otroligt konstig grej här, att jag reser ensam (nå, jag har fått starka reaktioner på det i Sverige också). Inatt fick jag iallafall besök av en ödla, vilket gjorde mig mycket glad. Det här är den bästa bilden på ödlan. SÖT VA!

BiPdGprCYAAquRI

Idag åkte jag ner till Garden City, ett köpcenter, och åt en fantastisk fruktfrukost. Jag kollade lite i den stora bokaffären, och sen promenerade jag runt i stan i 2 1/2 timme, utan att veta riktigt vart. Tittade på folk, gator, butiker. Till slut fann jag mig vid Wandegeya-rondellen som ligger mellan Makerere och Mulago, och promenerade hem. Jag var trött efter en natt med ytterst lite sömn och en långpromenad i solen, och av känslorna från gårdagen och alla intryck under veckan, så jag beställde upp mat på rummet och har tillbringat kvällen hemma, med tv-serie och skype med min sambo och katt. Det var väldigt värdefullt. Inatt ska jag försöka somna tidigt och imorgon börjar andra veckans praktik!

IMG_0566

Sula bulungi (godnatt).

Why do you make children cry every day (och andra viktiga fraser)

Postat av
2
IMG_0542
Idag gjorde jag och D en bedömning av en varsin patient på förmiddagen (fast i ärlighetens namn gjorde D det mesta av min också – men jag antecknade det hon översatte, ställde frågor och formulerade problemområden och behandlingsplan). Handledaren sa att mina anteckningar och min behandlingsplan var “very ok”! På eftermiddagen påbörjade vi deras behandlingar – vi hade tänkt spela spel med dem båda tillsammans, för att öva arbetsminne medmera, stimulera och engagera dem i social aktivitet, men min klient vägrade. När jag frågade om hen ville lära sig något hantverk (för det ska vi börja med nästa vecka) så sa hen dock att hen ville lära sig skriva! Så det gjorde vi – övade på alfabetet, att skriva av bokstäver, skriva några ord och hens namn. Det gick förvånansvärt bra med tanke på att vi inte har något gemensamt språk! Det känns som att det kommer att kännas betydligt lättare och mindre läskigt att träffa klienter i Sverige efter den här resan…


På hemvägen köpte jag en tunn engelska-luganda-frasbok som visade sig vara ett riktigt guldkorn. Exempelvis börjar boken med att ta upp först bokstävernas uttal, sedan pronomen, därefter släktingar och sedan den självklara kategorin “During death/sickness”, där den första frasen är “Afudde!” – Han har dött!  I stycket om presentationer får en lära sig frasen “Ssira muceere” – jag äter inte ris. Under Konversationer finns helt fristående meningar, såsom Snälla vänta på mig, jag kammar fortfarande håret (“bambi nindako, nkyasanirira nviiri zange”) och jag springer till skolan varje dag (“nziruka emisinde nga ngenda ku ssomero buli lunaku”) och min absoluta favorit: Why do you make children cry every day (“Lwaki okaabya abaana buli lunaku?”) Kort sagt så är det en fantastisk liten bok som jag tror att jag ska ha mycket nytta av.

 IMG_0544

På psykiatriska avdelningen här tas anamnes ofta upp från anhöriga snarare än patienten själv, eftersom patienterna kan vara osammanhängande, verklighetsfrånvända, eller ha olika talsvårigheter. Jag tänker mycket på delaktighet, och att fastna i roller – såsom den passiva rollen sjuk/patient. Det är absolut inget som är unikt för Uganda, men det blir så tydligt i mitt utifrånperspektiv. Eftersom jag inte förstår vad som sägs under patientsamtalen så tittar jag mycket istället – på patienten, terapeuten och de anhöriga. Jag upplever att jag ser mer än vad jag gör i motsvarande situation hemma – patientens reaktioner, blickar mellan olika parter, vem som vänder sig mot vem… Bemötande spelar så himla stor roll och det är så himla svårt (omöjligt?) att möta någon förutsättningslöst. Inför möten med patienter brukar jag vilja läsa patientens journaler noga, för att veta vad jag ska förvänta mig, för att ställa rätt frågor, för att inte göra fel. Kanske gör det att jag fortsätter bidra till att vissa delar av personen inte får komma fram, för att jag bara fortsätter på trådar som andra vårdgivare bedömt vara av vikt?

Nu är det helg, och det känns väldigt skönt. Det har varit en intensiv, lärorik vecka. I helgen planerar jag att gå på gudstjänst, vila, åka buss, se andra delar av stan (jag har rört mig inom ett väldigt litet område av en väldigt stor stad), vara ute när det är sol, kanske hitta en park att sitta i och läsa en bok.
För övrigt så har jag gästbloggat på Förbundet Sveriges Arbetsterapeuters blogg Vi får vardagen att funka.
Tulabagane enkya! (Vi ses imorgon).

Praktik på barnkliniken

Postat av
2

Den tredje dagens praktik tillbringade jag på Arbetsterapiklinikens mottagning för barn med CP-skada. Den tog plats i ett litet rum med plastmadrasser, där tre arbetsterapeuter satt med varsitt barn och vårdhavare. Barnen hade väldigt olika nivåer av funktionsnedsättning, och dagen var full av såväl hjärtskärande gråt som glittrande skratt. Varje barn fick lång tid med sin arbetsterapeut, och det gjordes övningar av olika slag för att ta ut rörelsen i varje led för att förhindra felställningar. Med pilatesbollar, dynor, gåbord, ståställningar och leksaker övades balans, muskler och reaktioner på rörelse.

Jag fick arbeta tillsammans med en (färdig) arbetsterapeut idag, vilket gav lite inblick i hur det kan vara att gå med handledare här. Jag fick många svåra och otippade medicinska frågor (men det var okej att jag inte alltid kunde svara).

Jag börjar uppfatta lite fler ord på luganda, vilket känns roligt. Idag var sista lugandalektionen – jag vill ha mer! En intressant sak med luganda apropå vård är att det finns bara ett ord för alla sorters vårdgivare – sjuksköterskor, läkare, arbetsterapeuter och tandläkare heter musawo, och även jag som student räknas som sådan.

Dagen bjöd på väldigt starka upplevelser, både jobbiga och otroligt positiva. Jag hade (minst) ett patientmöte idag som jag tror att jag kommer minnas i hela mitt liv. Lek kan verkligen vara ett fantastiskt verktyg för re- och habilitering. Jag har lärt mig mycket – om rörelseomfång och CP, hur pilatesbollar kan användas för träning inom många områden (med små barn!), att malaria är en vanlig orsak till CP i Uganda och att boll heter akapiira på luganda.

Nu: sula bulungi (godnatt).

Första praktiken!

Postat av
Svara

Mulago är ett helt enormt sjukhus. Via internationella kontoret kom jag till min handledare en timme tidigare och en annan plats än avtalat. Ingen verkade tycka att det var det minsta konstigt.

Jag ska göra min praktik inom psykiatri, vilket känns svårt och intressant och fantastiskt. Det är ju psykiatri jag vill jobba med i framtiden. Att alla patienter inte talar engelska (eller snarare, att jag inte talar luganda) blir ju dock ett ännu större problem när problemen är kognitiv/emotionella, snarare än fysiska. Men! Det är det nog värt.

Jag kommer att göra praktik tillsammans med D, en ugandisk arbetsterapeutstudent, inne på sitt andra år precis som jag. Hon verkar dock betydligt mer van vid att ha egna patienter än jag är – vilket är bra, eftersom det verkar som att hon och jag kommer att ha patienter ihop, med handledaren som någon som vi träffar mellan patienterna, rapporterar till och ja – får handledning av, bara inte på samma sätt som i Sverige. Med tanke på att det går tusen patienter på varje arbetsterapeut på sjukhuset, så känns det ändå begripligt, och som att vi faktiskt kan göra nytta även om vi inte är färdigutbildade. Men ja – det blir D som drar det tunga lasset.
IMG_0519

Jag gick som sagt till internationella kontoret innan praktiken, och fick veta att det skulle börja en luganda-kurs samma dag. Tre lektioner, idag och kommande två dagar. Det var jag och fyra läkarstudenter från Holland, och en lärare som skrattade fantastiskt och ofta – bland annat av hur en av läkarstudenterna uttalade nze (jag heter) – “Hahaha! Du låter som ett litet barn! Småbarn kan säga så, ‘nje’, när de inte utvecklat förmågan att uttala Z. Hahaha!”. Nå – det var ett vänligt skratt, smittande och ofta återkommande.

Nze Matilda. Nva Sweden. Mbeera makerere. Ndi musawo.

Jag hann inte vara på praktiken särskilt länge idag, vi träffade bara en patient (tänkte vänta med att skriva något om patienterna tills jag har träffat många och kan uttala mig generellt). I övrigt fick jag en rundtur på sjukhusområdet, träffade massa ansvariga, åt lunch med D i personalmatsalen (jag var skeptisk till att äta “lokal mat” så snart efter min turistmageomgång, men som D sa: “this is the food you will be eating the following weeks, your stomach better get used to it!”). Maten var god, vegansk, proteinrik och kostade under sju kronor.

IMG_0518

Apropå vegansk så sa D till handledare J att jag var vegetarian – varpå han sa att det var han också, och att han tyckte att det var ovanligt med vita som var vegetarianer! D frågade om jag var en “strict” vegetarian – vilket jag trodde betydde att inte äta kyckling/fisk – men här betyder strict vegetarian vegan! Vilken enorm skillnad från Gambia, där vegetarianskap är en mycket okänd företeelse (har skrivit om att vara vegetarian i Gambia här). Det vegetariska utbudet är stort på varenda restaurangmeny jag sett – betydligt bättre än snittet i Stockholm… Det finns även en specifikt vegetarisk restaurang, Tomato, här i Kampala, som jag ämnar söka upp någon dag. Om jag inte lever enbart på ananas resten av vistelsen. Så himla god ananas här.

 IMG_0520

Det blev ett ostrukturerat blogginlägg idag – det har varit en ostrukturerad dag, och jag är tämligen utmattad. Imorgon praktik från klockan nio (peppar peppar). Godnatt!