Etikettarkiv: uganda

Ugandaregn

Postat av
2

Den här dagen har varit lite märklig. Jag vaknade i gryningen av åska och regn, men när jag gick upp vid sju var det bara några vattenpölar kvar, vägen till sjukhuset var lite lerig. Dagen var varm och tryckande. Morgonen gick åt till samtal med D och handledar-J (som inte har tagit upp homosexualitet sedan i söndags, tack och lov). Vi pratade om skillnader mellan arbetsterapins förutsättningar i Uganda och Sverige – hur vi väldigt mycket utgår (åtminstone i utbildningen) från forskning. Allt ska vara evidensbaserat och mätbart. Här är det mer fokus på att göra nånting utifrån de förutsättningar som finns, och utbildningen går ut mycket på att skapa kreativa arbetsterapeuter som kan göra mycket med lite och använda sig av de resurser som finns. J var lite besviken på att vi använt ungefär samma saker för våra interventioner den senaste veckan, och beslöt att varje vecka ska jag och D presentera 2 klientfall var. Det ska bli intressant. Jag märker att jag har spontant lättare att i efterhand motivera ur ett arbetsterapeutiskt perspektiv varför vi använt en viss terapiform/ett visst spel än D (även om det delvis är efterhandskonstruktioner). Däremot har jag mycket svårare att välja intervention – det känns mest som att jag hittar på! Jag vill gå in på Pubmed och läsa artiklar för att hitta *rätt*… D är mycket mer avslappnad i det och får mer gjort.
IMG_0586

Idag går alla (5000) anställda till lönekontoret på sjukhuset för att visa att de inte är “ghost workers” – folk som slutat men fortfarande finns kvar i lönelistorna och får lön. Samtidigt strejkar vårdpersonal i Uganda för att de inte har fått lön på tre månader…

Innan lunch hade vi en session med två av klienterna vi träffade igår – de fick spela alfapet ihop, vilket fungerade riktigt bra (om jag får säga det själv).

Därefter gick jag till arbetsterapi-skolan för att träffa utbytesansvariga, fick en rundvandring i skollokalerna (en slöjdlokal och två klassrum), och lånade en bok om arbetsterapi och mental ohälsa.

Sedan började det spöregna på ett sätt som det aldrig gör i Sverige, på ett sätt som jag nog inte sett sedan jag var i Gambia under regnperioden för tio+ år sedan. Regn som gör att en helt enkelt får stanna där en är, regn som gör det svårt att höra vad någon säger, ett molntäcke som gör dagen mörk. Jag är fånigt förtjust i den sortens väder, att fångas, begränsas. Det får mig att känna mig liten och maktlös på ett sätt som gör mig väldigt lugn.

Jag filmade regnet lite – det här pågick alltså i 1 1/2 timme:

När jag väl kunnat ta mig hem så träffade jag Isak, en ugandier som bott i Sverige i två år och är en vän till en vän. En fantastisk kontakt! Vi åt god mat, pratade om Sverige (det han saknar mest är VÄDRET! Tokfrans) och Uganda, planerade framtida utflykter och drack Stoneys.

Sula bulungi!

“Today you don’t even look tired!”

Postat av
Svara
Mulen morgon på sjukhusområdet.

Mulen morgon på sjukhusområdet.

Idag är jag glad, jag har sovit gott och ser allting med ett glad-filter (“Today you don’t even look tired!”, sa D). Jag köpte en chapati på vägen till sjukhuset, min första här i Uganda. Den kostade 500 shilling – typ en krona. Gott. Så gott att jag inte hann fota förrän den var slut. D hade tagit med sig friterad, saltad kassava, vilket också var jättegott. Bra med fet salt mat, eftersom jag har lite problem med aptiten. Nå – jag blev så förtjust i chapati att jag gick och köpte en till lunch också, och åt den med bönor och tomatsallad. Gott. Sju kronor.

Det finns många saker jag vill visa er (men som jag inte vill fota). 
– Mannen som gick med en säck kol som var lika stor som honom själv på axlarna – det såg ut som något ur Star wars – som att en rymdmask använde honom som riddjur, ungefär.
– Den kvinnliga trafikpolisen vid rondellen vid sjukhuset, som med visselpipa och världens pondus bara kliver ut i trafiken och stoppar bilarna.
– Kvinnorna som sitter damsadel på motorcyklarna. Helt livsfarligt. 
– Hur det vid tidningsstånden om morgnarna står 7-8 personer och läser löpsedlarna. Kampalaborna verkar generellt vara ett politiskt intresserat folk, det är mycket tidningsläsande och många politiska diskussioner.
– Och – ursäkta klichén – alla vackra, färgglada kläder. Igår såg jag en kvinna med en underbar klänning med stora bilder av jungfru Maria, jag blev mycket avundsjuk.
Jag blir glad av att känna igen växter, som cassava och papaya. Ett träd utanför “min” mental ward har börjat blomma, lila, väldigt vackert.

Några har reagerat på det här med att spela kort och andra spel – är det verkligen arbetsterapi? Och ja, absolut, vill jag säga. Det kanske inte är det mest sofistikerade, men utifrån förutsättningarna (såsom brist på gemensamt språk) vill jag mena att det är väldigt bra. Sällskapsspel övar exempelvis koncentration, arbetsminne och finmotorik (bra vid avgiftning/abstinens eller återhämtning efter exempelvis psykos). Dessutom – eller framförallt – ger det klienten chansen att vara något annat än patient en stund. Genom att lära sig något nytt, bli bättre, vinna så kan självbilden förändras. Genom att jag som terapeut visar intresse och att jag tycker att det är roligt att spela med klienten så kan jag också bidra till en förändrad självbild. Att engageras i aktivitet kan även bidra till bättre sömn och minskad smärta – speciellt vid flow.

När jag var klar på sjukhuset så tog jag en taxi till en restaurang som jag läst skulle ha en jättefin, lugn trädgård – vilket visade sig vara en takterass med lite växter mitt inne i innerstan. Avgaser och trafikbuller och skyhöga priser (erhm… med ugandiska mått mätt…). Jag tog en Stoney (min nya favoritdricka i hela världen, en ingefäraläsk med skyhög sockernivå och mycket intensiv ingefärasmak) och läste lite, och sen tog jag buss hem. Under bussresan kom en liten regnskur. Jag hoppas att det kommer mer, det känns som att det skulle behövas ett ordentligt regn.

Sula bulungi.

Papperspärlor och fyra-i-rad

Postat av
2

Måndag och andra veckans praktik påbörjad. Under förmiddagen fick jag och D lära oss att göra papperspärlor, vilket var betydligt svårare än jag trodde. En börjar med att mycket noggrant rita upp långsmala trekanter på det tidningspapper som en ska använda, klipper ut, och rullar sedan pappret hårt, hårt på en nål. Sista snutten klistrar en fast. Instruktionerna var – ”It has to hurt in the fingers, that way you know you’re doing it hard enough”. Mina blev ofta för lösa.

Hantverk inom arbetsterapi är mycket vanligt här. I Sverige används kreativ aktivitet framförallt för de psykiska effekterna (social interaktion, distraktion från smärta/negativa tankar, förändra självbild osv). Här har det dessutom en väldigt praktisk tillämpning – det kan vara ett sätt att försörja sig eller bidra till familjen, för funktionsnedsatta som kanske aldrig haft något annat sätt. Arbetsterapeuter hjälper ibland (har jag fått berättat för mig) även till med att starta upp en försäljning av sakerna som skapats – vävda mattor, stickade halsdukar, halsband…

På eftermiddagen hade jag en klient. Vi spelade kort och fyra-i-rad, som ett sätt att öva exempelvis uppmärksamhet, logiskt tänkande och finmotorik. Det känns väldigt ovant att helt självständigt bestämma och genomföra behandling – idag dessutom helt utan förberedelse och utan att ha ett gemensamt språk med klienten. Men det gick bra. Det går bra.

En helg

Postat av
2

Åttonde mars i Kampala. Jag började dagen med att gå på gudstjänst – min handledare skulle predika utifrån temat mental ohälsa på sjundedagsadventisternas gudstjänst på Makerere. Jag har aldrig varit på gudstjänst hos sjundedagsadventister, så det var väldigt spännande! Det var mycket sång – och alla sjöng, högt och ivrigt, på ett sätt jag aldrig upplevt i Sverige. Det var mycket kramar, mycket välkomnande, och ett glatt barn längst fram som välte stolar under predikan. Reaktionen på detta var att höja volymen predikantens mikrofon! Gillade det mycket. Predikan handlade om galenskap i Bibeln, och slutsatsen var att vi alla är trasiga syndare och att Guds nåd är oändlig. Fint så!

Efter gudstjänsten blev det mer kramar och massor av handskakningar och välkomnanden till kyrkan. Jag, min handledare, en person från Etiopien och en från Kenya började prata – det blev mycket jämförelser mellan olika länder såsom naturligt är i ett sådant sällskap. Min handledare har varit i Sverige och berättade fascinerat över den märkliga vanan svenskarna har att TA MED SIG MAT TILL JOBBET! Kvällen innan förpackar vi den i lådor, och så när vi kommer till jobbet lägger vi den i kylen, och när det är dags för lunch så micrar vi den! Och om en inte har med sig mat, då blir de andra väldigt oroliga, och frågar om en svälter sig, så det kan en inte göra! Jätteknasig grej, tyckte samtliga av mina samtalspartners.

Det var verkligen en jättetrevlig förmiddag och ett jättetrevligt samtal, och istället för kyrkkaffe serverades god vegetarisk mat. Tyvärr slutade det på ett jobbigt sätt, med att samtalet kom in på homosexualitet och hur bra den nya lagen var. Jag vet ju hur synen i de här frågorna ser ut, och det har kommit upp tidigare utan att det varit jättejobbigt. Men efter en predikan om hur vi alla är syndare och att Guds nåd är oändlig… Nä, det var för jobbigt. Jag reste mig, bad om ursäkt och sa att det här ämnet är för känsligt och att jag inte vill ta den diskussionen. Jag tackade så mycket för gudstjänsten och sa att det hade varit jättetrevligt att prata med dem om andra saker. Min handledare frågade om jag hittade tillbaka själv, jag sa att det gjorde jag nog, och så gick jag. Puh. Jag känner både att jag gjorde en väldigt stor markering (det var min handledare liksom, och när jag var gäst i hans kyrka…) och att jag smet undan och är en fegis. Men jag ska vara en neutral fegis som väljer att inte ta diskussionen. Det är rätt roll att ta som utbytesstudent. Den enda möjliga. Men den är svår!

Jag kom hem till mitt rum och kände mig ganska ledsen, så jag beslöt för att fly till Sheratons pool och leka att jag var på solsemester. Jag tog taxi dit (!), la mig i en solstol, läste en bok och solade benen. Sen tog jag en massage och åt på en fin thairestaurang, och åkte hem.

IMG_0554

Jag hade svårt att somna. Jag känner mig ganska ensam nu – möjligtvis mer på grund av alla starka reaktioner på att jag reser ensam, än egentlig brist på sällskap. Det är en otroligt konstig grej här, att jag reser ensam (nå, jag har fått starka reaktioner på det i Sverige också). Inatt fick jag iallafall besök av en ödla, vilket gjorde mig mycket glad. Det här är den bästa bilden på ödlan. SÖT VA!

BiPdGprCYAAquRI

Idag åkte jag ner till Garden City, ett köpcenter, och åt en fantastisk fruktfrukost. Jag kollade lite i den stora bokaffären, och sen promenerade jag runt i stan i 2 1/2 timme, utan att veta riktigt vart. Tittade på folk, gator, butiker. Till slut fann jag mig vid Wandegeya-rondellen som ligger mellan Makerere och Mulago, och promenerade hem. Jag var trött efter en natt med ytterst lite sömn och en långpromenad i solen, och av känslorna från gårdagen och alla intryck under veckan, så jag beställde upp mat på rummet och har tillbringat kvällen hemma, med tv-serie och skype med min sambo och katt. Det var väldigt värdefullt. Inatt ska jag försöka somna tidigt och imorgon börjar andra veckans praktik!

IMG_0566

Sula bulungi (godnatt).

På kvinnodagen från Kampala

Postat av
Svara

Denna internationella kvinnodag, som är en nationell högtid i Uganda, vill jag hylla en av landets fantastiska, engagerade, modiga kvinnor: Kasha Jacqueline Nabagesera, queerfeministisk aktivist.

Läs också gärna dessa riktlinjer till folk som vill stötta HBTQ-kampen i Uganda, skrivna av Ugandiska människorättsaktivister.

Why do you make children cry every day (och andra viktiga fraser)

Postat av
2
IMG_0542
Idag gjorde jag och D en bedömning av en varsin patient på förmiddagen (fast i ärlighetens namn gjorde D det mesta av min också – men jag antecknade det hon översatte, ställde frågor och formulerade problemområden och behandlingsplan). Handledaren sa att mina anteckningar och min behandlingsplan var “very ok”! På eftermiddagen påbörjade vi deras behandlingar – vi hade tänkt spela spel med dem båda tillsammans, för att öva arbetsminne medmera, stimulera och engagera dem i social aktivitet, men min klient vägrade. När jag frågade om hen ville lära sig något hantverk (för det ska vi börja med nästa vecka) så sa hen dock att hen ville lära sig skriva! Så det gjorde vi – övade på alfabetet, att skriva av bokstäver, skriva några ord och hens namn. Det gick förvånansvärt bra med tanke på att vi inte har något gemensamt språk! Det känns som att det kommer att kännas betydligt lättare och mindre läskigt att träffa klienter i Sverige efter den här resan…


På hemvägen köpte jag en tunn engelska-luganda-frasbok som visade sig vara ett riktigt guldkorn. Exempelvis börjar boken med att ta upp först bokstävernas uttal, sedan pronomen, därefter släktingar och sedan den självklara kategorin “During death/sickness”, där den första frasen är “Afudde!” – Han har dött!  I stycket om presentationer får en lära sig frasen “Ssira muceere” – jag äter inte ris. Under Konversationer finns helt fristående meningar, såsom Snälla vänta på mig, jag kammar fortfarande håret (“bambi nindako, nkyasanirira nviiri zange”) och jag springer till skolan varje dag (“nziruka emisinde nga ngenda ku ssomero buli lunaku”) och min absoluta favorit: Why do you make children cry every day (“Lwaki okaabya abaana buli lunaku?”) Kort sagt så är det en fantastisk liten bok som jag tror att jag ska ha mycket nytta av.

 IMG_0544

På psykiatriska avdelningen här tas anamnes ofta upp från anhöriga snarare än patienten själv, eftersom patienterna kan vara osammanhängande, verklighetsfrånvända, eller ha olika talsvårigheter. Jag tänker mycket på delaktighet, och att fastna i roller – såsom den passiva rollen sjuk/patient. Det är absolut inget som är unikt för Uganda, men det blir så tydligt i mitt utifrånperspektiv. Eftersom jag inte förstår vad som sägs under patientsamtalen så tittar jag mycket istället – på patienten, terapeuten och de anhöriga. Jag upplever att jag ser mer än vad jag gör i motsvarande situation hemma – patientens reaktioner, blickar mellan olika parter, vem som vänder sig mot vem… Bemötande spelar så himla stor roll och det är så himla svårt (omöjligt?) att möta någon förutsättningslöst. Inför möten med patienter brukar jag vilja läsa patientens journaler noga, för att veta vad jag ska förvänta mig, för att ställa rätt frågor, för att inte göra fel. Kanske gör det att jag fortsätter bidra till att vissa delar av personen inte får komma fram, för att jag bara fortsätter på trådar som andra vårdgivare bedömt vara av vikt?

Nu är det helg, och det känns väldigt skönt. Det har varit en intensiv, lärorik vecka. I helgen planerar jag att gå på gudstjänst, vila, åka buss, se andra delar av stan (jag har rört mig inom ett väldigt litet område av en väldigt stor stad), vara ute när det är sol, kanske hitta en park att sitta i och läsa en bok.
För övrigt så har jag gästbloggat på Förbundet Sveriges Arbetsterapeuters blogg Vi får vardagen att funka.
Tulabagane enkya! (Vi ses imorgon).

Praktik på barnkliniken

Postat av
2

Den tredje dagens praktik tillbringade jag på Arbetsterapiklinikens mottagning för barn med CP-skada. Den tog plats i ett litet rum med plastmadrasser, där tre arbetsterapeuter satt med varsitt barn och vårdhavare. Barnen hade väldigt olika nivåer av funktionsnedsättning, och dagen var full av såväl hjärtskärande gråt som glittrande skratt. Varje barn fick lång tid med sin arbetsterapeut, och det gjordes övningar av olika slag för att ta ut rörelsen i varje led för att förhindra felställningar. Med pilatesbollar, dynor, gåbord, ståställningar och leksaker övades balans, muskler och reaktioner på rörelse.

Jag fick arbeta tillsammans med en (färdig) arbetsterapeut idag, vilket gav lite inblick i hur det kan vara att gå med handledare här. Jag fick många svåra och otippade medicinska frågor (men det var okej att jag inte alltid kunde svara).

Jag börjar uppfatta lite fler ord på luganda, vilket känns roligt. Idag var sista lugandalektionen – jag vill ha mer! En intressant sak med luganda apropå vård är att det finns bara ett ord för alla sorters vårdgivare – sjuksköterskor, läkare, arbetsterapeuter och tandläkare heter musawo, och även jag som student räknas som sådan.

Dagen bjöd på väldigt starka upplevelser, både jobbiga och otroligt positiva. Jag hade (minst) ett patientmöte idag som jag tror att jag kommer minnas i hela mitt liv. Lek kan verkligen vara ett fantastiskt verktyg för re- och habilitering. Jag har lärt mig mycket – om rörelseomfång och CP, hur pilatesbollar kan användas för träning inom många områden (med små barn!), att malaria är en vanlig orsak till CP i Uganda och att boll heter akapiira på luganda.

Nu: sula bulungi (godnatt).

Praktik, dag 2

Postat av
Svara

Vaknade vid halvåtta, tog en dusch (i kallt vatten med mycket lågt tryck – insåg att jag redan vant mig vid det), åt frukost: kaffe, digestivekex och några små, underbara bananer. Läste bloggar, repeterade lugandafraser, och promenerade sedan till sjukhuset. Från mitt rum till avdelningen tar det cirka 40 minuter att gå, varav drygt 10 inne på själva sjukhusområdet. Det är inte en speciellt trevlig promenadväg, den följer stora vägar (vilket innebär avgaser som stundtals svider väldigt påtagligt i halsen) och har fyra stora läskiga övergångsställen vid rondeller. Men temperaturen är behaglig på morgonen, ljuset är milt och det är spännande att se på alla människor som rör sig. Det är ett myller av folk som är på väg, chaufförer som raggar passagerare, försäljare av frukt, smycken, telefonkort, chapati, skor, kläder, tidningar.

På praktiken var jag med när D gjorde en bedömning av en patient, och pratade länge med en annan AT-student från Kampala, som går sista året. Vi gick igenom de spel och instrument de hade för interventioner – vilket inte var speciellt mycket. Det var inga specifika arbetsterapeutiska instrument, utan saker som alfapet, spelkort (för att öva minne, sortera, särskilja färger), kalaha, och ett spel som hette Keys to recovery där klienten får reflektera över olika frågor om sjukdom, beroende och handlingar. Vi diskuterade problem som finns för arbetsterapeuter – att folk inte vet vad arbetsterapi innebär, att sjuk/undersköterskor får göra jobb som “borde” vara vårat, och att vi får göra jobb som “borde” vara fysioterapeuters. Lustigt att vissa saker är så väldigt lika…

För övrigt är all vård på Mulago gratis – även för icke-medborgare. Föredömligt.

På luganda-lektionen gick vi igenom ett gäng olika sjukdomar, hälsningsfraser och fraser som “varsågod och sitt”. Det allra mest givande från lektionerna har varit de saker som läraren lärt oss om ugandisk kultur – som att det är otroligt oartigt att bara vända sig mot någon som sagt ens namn – en måste säga “wanje” (ungefär “ja”, fast inte som motsatsen till nej, det heter “jee”). Annars är det ungefär som att en säger “Ja, om du nu ska slösa min tid, skynda dig och säga det du ska!”. Idag tog läraren också upp att det är oartigt att titta folk i direkt i ögonen när en pratar med dem – en skön kontrast till det ständigt återkommande “ögonkontakt är respektfullt och visar att en lyssnar” i Sverige…

Kvällen tillbringades på rummet, stundtals med öronproppar då det vid 19-tiden låter som en karneval utanför mitt fönster (dock en osynlig karneval, mycket förvirrande). Andra utbytesstudenter dansade salsa, jag bloggade, åt nudlar och chattade. Imorgon ska vi vara med på barn-kliniken!

IMG_0486

Godnatt.

Första praktiken!

Postat av
Svara

Mulago är ett helt enormt sjukhus. Via internationella kontoret kom jag till min handledare en timme tidigare och en annan plats än avtalat. Ingen verkade tycka att det var det minsta konstigt.

Jag ska göra min praktik inom psykiatri, vilket känns svårt och intressant och fantastiskt. Det är ju psykiatri jag vill jobba med i framtiden. Att alla patienter inte talar engelska (eller snarare, att jag inte talar luganda) blir ju dock ett ännu större problem när problemen är kognitiv/emotionella, snarare än fysiska. Men! Det är det nog värt.

Jag kommer att göra praktik tillsammans med D, en ugandisk arbetsterapeutstudent, inne på sitt andra år precis som jag. Hon verkar dock betydligt mer van vid att ha egna patienter än jag är – vilket är bra, eftersom det verkar som att hon och jag kommer att ha patienter ihop, med handledaren som någon som vi träffar mellan patienterna, rapporterar till och ja – får handledning av, bara inte på samma sätt som i Sverige. Med tanke på att det går tusen patienter på varje arbetsterapeut på sjukhuset, så känns det ändå begripligt, och som att vi faktiskt kan göra nytta även om vi inte är färdigutbildade. Men ja – det blir D som drar det tunga lasset.
IMG_0519

Jag gick som sagt till internationella kontoret innan praktiken, och fick veta att det skulle börja en luganda-kurs samma dag. Tre lektioner, idag och kommande två dagar. Det var jag och fyra läkarstudenter från Holland, och en lärare som skrattade fantastiskt och ofta – bland annat av hur en av läkarstudenterna uttalade nze (jag heter) – “Hahaha! Du låter som ett litet barn! Småbarn kan säga så, ‘nje’, när de inte utvecklat förmågan att uttala Z. Hahaha!”. Nå – det var ett vänligt skratt, smittande och ofta återkommande.

Nze Matilda. Nva Sweden. Mbeera makerere. Ndi musawo.

Jag hann inte vara på praktiken särskilt länge idag, vi träffade bara en patient (tänkte vänta med att skriva något om patienterna tills jag har träffat många och kan uttala mig generellt). I övrigt fick jag en rundtur på sjukhusområdet, träffade massa ansvariga, åt lunch med D i personalmatsalen (jag var skeptisk till att äta “lokal mat” så snart efter min turistmageomgång, men som D sa: “this is the food you will be eating the following weeks, your stomach better get used to it!”). Maten var god, vegansk, proteinrik och kostade under sju kronor.

IMG_0518

Apropå vegansk så sa D till handledare J att jag var vegetarian – varpå han sa att det var han också, och att han tyckte att det var ovanligt med vita som var vegetarianer! D frågade om jag var en “strict” vegetarian – vilket jag trodde betydde att inte äta kyckling/fisk – men här betyder strict vegetarian vegan! Vilken enorm skillnad från Gambia, där vegetarianskap är en mycket okänd företeelse (har skrivit om att vara vegetarian i Gambia här). Det vegetariska utbudet är stort på varenda restaurangmeny jag sett – betydligt bättre än snittet i Stockholm… Det finns även en specifikt vegetarisk restaurang, Tomato, här i Kampala, som jag ämnar söka upp någon dag. Om jag inte lever enbart på ananas resten av vistelsen. Så himla god ananas här.

 IMG_0520

Det blev ett ostrukturerat blogginlägg idag – det har varit en ostrukturerad dag, och jag är tämligen utmattad. Imorgon praktik från klockan nio (peppar peppar). Godnatt!

Första intrycken av Kampala

Postat av
5

Så – nu har jag varit en och en halv dag i Kampala. Det känns som betydligt mer! Efter att ha postat blogginlägget igår så sov jag några timmar på Edge house. Därefter promenerade jag ner till köpcentret Ham towers  som ligger precis utanför universitetsgrindarna. En måste dock passera en av de stora, galet trafikerade gatorna för att komma dit. Jag frågade en person – “Hur går en över? Finns det något övergångsställe?” – och fick till svar “No, it works, just be steady, you can cross”. Jag stod en stund och försökte be steady, men till slut gick jag fram till en kvinna och frågade om hon skulle gå över och om jag fick gå med henne. Hon tog mig i handen och ledde mig över. Jag har fortsatt med den taktiken när jag ska gå över stora gator, men känner att snart kommer jag nog vara mer steady. Jag åt frukost-lunch-pizza och drack kaffe.

Frukostlunch

Det hade blivit strul med mitt boende, som jag skrev här hade jag blivit lovad ett enkelrum men personen som bodde i “mitt” rum hade bestämt sig dagen innan jag kom att stanna i 10 dagar till. Men fantastiska Lucy på Edge fixade studentpris på ett helt bisarrt fint rum (egen toalett och dusch – och balkong!) högst upp i köpcentret Ham towers. Världens tursammaste otur!

På de få timmar jag var på Edge house igår hann jag träffa flera fantastiskt snälla och omhändertagande utbytesstudenter från Sverige, Australien, USA och Belgien. Jag hängde med dem till en craft market. Det fanns väldigt mycket fina grejer, mer och mindre turistigt hantverk. Jag planerar att återkomma. Promenerade hem därifrån tillsammans med två mycket trevliga fysioterapeutstudenter från KI, som också bloggar från sin resa. Flyttade över till nya boendet, och tillbringade kvällen där.

Universitetsområdet utifrån

Universitetsområdet från min balkong

Kampala har en fuktig värme som skiljer sig väldigt från den torra värmen jag är van vid från Gambia. Det har kommit två små regnskurar, och inatt en ordentlig åskskur. Jag tycker om det. Jag tycker om himlen, solen, den röda sanden, att det blåser, att det är kulligt.

På universitetsområdet

På universitetsområdet

Återigen en jämförelse med Gambia: folk är mycket mindre på, jag får mycket färre frågor och kommentarer, och om en tackar nej (exempelvis till att åka motorcykeltaxi) så respekterar de det genast. Jag har förvisso ingen erfarenhet av hur det är i Gambias universitetsområden, jag har mest levt byliv där, men utifrån vad jag sett är det en väldigt tydlig skillnad. Jag känner mig inte särskilt annorlunda när jag promenerar på gatorna i Kampala, lite vilse och osäker såklart, men på ungefär samma sätt som jag tror att jag skulle göra ensam i Paris eller New york. I Gambia känner jag mig betydligt mer som en främling, trots att jag varit där en hel del.

Idag har jag packat upp mitt bagage, och därefter promenerat ner mot de stora gatorna i jakt på ett ugandiskt simkort. Jag tycker fortfarande att det är sjukt obehagligt att gå över gatan, så det blev lite slumpmässigt – jag gick den vägen där det var lättast att korsa.
1932295_10152082672418512_2078140732_n
Jag köpte dagstidningen Daily Monitor, som jag fått tips om är fristående och bra, speciellt söndagsupplagan. Jag satte mig på en billig restaurang med utsikt över en liten gata, åt lunch och läste tidningen. Där stod en hel del om antigay-lagarna – nästan uteslutande ur vinkeln att det är en maktkamp mellan väst och Uganda. Vad är viktigast – bistånd eller självständighet? Det fanns också ett intressant reportage om hur det går till att skaffa ugandiskt pass, en stor intervju om två ugandiska artister som gift sig (de svarade intressant nog helt olika på vissa frågor – exempelvis hade mannen planerat bröllopet i 2 1/2 år och kvinnan bara i ett halvår, och de hade spenderat helt olika summor på bröllopet). Tidningen innehöll också tips om hur en kan hjälpa sina barn med morgonrutiner (en mamma hade gjort ett laminerat bildschema till sin lättdistraherade son – arbetsterapeutstudenten jublar!), och intervjuer med en student som säljer chapati och en servitris som beskriver sin dag. En läsvärd tidning helt enkelt, en ny vinkel av landet. Åh – och dessutom innehöll den en krönika från en ugandier som bor utomlands och som skrev ungefär “Ni skämmer ut mig med de nya lagarna – jag hade precis börjat slippa prata om Idi Amin och nu måste jag hela tiden prata om minikjolar hela tiden, sluta!”.

Jag fortsatte min promenad, hittade ett simkort, fick manikyr + pedikyr på en  liten gata – bredvid mig satt en medelålders man i kostym och fick samma behandling som jag (fast utan nagellack). Det var mycket trevligt. Därefter tog jag en minibuss tillbaka till Wandegeya, den stora rondellen i närheten och fick sällskap till universitetsområdet med en trevlig ung kvinna som arbetar i supermarketen i huset där jag bor. Nu är jag hemma – har skrivit ett   toklångt blogginlägg och planerar att gå ner och handla vatten, galgar och kaffe. Får se vad som händer ikväll – imorgon börjar praktiken!